Relationer och deras komplexa dynamik

Fanny skriver om heteromonogama relationer.

Hon observerar att ”vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden”. Självfallet är det så. Relationer är svåra, och djupa känslomässiga band gör att man blir sårbar. Det kan vara svårt att veta vad man behöver, vad man inte behöver, var ens gränser går, hur man hanterar konflikter, eller hur man undviker att bilda negativa beteendemönster. Det kan vara svårt att hitta kompatibilitet: någon som man inte bara får känslor för, utan också kan dela sitt liv med på ett konstruktivt sätt. Och så vidare. Negativa erfarenheter är legio. De flesta av oss har dem.

Hon säger att det folk ofta ”tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare”. Hög igenkänningsfaktor. Efter att ha varit i några längre relationer nästan oavbrutet under tio år, bestämde jag mig för att ta en paus på obestämd tid. Jag antog att jag skulle bli misstrodd av kvinnor, men det blev jag inte. De har känt igen sig och visat förståelse, utan att bemöta det som någon dold agenda. Andra män har däremot i regel tolkat det som cynism eller dålig självkänsla, länkat dejtingsidor, etc.

Hon tänker att heteromonogama relationer ”har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig”. Full förståelse. Jag känner själv ibland att det varit så, trots att det inte ens stämmer för mig. De har gett mig både enorm lycka och stor sorg. Jag tror man behöver gå in i en relation med den här förförståelsen: vad behöver jag få ut, och hur mycket är jag beredd att investera tillbaka? Och prata om den. Se om man kan passa ihop på ett konstruktivt sätt, utan att lämna det åt slumpen. Särskilt om man, som jag, i längden har relativt tydliga gränser för vad jag orkar hantera.

Hon säger att ”det är möjligt” att det finns en man som kan ”bete sig rimligt” mot henne, men att ”risken är väldigt hög” för att han inte kan det. Är det en i sin tur rimlig uppfattning om män? Jag tror att det handlar om att kunna möta människor halvvägs, respektera att de ofta tänker annorlunda, och att söka förståelse även för det man ogillar eller inte håller med om. Starka åsikter tenderar att skapa konflikter, i alla fall om de rör sig in på det som rör relationen.

Allt eller inget åt bägge håll

Moralfjant skriver om romantiska gester.

Hon nämner t.ex. när mannen ger kvinnan sin jacka, eller erbjuder sig att bära hennes väska. Och hon konstaterar: ”Vill vi ha jämställdhet så är det all or nothing. Det går inte att som kvinna ba ‘jag vill bli sedd som lika självständig som män men det är ju jättemysigt om dom bär mina saker’.”

Men tidigare säger hon bl.a. att det är logiskt att hata sin förtryckare (män), och att det inte är okej att öppet ifrågasätta manshat. Vad sägs om att reflektera över det där med all or nothing för jämställdhet en vända till?

Sexuell konkurrens och initiativ

Fanny skriver om sexuell konkurrens.

Hon påpekar att man ofta antar ”att hanar tävlar om att befrukta honor i djurriket” vilket generaliseras ”till att även gälla mellanmänskliga relationer”. Ja, det är väl även min uppfattning att det oftast är mannen som förväntas tävla och ta initiativen, med förbehållet att människor sällan har som omedelbar målsättning att skaffa barn.

Hon tänker att denna tävlan kan bero på ”att kvinnor inte är så jävla taggade på att ligga”. Jag upplever att kvinnor oftare än män blir taggade på att ligga, först när en viss kontakt etablerats och som mannen förväntas ta initiativ till att skapa. Om det huvudsakligen beror på kulturella eller biologiska aspekter vet jag inte.

Hon undrar om inte männen bara kan ”tagga ner lite istället och sluta?” Det bör de förstås göra om du ber dem, men inte bör de väl sluta att ta initiativ över huvud taget? Att fråga en tjej om hon har lust att ta en fika eller äta middag någon kväll är t.ex. knappast kränkande, och det är i regel så seriöst avsedda initiativ tas.

Hon frågar om männen inte bara kan ”acceptera att de inte är så jävla intressanta för kvinnor”. Nej, varför skulle de göra det? Det vore inte bra för självkänslan att utgå från att ingen kvinna kan vara intresserad av en. Däremot bör man fråga sig vad man söker romantiskt/sexuellt hos en kvinna, ta seriöst avsedda initiativ, och acceptera om man blir avvisad.

Att påstå att män inte är intressanta för kvinnor, är att ta sig tolkningsföreträde framför en enorm mängd hetero- eller bisexuella kvinnor som bevisligen är intresserade av män.

Att finna den sanna kärleken

Fanny skriver om den sanna kärleken.

Hon säger till en början att det ”är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ‘den rätta'”, men lite senare att hon ”tror inte att den rätta finns”. Hur går det ihop?

Hon menar att det är ”ganska ovanligt” att uppleva det som brukar kallas för ”sann kärlek”. Jag vet inte. Det är möjligt. Min syn på kärlek skiljer sig nog från den rosafluffiga disneyfierade typen — om det är den hon menar. Jag gör bl.a. en fundamental distinktion mellan kärlek och relation; det är fullt möjligt att älska någon utan att kunna fungera bra i en intim relation. Och att få relationer varar tills döden skiljer oss åt, ser jag inte som ett absolut hinder för sann kärlek. Jag har flera långvariga relationer bakom mig och upplever att de handlat om sann kärlek, trots att de tog slut. Förmodligen kommer jag ha varma känslor för dessa personer livet ut. Kärleken verkar sakna en av-knapp — åtminstone med mitt sätt att fungera på.

Hon påpekar att sann kärlek inte framställs ”som en kul grej som händer ett fåtal”, utan ”som en obligatorisk grej som måste hända för alla”. Det är fler än ett fåtal som får uppleva kärleken, men den uppstår väl inte speciellt ofta (jämfört med alla människor man möter och inte knyter ett sådant band till). Obligatorisk? Jag vet inte. Förmodligen finns en hel del optimism med i bilden. Man vill att alla skall finna kärleken.

Hon tror att det ”uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer”. Varför skilja ut tvåsamma relationer mellan män och kvinnor? Är dessa i särskilt hög grad drabbade av problem, och vad tyder i så fall på det?

Hon ogillar tanken på att anstränga sig ”till max för att hitta någon som inte finns”, för att hon då kommer att ha ”offrat oerhört mycket för en utopi”. Man skulle ju kunna säga detsamma om revolutionär kamp för ett nytt feministiskt kommunistiskt samhälle.

Fanny Åströms förakt mot funktionshindrade

Fanny skriver om sitt förakt för funktionshindrade.

Hon skriver att hon ”tvivlar starkt” på att det existerar ett funktionshinder som gör att man inte kan ”förhålla sig till andra människor på ett rimligt vis”. När Fanny säger att hon ”tvivlar starkt” på något, innebär det oftast att hon inte vill läsa på för att upptäcka att hon har fel. Människor med Aspergers syndrom — det är huvudsakligen dem hon verkar åsyfta i sin text — har många gånger stora problem med social interaktion. Att ”tvivla starkt” på det är både ovetenskapligt och okänsligt.

Hon säger att de flesta hon träffat ”med liknande funktionshinder” har ”kunnat hantera det” och lyckats ”respektera människors gränser”. Det är djupt okänsligt att hävda att det skulle handla om respekt. Människor som har sociala svårigheter på grund av en autismspektrumstörning (eller ”liknande”) är inte respektlösa.

Hon ”tycker det är en märklig syn på sociala funktionshinder” att de skulle kunna göra någon oförmögen att ”förstå vad som är okej i olika situationer och inte”. Det är inte en märklig syn utan ett vetenskapligt belagt faktum. Det märkliga är att någon i Sverige 2013 uttalar sig på det här sättet om funktionshindrade.

Hon menar att om funktionshindrade har svårt för att göra vissa saker eller vara i vissa situationer, bör de ”ta ansvar för att inte befinna sig i sådana situationer”. Ett föraktfullt, kränkande och djupt oanständigt tänkesätt.

Hon säger att funktionshindrade inte behöver avstå från romantisk kontakt med kvinnor helt och hållet, men att de ”måste göra det under vissa omständigheter”. Funktionshindrade har samma rätt att söka romantisk kontakt som alla andra människor.

Hellre mord än romantik

Fanny skriver om romantik.

Hon skriver att vissa ”talar om att det är fint och bra med… ‘givande och tagande’ i relationer.” Ja, det är en grundsten i varje ömsesidig relation, så det är inte märkligt om någon tycker att det är fint och bra.

Hon menar att givandet och tagandet inte är ”jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar”. Statistiska belägg för detta saknas.

Hon har stött på män som ”menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs”. Det gör det, men hur mycket eller lite beror nog en del på hur man fungerar, och hur man fungerar ihop. I vilket fall är inte känslomässigt arbete något som kan lastas på den ena parten. Det är något som till sin natur måste göras gemensamt.

Hon förstår att dessa män ”vill att det ska fortsätta vara just så”, när ”saker och ting bara händer utan att [de skall] behöva tänka på hur och varför”. Här tar hon sig tolkningsföreträde, genom att förutsätta att män tänker på det klandervärda sätt hon utgår från — vilket de kanske eller kanske inte gör.

Hon säger att det här är något ”som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade”. Med tanke på hon ser alla män som kvinnoförtryckare, framstår hon själv som en sådan exploatör. (Se även parallell till Lady Dahmer här.)

Hon kallar idén om en konfliktfri kärleksrelation för ”en grundsten i den patriarkala kärleksideologin” och ”en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor”. Man skulle kunna tro att hon skyller ifrån sig, men självklart gör hon inte det. Även att skylla ifrån sig är nämligen patriarkalt!

Hon säger att vi måste ”se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer”. Ja, vad är inte patriarkalt förtryck? Frånsett tanken på att skjuta ihjäl folk i revolutionär kamp förstås. Jämfört med romantikens förtryck är tydligen mord rätt soft.