Politiker och God Ton

Lady Dahmer skriver om God Ton.

Hon säger att vi inte skall ”inbilla oss att de bästa talarna lät sig begränsas av den s.k. goda tonen”, och använder Hitler som exempel. Fantastiskt. Hon använder också Malcolm X, Olof Palme och Julia Gillard som exempel. Men dessa tre använde såvitt jag vet alltid eller åtminstone oftast God Ton. De skrek inte med hög röst MEN GUD DRÄM NÅT I HUVUDET PÅ FANSKAPEN!, och skulle nog inte fått något större gehör för sina idéer om de gjort det.

På förekommen anledning länkar jag min egen favoritretoriker i politiken just nu:

God Ton och konstruktiv retorik

Lady Dahmer skriver om God Ton och härskartekniker.

Hon säger att hon ibland stöter på folk ”som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner”, och att hon ”litar inte på dem överhuvudtaget”, som om de inte diskuterar ärligt. Min position i den här frågan är att känsloutbrott sällan tillför en diskussion något, och ofta fungerar rent kontraproduktivt. I och för sig har jag lärt mig att inte bli emotionellt upprörd varje gång någon har fel på internet. Men visst händer det. Ibland vill även jag fråga vad som är FEL I HUVUDET på ”dig”, och skrika HOPPAS DU TRILLAR FRAMFÖR EN BUSS genom springan där diskussionen snabbt slår igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte att ärlighet förutsätter att vi alltid uttrycker allt vi tänker och känner.

Men även jag stör mig på ständigt medlande och diplomatisk retorik. Ni vet, de där som bara vill att vi skall sluta tänka olika och hålla sams. Erkänna att det alltid finns en poäng, vare sig vi ser en eller ej. Det är inget för mig. Samtidigt finns en tredje väg mellan Skylla och Karybdis som leder oss någon annanstans. Till exempel till Christopher Hitchens. Har ni sett hans hitchslaps? Det är möjligt att uttrycka både starkt avståndstagande och eftertryckligt fördömande, utan att vare sig höja rösten eller uttrycka emotionell aggressivitet. Attityder kan göra oss mer eller mindre vänligt inställda eller öppna för utbyte. Men det är i allmänhet vad som faktiskt sägs i sak som fäller det slutgiltiga avgörandet.

Hon tror att många använder sitt lugn som ”strategi och verktyg för att härska över eller provocera sina motståndare”. Det är kanske rimligt, men i så fall på samma sätt som det är en härskarteknik att inte använda personangrepp eller bete sig allmänt kräkigt om oppositionen gör det. Om man framstår som ”aggressiv, oresonlig eller hatisk” i en diskussion, för att motparten inte höjer rösten eller uttrycker sig förbannat, är det kanske först och främst ens eget problem? Hon säger att det här är en ”klassisk och välbeprövad metod för att trycka ner och tysta kvinnor”, och jag tycker att det är ett trist synsätt. Som om män vore det lugna och oberörda könet, och kvinnor det gapiga och ilskna könet.