Sexnegativitet och öppen kritik

Fanny skriver om radikalfeminismen.

Hon säger att ”viss kritik” har anklagat radikalfeminismen för att vara ”konservativ, sexnegativ och liknande trams”. Att det nödvändigtvis är tramsig kritik håller jag nog inte med om. Fanny har själv uttalat sig positivt om att förbjuda pornografi, kritiserat BDSM för att vara patriarkalt och ”scenen” för att berättiga en våldtäktskultur. Vissa radikalfeminister går längre, och hävdar att sex är våldtäkt.

Hon hävdar att det blir ”problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång”. Varför då? Alla övertygelser kritiseras hela tiden av alla som inte håller med. Tack vare internet möter vi alla tänkbara utgångspunkter, resonemang och argument — och det är i allmänhet något oerhört positivt. Det ökar våra möjligheter att bilda en välinformerad uppfattning.

Hon säger att det är ”viktigt att tänka på avsändaren”, för att se om kritiken kommer från ”någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang”. Nej, tvärtom. Det här är ren sektmentalitet; utgångspunkten att bara de redan rättrogna bör lyssnas på. Det bästa vore egentligen raka motsatsen: att anonymisera all debatt i sak, så att vi tvingas ta ställning till vad som sägs istället för vem som säger det.