Lever vi i en våldtäktskultur?

Anny Berglin skriver att vi lever i en våldtäktskultur.

Hon tycker att det är ”ett stort steg framåt” att vi ”diskuterar samtyckeslagstiftning”. Tja. En av få saker jag delar med radikalfeminister är min avsky för våldtäkter och sexuella övergrepp. Samtycke är inte bara oerhört viktigt, utan fullständigt avgörande. Däremot är jag inte imponerad av förslaget till samtyckeslagstiftning, och det har framförallt två skäl. Dels talar vi om att reglera människors mest privata privatliv, som sällan spontant inleds med en ledande fråga med ja- och nej-svar. Vi visar generellt vad vi vill med signaler och initiativ, och därför lär inte sådan här lagstiftning efterlevas i någon större utsträckning. Dels riskerar den att invagga oss i en falsk trygghet, för att den utmynnar i en ord mot ord-situation (såvida man inte faktiskt skrivit ett kontrakt).

Hon menar att det är fel att utmåla våldtäktsmän som monster, för att det ”kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman”. Själv ser jag ingen nödvändig konflikt här. Ja, vi lever inte i en Disneyvärld där det är syns på lång väg vem som är god och vem som är ond. Din bäste vän med hög utbildning, ett bra jobb och många vänner kan vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte monster, i betydelsen att de har en natur som gör dem till något helt annat än dig och mig. Men att de är monster i en moralisk mening kan jag inte annat än hålla med om. Att begå våldtäkt är fundamentalt omoraliskt och människoovärdigt.

Hon skriver att det finns ”otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon” för att vi inte lär män ”var gränserna går”. Stämmer det överens med studier? Jag vet inte, men det tycks mig intuitivt märkligt att våldta någon utan att begripa att man gör det, i alla fall såvida man inte är drogpåverkad eller psykotisk. Fast vi vet ju hur fel man kan ha när man utgår från det intuitiva, så jag uttalar mig inte för starkt. Att vi känner till fler som blivit våldtagna än som begått våldtäkt, förklaras dock rimligtvis av att våldtäkt är ett socialt stigmatiserat brott. Jag har aldrig hört en vän eller bekant erkänna ett våldsbrott, trots att ett flertal rent statistiskt har begått det. Utifrån 2012 års statistik begår 2 % av alla män ett våldsbrott per år, dock givet att varje anmälning begåtts av unik person och frånsett mörkertal.

Hon gör en koppling mellan våldtäkter och ”boys will be boys”-attityder i barndomen. Jag skrev så här om det igår: Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”. Jag betraktar det inte som okej att pojkar drar tjejer i håret för att de är kära (eller av någon annan anledning), men jag ifrågasätter den koppling till våldtäkter som Berglin (och Lady Dahmer) m.fl. drar.

Hon säger att all reklam med ”ständigt leende, ständigt perfekta” kvinnor bidrar till att skapa en våldtäktskultur. Det finns forskning som tyder på att avklädda kvinnor i reklam bidrar till större acceptans för sexuell aggression mot kvinnor. Det kan vara en bra grund för att opinionsbilda mot sådan reklam, men det är inte ett skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten (om det är vad som avses, med tanke på att frågan berörs i relation till lagstiftning). Kom ihåg att vi alltid får mer än ett enda avsett intryck när vi upplever något. Om många t.ex. visar större acceptans för att feminister misshandlas eller våldtas, efter att ha läst feministiska bloggar om att alla män är förtryckare och/eller bör utrotas, bör vi enligt samma argument förbjuda feminister att uttrycka sådana saker (vilket i sin tur öppnar upp för mer omfattande inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter).

Funktionshinder och vaginala orgasmer

Lady Dahmer skriver om sex och erektil dysfunktion.

Hon citerar en nyhetsartikel om ett par som betalar 1 500 kr i månaden för att kunna ha sex, då mannen behöver mediciner mot erektil dysfunktion. Hennes reaktion? ”Buhu jag kan inte använda kuken. Nähä?” Och på Instagram skriver hon så här: ”Så jävla trött på cismän o deras värdefulla heliga kukar som ska värnas till varje pris.” Jag kan inte undgå att dra en parallell till vad Fanny Åström skrivit mot funktionshindrade.

Hon skriver att ”kvinnor inte får orgasm vid samlag ses som normalt och nåt vi får finna oss i”. Ja, bl.a. feminister har arbetat för att öka medvetenheten om att kvinnor sällan kan få orgasm enbart genom penetration. Och nu är det istället något negativt om det ses som normalt?

Hon hävdar att ”kvinnomedicin brukar ju inte prioriteras precis”. Källa?

Hon undrar om vi kan föreställa oss ”att en man skulle finna sig i” att bara få orgasm under vart tionde samlag. Jadå, t.ex. om det var svårt eller omöjligt för mannen att göra det. Nu är det i regel inte så, och det handlar inte om någon patriarkal eller sexistisk konspiration utan om stimulans.

Hon raljerar över att ”så fort en man inte får stånd eller utlösning så ska vi genast stoppa pressarna för oj oj oj så synd det är om mannen som inte får eller kan knulla när han vill”. Artikeln handlar inte om erektil dysfunktion per se, utan om den enorma summa pengar paret betalar för att kunna ha sex. I en relation är man också två om sexlivet. Det är inte bara mannen som upplever erektil dysfunktion som ett problem.

Hon avslutar med att alla ”blir upprörda och skyndar till undsättning om man vågar antyda att problemet kanske är penetrationsnormen och kukfokuset”. Ja, det är väl rimligt, med tanke på att hon uttrycker sig raljant och nedlåtande om en specifik persons funktionshinder, och om hur ett specifikt par väljer att lösa problem i sexlivet. Det är ganska osympatiskt att trycka ner människor för att göra någon politisk poäng.

Om mäns jävla utlösningar (2)

Fanny skriver åter om mäns jävla utlösningar.

Hon får respons från ”just män” — ”vem kunde ana”. Tja, när man skriver om mäns utlösninar, är det väl sannolikt männen själva som lär kommentera det?

Hon säger att det känns som att män ”inte vill engagera sig i något” om det inte leder ”till total jävla perfektion”. En rimligare anledning till att män påpekar att hon aldrig lär uppleva ett (i sina egna ögon) perfekt samhälle, är att hon klagar över så många, och ibland för de flesta rent triviala, saker. Finns det några realistiska omständigheter under vilka hon skulle bli någorlunda nöjd med, om inte hela samhället, så i varje fall med sitt liv i det? Om svaret är nej, beror kanske andras påpekanden — rätt eller fel — på det.

Hon hävdar att män inte brukar ”vara så bra på att förbättra för kvinnor”, så om de inte vill kämpa mot patriarkatet ”förvånar” det ”väl inte egentligen”. Tidigare har hon hävdat att hon ogillar härskartekniker. Hur går det ihop?

Hon skriver att poängen med avbrutet samlag är att ”det finns en massa saker män kan göra för att skydda kvinnan som de tyvärr i nuläget inte alltid gör”. Som om kvinnan vore ett objekt att skydda, och inte ett subjekt med eget ansvar? I allmänhet kommer bägge parter gemensamt överens om sådant som preventivmedel och vad sexlivet skall innehålla och inte. Det är bägges ansvar att skydda sig mot oönskad graviditet, men kanske framför allt kvinnans, för att det är hon som måste ta de största konsekvenserna, och hon som har beslutsrätt över huruvida hon skall abortera eller behålla barnet.

Hon undrar varför det sällan lyfts fram att inte p-piller är helt säkra lösningar. Den enkla förklaringen är vetenskap. P-piller är en så gott som helt säker lösning. Skyddet är nästan lika säkert som sterilisering, mer än 99 %. Vid avbrutet samlag är skyddet däremot lågt. (Källa: Netdoktor.se) Kanske borde Fanny själv ta större ansvar för sina kunskaper om preventivmedel?

(Se det första inlägget här.)

Om mäns jävla utlösningar

Fanny skriver om mäns jävla utlösningar.

Hon menar att det är ”väldigt problematiskt” att vaginal penetration ”är normen för hur vi idkar samlag”. Ja, normer riskerar alltid att vara problematiska för de som inte är normativa. Men normer är också summan av hur folk i allmänhet fungerar. Varje enskild norm är därför tämligen oproblematisk, för de flesta i det samhälle där normen råder. (Att normer existerar går inte att komma ifrån; de är en direkt konsekvens av många människor som interagerar och ofta tänker lika om saker).

Hon tänker på män som ”kommer för tidigt” men som ”lovat att dra ut den”. Avbrutet samlag är en väldigt osäker metod för att undvika graviditet, så om graviditet är oönskat skulle jag rekommendera ett dagen efter-piller även om avbrottet genomfördes. ”… avbrutet samlag kräver stor noggrannhet och god kroppskännedom och kan därför vara svåra att använda.” (Läkemedelsverket.)

Hon klagar över män som ”liksom bara gör sin grej… och sedan tänker sig att samlaget är slut”. Ja, med orgasm försvinner ofta mannens sexlust för en stund. Att förvänta sig fortsatt sex av någon som saknar lust är väl i det närmaste vad hon själv ser som våldtäkt, när könsrollen är omvänd. Däremot kan man ju försöka lösa det på andra sätt, t.ex. genom att spara penetrativt sex till sist.

Hon undrar hur svårt det kan vara ”att planera ett samlag” utifrån att man inte skall ”komma i någons underliv”. Det är inte svårt. Men de flesta vill att sex skall innehålla penetrativt samlag, och förmodligen även att detta skall leda till orgasm.