En revolution som aldrig kommer

Jaylazkar skriver om förtryck och kommunism.

Hon berättar att hon inte fått medhåll när hon anklagat andra för förtryck, och konstaterar att ”förnekelse och tystnad är förtryckarens bästa vän”. Det stämmer nog. Men det stämmer också att hon har en annan syn på förtryck än den gängse, som bottnar i ideologisk teori snarare än i hur människor faktiskt upplever situationer. Att hon möter motstånd har nog till inte liten del med det att göra.

Hon menar att ”vi” (feminister, antar jag) ”bortförklaras som ‘galna’, ‘hysteriska'” o.s.v. Ja, det är en vanlig typ av retorik, och den är trist. Personangrepp är aldrig argument. Samtidigt gör ingen mer än Jaylazkar för att provocera fram just sådana reaktioner. Till exempel ser hon heterosexualitet som en samhällsfara, och uppmanar till utrotning av män. Om inte det är galet och hysteriskt, undrar jag vad som är det?

Hon säger att hon känt sig ensam för att alla män som förtryckt och förtrycker henne, ”inte visar någon form av ambition att sluta” göra det. Jag fick tidigt lära mig att fråga mig själv: ”Vad är rimligast, att jag har rätt eller att alla andra har fel?” Upplever man sig regelmässigt förtryckt av alla män man möter, är det rimligaste svaret förmodligen att man tolkar något skevt. Och det kan i sin tur bero på t.ex. att man utgår från ideologisk teori snarare än andra människors faktiska motiv och upplevelser av situationer.

Hon hävdar att alla dessa förtryckande män har fått henne att ”tappa hopp om att det någon gång kommer kunna bli någon revolution”. Det är klart att det inte blir någon revolution. Det förutsätter att en avsevärd andel av befolkningen är beredda att störta staten, och det är det tvärtom oerhört få som är. Jag skulle retoriskt säga ”försök begå en statskupp istället”, om det inte riskerade att tolkas på brottsligt allvar, och hennes blogg inte redan var känd hos SÄK. (Det bör den i alla fall vara, eftersom den öppet talar om revolutionär organisering.)

Hon tänker att ”alla former av förtryck är kontrarevolutionära”. Inser hon hur otroligt främmande blotta tanken på revolution är för nästan alla i det här landet? De flesta av oss associerar det med något som var aktuellt under slutet av 1700-talet. En revolution i dagens Sverige ter sig lika osannolik som om staten skulle börja ta ut skatt i spannmål. Det här är något som bara kan framstå som verkligt när man diskuterar det med sina två dussin revolutionära kamrater. Resterande 9,6 miljoner invånare är knappt medvetna om att revolutionära grupperingar existerar.

Privilegierat hat och revolution

Jaylazkar skriver om förtryck och ansvar.

Hon menar att ”hela detta skitsamhälle är uppbyggt på att vi ska delas in i olika grupperingar som ska ordnas hierarkiskt”, där alla lägre grupper förtrycks av de högre och omvänt. Mitt intryck är att det är privilegieteorin och inte samhället som är uppbyggd på denna polarisering. Det verkar vara ett förtryck som inte upplevs av personer som 1) inte studerat dessa postmoderna teorier eller 2) studerat dem utan att hålla med. Det tyder på att det rör sig om en ideologisk övertygelse livnärd av brist på verklighetsförankring och kognitiv bias.

Hon skriver att förtryckare är den som ”internaliserat en form av grupptillhörighet”. Det skulle betyda att förtryck bottnar i en inre bekännelse som inte utan vidare kan bedömas utåt. Att man ser ut eller beter sig på ett visst sätt, betyder ju inte nödvändigtvis att man internaliserat detta i relation till en viss grupp. Även om jag är fundamentalt oenig med idén, ser jag den ändå som ett steg framåt. Den skulle nämligen tvinga oss att lägga band på tendensen att svepande fördöma hela grupper av människor.

Hon säger att förtryckare (d.v.s. alla människor) har ”ett ansvar att sluta förneka” sitt förtryck. Jag tror man bör vara tillräckligt ödmjuk inför sin ideologi, att man inte kräver att andra människor skall dela den. Man kan argumentera för den, och kanske lyckas man övertyga en och annan, men det finns inget ansvar att hålla med vare sig man är övertygad eller ej.

Hon påstår att den som erkänner sitt förtryck är ”en rimlig förtryckare”. Finns det alltså ett förtryck som är rimligt? Är inte förtryck per definition en orimlighet?

Hon hävdar att man kan känna smärta inför sitt eget förtryck, men att den aldrig kan ”mäta sig med det” som de förtryckta ”tvingas utstå”. Jag tror att det, i alla fall på det stora hela, förhåller sig omvänt. Det är ett imaginärt förtryck som människor endast upplever om de accepterat en ideologi som postulerar dess existens. Då blir det också centralt att acceptera att man bär på en ursprunglig synd — t.ex. genom en viss hudfärg, könstillhörighet eller sexuell läggning — som bör motarbetas. På omvänt sätt upplevs det ofta som logiskt att uttrycka sig hatiskt mot andra som bär på samma slags ursprungliga synd.

Hon skriver att revolutionär kamp inte bara handlar om ”att ordna demonstrationer, studiecirklar eller [att] läsa vissa böcker och tidskrifter”. Nej, det handlar nog faktiskt om helt andra saker, och det känns inte klokt att ge exempel. Att öppet planera högförräderi är kriminellt och ett ärende för säkerhetspolisen.

Hon menar att män som vägrar erkänna sitt eget förtryck ”inte på något vis” skall ”ha någon som helst plats alls i en revolutionär rörelse”. Då är det kanske en klok vägran. Att umgås i brottsliga kretsar för sällan med sig något gott, och att försöka utföra revolution leder till fängelse i mellan 4 och 10 år. I och för sig skulle jag bli oerhört förvånad om några arga bloggare gick från att skriva om kamp på nätet till att försöka störta staten i praktiken, men ändå.

Polisen och våldsvänstern

Fanny skriver om polisen och demonstrationen i Kärrtorp.

Hon hävdar bl.a. att polisen ”försöker ta en utifrånposition” och ”‘coacha’ oss till revolutionen”. Nej, polisen tar tydligt avstånd från revolution, eftersom deras uppgift är att upprätthålla lagen. Hon ger uttryck för en konspirationsteori om hur polisen i samband med borgarna försöker splittra vänstern genom att dela upp dem i ”goda” och ”onda” krafter. Det är grundlöst. Polisen upprätthåller lagen, vilket innebär att de skyddar var och ens yttrandefrihet, men bekämpar våldsamheter. Det citeras rentav att polisen inte menar meningsmotståndare utan våldsamma bråkstakar.

Hon menar att det är ”‘extremister’ som fört kampen mot rasism”. Det är väl ändå att använda utdaterade begrepp? I Sverige har inte antirasism betraktats som extremt sedan åtminstone andra världskriget. När polisen talar om extremister menar de inte bara människor av en viss övertygelse, utan människor som använder våldsmetoder.

Hon tycker att det är fel att ”snacka om ‘kokovänstern’ eller ‘våldsvänstern’ som en reellt existerande och problematisk grupp”. Varför då? Det är allbekant att sådana grupper både existerar och är aktiva i dagens Sverige. Till exempel Revolutionära Fronten, som också närvarande under demonstrationen i Kärrtorp, sysslar med alltifrån att ”aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden”. När polisen slog ned på dem för en månad sedan, hittade de både sjut och brandbomber.

Objektifiering och revolutionär kamp

Jaylazkar skriver om objektifiering.

Hon säger att hon vill undvika att ”älska sin kropp”, för att det betyder att hon måste förhålla sig till sin ”kropp som ett objekt”. Men om även kärleken är objektifierande, kanske inte objektifiering är så hemskt trots allt?

Hon konstaterar att hon vill ”vara sin kropp”, vara ”en helhet”, istället för en ”fragmenterad spelpjäs i [den] patriarkala kapitalismens spel”. Dualismen (eller själ-kropp-problemet) är knappast en kapitalistisk skapelse. Den går tillbaka till antiken, och via René Descartes fram till vår egen tid. Vissa människor har svårt att betrakta sin kropp som en integrerad del av deras jaguppfattning, men att det skulle bero på patriarkal kapitalism är en för mig ny tankegång. Vilka studier pekar på det? (Retorisk fråga, förstås.)

Hon menar att hon aldrig kommer ”kunna vara fri från att tvingas objektifiera mig själv och andra” förrän den ”patriarkala kapitalismen” är krossad. En av livets många tumregler är måhända: om du tror att du inte kan åstadkomma en inre förändring hos dig själv förrän samhället störtats genom revolution, är det förmodligen så att du skyller ifrån dig istället för att hantera problemet.

Hon skriver att vi kan ”uppgradera våra objekt”, d.v.s. våra kroppar, genom att ”underhålla objektet” med ”typ nyttig mat” och ”typ motion”. Inte är det väl patriarkatets eller kapitalismens fel att våra kroppar mår bra av sådant som nyttig mat och motion?

Hon säger att hon försöker ”träna uthållighet och styrka”, att hon motionerar och lär sig ”att slåss”, som en strategi för att inte objektifiera sig själv. Men det tycks gå emot hennes tidigare position, där sådan aktivitet var ett patriarkalt kapitalistiskt sätt att uppgradera sitt objekt.

Hon menar att hon försöker se sig själv ”som en resurs”, för ”om hela jag är ett vapen” så är hon ”inte längre ett objekt”. Resurser och vapen är per definition objekt.

Hon avslutar med att så länge hon är ”ett vapen i den kommande revolutionen”, är hon ”en människa i kamp mot det postpatriarkala kommunistiska samhället”. Jag antar att hon menar tvärtom, att hon är i kamp för det postpatriarkala kommunistiska samhället.