Radikalfeminismen har ett imageproblem

Moralfjant skriver om rädsla.

Närmare bestämt om män som säger sig vara rädda för henne, eller som frågar ”det är väl okej att vara feminist, men du är väl inte sådär extrem?”. Hon tycker att det är en konstig attityd till kampen för jämställdhet, och jämför med Läkare utan gränser: ”det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?”.

Det här är en arrogant självgodhet och ett låtsat oförstånd för andra perspektiv och tankar som är tröttsamt och bara tjänar till att polarisera diskussionen ytterligare. Nej, det är inte strävan efter jämställdhet som de här personerna reagerar på. Attityden att ”feminister vill bara ha jämställdhet, så kritik kan bara komma från folk som är rädda för jämställdhet” är antingen en osympatisk fasad, eller så visar det en djup oförståelse för andra människors sätt att tänka.

Här är några exempel på saker som radikalfeminismen är intimt förknippad med: manshat, revolutionär kommunism eller anarkism, stöd av AFA/RF som misshandlar oliktänkande (vilket inte bara handlar om nazister), offermentalitet, porrmotstånd, verbal aggressivitet, en tendens att i alla situationer vilja pådyvla andra sin ideologi och kalla dem förtryckande gubbkräk om de inte håller med — och viljan att framställa sig som vilken enkel jämställdhetskämpe som helst.

Jag säger inte att det här är en korrekt beskrivning av just Moralfjant, även om hon ibland ”överväldigas av ett hat mot män” och har försvarat politiskt våld mot bl.a. nazister. Det är ett allmänt imageproblem, som alltför många feminister fäster något slags stolthet vid. Om man framstår som en manshatande aggressiv gaphals, blir man ju inte tagen för en mjäkig halvfeminist i patriarkatets tjänst. Andra, och hit verkar Moralfjant höra, vill inte ta avstånd från manshat, för att det skulle reflektera dåligt på manshatande feminister som om de vore mindre värda att tas på allvar.

Ett avgörande steg i kampen för något, är att vara medveten om hur oppositionen tänker och varför, och att visa att man är det.

Är det möjligt att passa in i samhället?

Fanny skriver om att passa in.

Hon hävdar att ”vi lever i ett hänsynslöst, kapitalistiskt samhälle där människor inte är mer än varor”. För att vara ett kategoriskt påstående ter det sig väldigt främmande för mig. Jag vet inte om jag någonsin har träffat en människa som ser sig själv eller andra på det sättet. Säker på att detta är ett utbrett fenomen? På vilka grunder?

Hon skriver att det är ”en utopi” att passa in i samhället; ingen passar in ”helt och fullt” för ingen ”får lov att vara hela sig själv”. Det är ”garanterat inte någon smärtfri process för någon”. Här uttalar hon sig också väldigt kategoriskt. Hur kan hon veta att det inte finns människor som passar in i samhället? Att ingen kan vara helt och hållet sig själv? Och hur kan hon garantera att alla enskilda personer går igenom en smärtsam process för att passa in? Hon tar sig tolkningsföreträde över miljoner människors inre känsloliv. Kanske vore det rimligt att uttrycka sig lite försiktigt?

Hon menar att ”privilegierade människor kan ofta slippa undan stora delar av denna anpassning”. Det vill säga nästan alla? Alla män, alla med vit hudfärg, alla som befinner sig i åldern 20-65, alla som saknar ett funktionshinder, alla som är heterosexuella. Jag tror det täcker in hela den inlärda ramsan om vilka som är privilegierade i samhället. Nästan alla människor ingår i flera av dessa kategorier, och lika många kan alltså ”ofta slippa undan stora delar” av den anpassning det kräver att passa in i samhället.

Hon ogillar ”när det målas upp någon slags klyfta mellan… människor som samhället sägs vara” anpassat för. Men det är ju det som är grundbulten i hennes egna idéer! Att samhället är anpassat för män, och att det därför finns en klyfta mellan män och kvinnor i samhället. Här förnekar hon implicit patriarkatets existens.

Hon påstår att ”idén om att vissa skulle klara sig galant i detta samhälle är helt enkelt inte sann”. Ännu ett extraordinärt kategoriskt påstående om miljoner människors livssituation. Källa?

Feminism och barnafödande

Fanny skriver om barnafödande.

Hon ogillar när folk tänker att det är ”‘naturligt’ att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem”. Oklart vilka risker hon menar. Att födande är förknippat med risker över huvud taget är inget man kan förändra.

Hon menar att det ”bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor”. Nej, det är alls inget argument, utan ett påpekande av fakta. När man gör något, får man acceptera de av naturen beredda risker det innebär. Oavsett kön.

Hon vill inte föda barn i en värld där hon ”förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner”. Men att jobba var väl löneslaveri, och det skall du väl inte förväntas ägna dig åt?

Hon vill inte heller föda barn i en värld där reproduktion anses vara hennes ”skyldighet och mening i livet”. Då borde det väl gå utmärkt att skaffa barn, eftersom ytterst få människor anser det.

Hon talar om ”att gå i barnfödarstrejk”. Att strejka innebär allmänt att man slutar göra något. Inte att låta bli att göra något man aldrig tidigare gjort. Det är lika meningslöst som om jag skulle månlandningsstrejka, för att jag aldrig varit på månen och inte tänker åka dit heller, och tro att det var något slags relevant ställningstagande.

Hon skriver att tills ”samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå”. Ja, folk skaffar i största allmänhet barn för att de vill det, och låter bli om de vill annorlunda. Det är väl bra om Fanny också tänker så.

Hon menar att det inte är ”ett fritt val” att ”skaffa barn i detta samhälle”, utan ett ”resultat av ideologiskt tvång”. Nej, det är helt enkelt sakligt felaktigt, och även ett motsägelsefullt resonemang. Å ena sidan är det inte ett fritt val, å andra sidan väljer hon att låta bli.