När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

Men om hon egentligen vill då?

Fanny skriver om sex och tveksamhet.

Hon berättar att vissa personer säger att ”mindre sex skulle äga rum” om vi började bry oss om samtycke. De flesta bryr sig redan om samtycke, men det är klart att mer sex skulle äga rum om de inte gjorde det. Jag har nog bara hört den här invändningen i relation till en samtyckeslag. Där är idén att färre av oss skulle ha sex, om vi faktiskt var tvungna att formalisera akten med en ledande fråga följt av ett ja eller nej till svar. En smått absurd tanke, skulle jag påstå. Det som skulle ske vore inte alls mindre sex p.g.a. hänsyn till lagen, utan snarare lika mycket sex utan hänsyn till den. När människor börjat hångla och klä av varandra lär det i princip aldrig hända att ena parten stannar upp och säger ”vänta, samtycker du till det här, svara med ett ja eller nej”. (Och de som skiter i samtycke, skiter också i att fråga, vilket i en rättsprocess bara skulle utmynna i ord mot ord.)

Hon säger att vissa tänker att ”kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta”. Jag tror man behöver skilja mellan vad som kan vara fallet, och hur man bör agera utifrån vad som är det. Ja, hon kanske egentligen vill, trots att hon verkar tveksam. Det är möjligt. Men vad som är säkert är att hon är tveksam, och det är den säkerheten man bör agera efter. Om hon vill men är för osäker för att säga eller visa det, eller om hon spelar ”svårfångad”, får hon väl gå miste om det sex hon egentligen ville ha. Man kan inte behandla människor utifrån en vilja de inte gett uttryck för, utan får ta ställning till vad de faktiskt ger uttryck för.

Hon skriver att tydliga ja- och nej-svar ”faktiskt inte finns”. Jodå, det gör de. Om de inte gjorde det, vore ju en samtyckeslag ett absurt förslag. Däremot är inte nödvändigtvis ja eller nej definitiva svar. Man kan komma att ändra sitt nej eller ta tillbaka sitt ja, genom ett helt nytt ja eller nej. Och då är det naturligtvis det nya svaret som är aktuellt.

Hon menar att ”ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång”. Det beror väl på. Man kan vilja ha sex med någon man nyss träffat på en krog eller fest. Man kan också vilja ha sex, först efter en längre period av vänskap eller dejtande. Och allt däremellan. Människor fungerar olika, även om män resp. kvinnor har tendenser att vilja göra det på ett visst sätt.

Hon säger att det är ”viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga”. Det håller jag fullständigt med om.

Lever vi i en våldtäktskultur?

Anny Berglin skriver att vi lever i en våldtäktskultur.

Hon tycker att det är ”ett stort steg framåt” att vi ”diskuterar samtyckeslagstiftning”. Tja. En av få saker jag delar med radikalfeminister är min avsky för våldtäkter och sexuella övergrepp. Samtycke är inte bara oerhört viktigt, utan fullständigt avgörande. Däremot är jag inte imponerad av förslaget till samtyckeslagstiftning, och det har framförallt två skäl. Dels talar vi om att reglera människors mest privata privatliv, som sällan spontant inleds med en ledande fråga med ja- och nej-svar. Vi visar generellt vad vi vill med signaler och initiativ, och därför lär inte sådan här lagstiftning efterlevas i någon större utsträckning. Dels riskerar den att invagga oss i en falsk trygghet, för att den utmynnar i en ord mot ord-situation (såvida man inte faktiskt skrivit ett kontrakt).

Hon menar att det är fel att utmåla våldtäktsmän som monster, för att det ”kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman”. Själv ser jag ingen nödvändig konflikt här. Ja, vi lever inte i en Disneyvärld där det är syns på lång väg vem som är god och vem som är ond. Din bäste vän med hög utbildning, ett bra jobb och många vänner kan vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte monster, i betydelsen att de har en natur som gör dem till något helt annat än dig och mig. Men att de är monster i en moralisk mening kan jag inte annat än hålla med om. Att begå våldtäkt är fundamentalt omoraliskt och människoovärdigt.

Hon skriver att det finns ”otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon” för att vi inte lär män ”var gränserna går”. Stämmer det överens med studier? Jag vet inte, men det tycks mig intuitivt märkligt att våldta någon utan att begripa att man gör det, i alla fall såvida man inte är drogpåverkad eller psykotisk. Fast vi vet ju hur fel man kan ha när man utgår från det intuitiva, så jag uttalar mig inte för starkt. Att vi känner till fler som blivit våldtagna än som begått våldtäkt, förklaras dock rimligtvis av att våldtäkt är ett socialt stigmatiserat brott. Jag har aldrig hört en vän eller bekant erkänna ett våldsbrott, trots att ett flertal rent statistiskt har begått det. Utifrån 2012 års statistik begår 2 % av alla män ett våldsbrott per år, dock givet att varje anmälning begåtts av unik person och frånsett mörkertal.

Hon gör en koppling mellan våldtäkter och ”boys will be boys”-attityder i barndomen. Jag skrev så här om det igår: Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”. Jag betraktar det inte som okej att pojkar drar tjejer i håret för att de är kära (eller av någon annan anledning), men jag ifrågasätter den koppling till våldtäkter som Berglin (och Lady Dahmer) m.fl. drar.

Hon säger att all reklam med ”ständigt leende, ständigt perfekta” kvinnor bidrar till att skapa en våldtäktskultur. Det finns forskning som tyder på att avklädda kvinnor i reklam bidrar till större acceptans för sexuell aggression mot kvinnor. Det kan vara en bra grund för att opinionsbilda mot sådan reklam, men det är inte ett skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten (om det är vad som avses, med tanke på att frågan berörs i relation till lagstiftning). Kom ihåg att vi alltid får mer än ett enda avsett intryck när vi upplever något. Om många t.ex. visar större acceptans för att feminister misshandlas eller våldtas, efter att ha läst feministiska bloggar om att alla män är förtryckare och/eller bör utrotas, bör vi enligt samma argument förbjuda feminister att uttrycka sådana saker (vilket i sin tur öppnar upp för mer omfattande inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter).

Grejer män (kanske) gör

Fanny listar fem grejer män gör.

1. De tar på kvinnor utan att fråga. Ja, det händer. Män tar för sin del på män, kvinnor på män och kvinnor på kvinnor. Såvida vi inte talar om tafsande är det här en individsak. Vissa personer är väldigt fysiska medan andra ogillar fysisk kontakt. Det kan också vara en kulturell sak. Vi är ganska tillknäppta i Sverige jämfört med många andra platser i världen.

2. De kommenterar kvinnors utseenden. Ja, men t.ex. när? När ”en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ‘söt tjej'”. Det är helt klart en konstig kommentar, om hon nu inte var ledsen över sitt utseende. Men missriktad tröst borde inte heller vara något stort problem.

3. De har sex med kvinnor utan att veta om de vill, eller trots att de sagt nej. Det är inget som ”män gör”. Det är något som vissa män gör. Och självklart är det respektlöst, kränkande och ett brott mot deras rättigheter. Sex hör hemma mellan samtyckande vuxna.

4. De är tysta om eller förnekar sina känslor, istället för att berätta vad de tänker och känner. En märklig sak att klaga på, med tanke på att hon nyss ansåg att det var obehagligt när män är ärliga om sina tankar och känslor, för att hon då måste förhålla sig till dem.

5. De pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Det är ironiskt att klaga över detta, när man just gjort en lista över saker som män är sämre än kvinnor på.