Sally Kohn om emotionell korrekthet

Sara Schmenus länkade den här videon på sin blogg idag. Även om jag inte håller med Sally Kohn politiskt, håller jag i högsta grad med henne om emotionell korrekthet (eller God Ton som det ofta nedlåtande kallas i vissa feministiska kretsar). Lite mer så här skulle jag vilja att debatten fördes, från alla fronter och ingångar.

Hört på Twitter #1

Det skrivs en del om min blogg på Twitter, både bland feminister, jämställdister, ekvalister, och allt vad folk väljer att kalla sig. Här är två exempel jag tänkte lyfta fram:

 

Feminister ogillar i allmänhet när män föreslår att de börjar skriva på ett annorlunda sätt, så varför föreslå mig att göra det? Jag skriver rimligtvis som jag vill skriva redan nu. Och jag vill bemöta radikalfeministiska bloggar, vars kommentarsfält i allmänt vore stängda för mig. Ett och annat ”eget” inlägg slinker med ändå (se t.ex. här) och det kanske blir fler sådana i framtiden. Kul om det finns efterfrågan.

Det går bra att tycka att det är ”jävligt fjantigt” av mig att kalla mig feminist, när jag kritiserar vad radikalfeminister skriver. Jag sympatiserar med både den första och andra vågen av feminism, men inte den tredje som radikala feminister representerar. Om man tycker att det är är fjantigt kan jag utan problem kalla mig för t.ex. individualist istället.

 

Det här är ett tydligt exempel på vad jag skrivit om förut: radikalfeminister har en makalös förmåga att demonisera all opposition som t.ex. rasism. Hon är duktig på att göra det på sin blogg också. Det finns ingen rasism på den här bloggen. Vad som finns är kritik mot idéer som framförts av personer som kallar sig antirasister. Och en del av den kritiken hävdar att dessa antirasister själva gör sig skyldiga till flagrant rasism, t.ex. varje gång de talar om ”vita män” i nedsättande ordalag.

Att jag skulle ”hänga ut” feminister tycks vara en vanlig invändning. Jag har svårt att se någon legitimitet i den. Jag har ingen insiderinformation och hänger inte ut anonyma personer (även när bloggarna själva tycker att uthängning är rätt). Jag återger de namn personer skriver under, och vad de säger offentligt på bloggar och Twitter. All information som finns här, är information de själva offentliggjort. Jag kommer inte att hänga ut någon, d.v.s. avslöja något som inte är offentligt, skulle jag nås av sådan information. Förresten har jag sagt några ord om uthängning här.

Feminismen som rörelse

Jaylazkar skriver om sitt liv i samhället.

Hon säger att hon inte är någon individ, och ömsom att hon ”är en rörelse”, ömsom att hon är ”en del av en rörelse”. Att vara en rörelse, och att vara en del av en rörelse, är två lite olika saker. I vilket fall är hon utan tvivel en individ. Inte en isolerad ö fritt svävandes i vakuum — men alla människor har ett eget medvetande och en egen kropp. Det är vad det innebär att vara en individ.

Hon menar att kritiker angriper hennes intelligens och utseende, men att det är ”där det tar stopp för de som vill avfärda mig och kritisera mig”. Tja, vad sägs om till exempel det som skrivits på den här bloggen, eller Sara Schmenus inlägg om heterosexualitet?

Hon hävdar att kapitalismen försöker ”få oss att tro att allt handlar om nuet” så vi skall ”glömma bort his(/hers)toria”. Hittills har jag trott att ordet ”herstory” bara används som ett slags parodi på genustänkande. Det fungerar kanske inte så bra på svenska heller. Centralt för kapitalism är hur som helst (och som namnet antyder) kapital. Och ackumulerandet av kapital förutsätter att man tänker långsiktigt. Det var tvärtom Keynes som så berömt hävdade att ”på lång sikt är vi alla döda”.

Hon säger att hon är förankrad ”i en historia av kamp” om ”att krossa patriarkala kapitalismen”. Det har rentav varit ”många människor” innan henne ”som har fört exakt denna kamp”. Detta stämmer helt enkelt inte. Feminismen som rörelse kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet, men en feminism som talar om något i stil med Jaylazkars patriarkala kapitalism existerade inte förrän tidigast på 1950-talet.

Ett inlägg i den feministiska debatten

Den här bloggen tycks spela en roll i en oenighet mellan å ena sidan Sara Schmenus, och å andra sidan Jaylazkar, Fanny Åström och Lady Dahmer.

Sara håller inte med Jaylazkar om att heterosexualitet är ett problem eller ett hot, och hon skrev några kommentarer på den här bloggen här. Efter att Jaylazkar twittrat att hon ”blir så jävla ledsen över att andra feminister tycker att det är rimligt att offra mig på patriarkatets altare”, skrev Sara en bloggtext om systerskap och att kritisera andra feminister. Det motiverade i sin tur Lady Dahmer att blogga om hur Sara ”snackar skit”. Vid sidan av riktar Sara också kritik mot Fanny för hennes syn på terapi, bemöter henne ifråga om att hålla god ton, och svarar även Lady Dahmer på samma ämne.

Sådana här schismer kan vara roliga att gotta ner sig i, men det är inte vad jag vill ägna den här bloggen åt.

Jag betraktar feminism som en intellektuell övertygelse, snarare än en kamp där det handlar om att välja sida, alliera sig och vara solidarisk med alla medlemmar av en viss grupp. Jag är ofta oenig med personer som delar mina grundvärderingar eller identifierar sig genom samma ismer som jag. Genom diskussion kan vi väga argument och resonemang mot varandra, och kanske enas om något eller också inte. Oavsett utgång lämnar vi bordet med en större förståelse för varandras utgångspunkter och tankekedjor — och i bästa fall utan något ont blod. Om det aldrig fanns någon oenighet, om oenighet inte fick uttalas, eller om den inte fick uttalas på arenor som tillhörde en upplevd fiende, skulle jag bli orolig och fundera över om jag råkat gå med i en sekt. Sunda idéer trivs bäst i ett öppet debattklimat.

Lady Dahmer (och Fanny) kallar mig antifeminist. Det är jag inte. Jag är bara anti en viss sorts feminism. Däremot har jag inget problem med att identifiera mig som klassisk feminist eller liberalfeminist. Det slags feminist som tycker att det är oerhört viktigt att män och kvinnor står lika inför lagen. Att kvinnor är fria att rösta, studera, arbeta, ställa upp i val och söka sin egen lycka i livet. Att kvinnor inte blir våldtagna, tvingade in i äktenskap, drabbade av särlagstiftning, o.dyl. Däremot tar jag avstånd från postmodern maktanalys och kampretorik, och anser inte att ideologiska teorier har företräde framför empiri. Teori skall förklara empiri, inte ersätta den.

Hon hävdar att den här bloggen smutskastar feminister, och jämför den med rasistiska SD-bloggar. Visst är det bekvämt att alltid ha ett guilt by association till hands? Det här är inte alls någon smutskastande blogg. Det är absolut en blogg som provocerar och som inte drar sig för att uttrycka kritik. Ibland är kritiken skarp. Men all kritik förankras noga i vad bloggarna faktiskt skriver, med citering, och svävar inte ut i personangrepp. Det är inte en typ av blogg som ondgör sig över de där jävla feministerna, hur sjuka i huvudet de måste vara, och hur äckligt det är att inte raka sig under armarna. Det kommer aldrig bli en sådan blogg heller.

Det är tråkigt att läsa kommentarerna på Lady Dahmers blogg. Man skriver om hur Sara gett vika för patriarkatet, börjat dansa den patriarkala dansen, och jämför henne med den rullstolsbundna tjejen i Fucking Åmål som ställer sig in hos mobbarna (d.v.s. mig). Hur var det nu igen med att inte smutskasta och ta sig tolkningsföreträde? Jag och Sara tänker olika om många saker, och hon har inte varit inställsam. Hon har bara råkat hålla med om en viss sak i ett visst inlägg. Det betyder inte att hon håller med om allt på den här bloggen, eller ens om något utöver det. Hennes kritik har varit saklig, så varför utgå från att hon sålt sin själ till Satan för en privilegierad plats i helvetet, istället för att hon liksom dem tänker självständigt och ibland når andra slutsatser?

Jag efterlyser ett öppet debattklimat där idéer kan uttryckas och möta varandra istället för att isoleras inom allierade grupperingar. Sunda idéer överlever — och stärks — av att mötas på lika villkor. Varken sunda eller osunda idéer vinner mark när man sätter upp gränser för vem som får hålla med vem.