Men om hon egentligen vill då?

Fanny skriver om sex och tveksamhet.

Hon berättar att vissa personer säger att ”mindre sex skulle äga rum” om vi började bry oss om samtycke. De flesta bryr sig redan om samtycke, men det är klart att mer sex skulle äga rum om de inte gjorde det. Jag har nog bara hört den här invändningen i relation till en samtyckeslag. Där är idén att färre av oss skulle ha sex, om vi faktiskt var tvungna att formalisera akten med en ledande fråga följt av ett ja eller nej till svar. En smått absurd tanke, skulle jag påstå. Det som skulle ske vore inte alls mindre sex p.g.a. hänsyn till lagen, utan snarare lika mycket sex utan hänsyn till den. När människor börjat hångla och klä av varandra lär det i princip aldrig hända att ena parten stannar upp och säger ”vänta, samtycker du till det här, svara med ett ja eller nej”. (Och de som skiter i samtycke, skiter också i att fråga, vilket i en rättsprocess bara skulle utmynna i ord mot ord.)

Hon säger att vissa tänker att ”kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta”. Jag tror man behöver skilja mellan vad som kan vara fallet, och hur man bör agera utifrån vad som är det. Ja, hon kanske egentligen vill, trots att hon verkar tveksam. Det är möjligt. Men vad som är säkert är att hon är tveksam, och det är den säkerheten man bör agera efter. Om hon vill men är för osäker för att säga eller visa det, eller om hon spelar ”svårfångad”, får hon väl gå miste om det sex hon egentligen ville ha. Man kan inte behandla människor utifrån en vilja de inte gett uttryck för, utan får ta ställning till vad de faktiskt ger uttryck för.

Hon skriver att tydliga ja- och nej-svar ”faktiskt inte finns”. Jodå, det gör de. Om de inte gjorde det, vore ju en samtyckeslag ett absurt förslag. Däremot är inte nödvändigtvis ja eller nej definitiva svar. Man kan komma att ändra sitt nej eller ta tillbaka sitt ja, genom ett helt nytt ja eller nej. Och då är det naturligtvis det nya svaret som är aktuellt.

Hon menar att ”ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång”. Det beror väl på. Man kan vilja ha sex med någon man nyss träffat på en krog eller fest. Man kan också vilja ha sex, först efter en längre period av vänskap eller dejtande. Och allt däremellan. Människor fungerar olika, även om män resp. kvinnor har tendenser att vilja göra det på ett visst sätt.

Hon säger att det är ”viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga”. Det håller jag fullständigt med om.

Annonser

Sexköp och trafficking

Moralfjant skriver om sexköp.

Hon nämner att Amnesty enligt ett förslag vill tillåta sexköp och blir ”fett sur” på organisationen som ”borde veta bättre”. Själv är jag mycket positivt inställd till förslaget, och det har framförallt två skäl. Dels för att det skyddar sexsäljare som inte längre skulle förpassas till ”den undre världen” och behöva söka kunder bland per definition kriminella (vilket i sin tur säkert skulle minska stigmatiseringen). Dels för att en stat som reglerar vad samtyckande vuxna får göra sexuellt, eller under vilka omständigheter de får välja att samtycka, enligt mig agerar djupt kränkande. Jag vill passa på att rekommendera Petra Östergrens artikel om saken.

Hon håller med mig om det första, men konstaterar att legalisering av sexköp ”även ökar trafficking med sexslavar i landet”. Baserat på en snabb googling verkar det finnas indikationer som tyder på det. Det är å andra sidan en typ av risk som alltid existerar när man väljer att tillåta något. Tillåter vi biltrafik, följer en ökad risk för fyllekörning. Tillåter vi rökning, följer en risk för ökat antal fall av lungcancer. Tillåter vi fet mat, följer en risk för ökat antal fall av hjärt- och kärlsjukdomar. Och väljer vi att förbjuda eller reglera det, följer också risker. Jag ser sällan dessa risker som något bra argument för förbud. Kombinera istället legalisering av sexköp med ökade insatser mot trafficking.

Mjuka män och att avstå från sex

Moralfjant skriver om mjuka män.

Hon tar upp idén att maskulina män och feminina kvinnor generellt betraktas som särskilt attraktiva av det motsatta könet, och så är det förstås. Här är vi eniga, även om hon utgår från en ideologisk förklaringsmodell vilket jag inte gör.

Hon undrar om det då inte vore värt ”mindre sex” för att ”försöka förändra könsrollerna”. Det kan väl bara varje enskild person avgöra för sin egen del. Många människor (de flesta?) är för övrigt positivt inställda till skilda könsroller. Kanske inte till varje aspekt av dem, men de tenderar ändå att uppskatta att vissa könsskillnader existerar. Vilket väl till sidst og syvende är en av anledningarna till att de existerar från första början. Att förvänta sig att andra skall ha mindre sex för att främja ens egen ideologiska syn på kön är i vilket fall orimligt.

Hon förstår inte ”detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden”, som om man inte kunde vara lycklig annars. För en del handlar det nog om lycka. Vi har olika emotionella behov av fysisk intimitet och sexuell närhet, och ett bra sexliv kan göra mycket för den allmänna upplevelsen av lycka. Det går att vara lycklig utan sex. Men att man kan vara lycklig utan något, är väl inte ett argument för att man bör avstå från det?

Hon frågar till slut varför det finns ”ett utbrett hån mot ‘velourpappor'”. Har hon läst en av Fannys senaste texter, där dessa pappor karakteriseras som ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar” som ”mest agerar som en oformlig klump”? Här håller jag med Moralfjant. Vi bör inte håna män för att de är ”mjuka”.

Lever vi i en våldtäktskultur?

Anny Berglin skriver att vi lever i en våldtäktskultur.

Hon tycker att det är ”ett stort steg framåt” att vi ”diskuterar samtyckeslagstiftning”. Tja. En av få saker jag delar med radikalfeminister är min avsky för våldtäkter och sexuella övergrepp. Samtycke är inte bara oerhört viktigt, utan fullständigt avgörande. Däremot är jag inte imponerad av förslaget till samtyckeslagstiftning, och det har framförallt två skäl. Dels talar vi om att reglera människors mest privata privatliv, som sällan spontant inleds med en ledande fråga med ja- och nej-svar. Vi visar generellt vad vi vill med signaler och initiativ, och därför lär inte sådan här lagstiftning efterlevas i någon större utsträckning. Dels riskerar den att invagga oss i en falsk trygghet, för att den utmynnar i en ord mot ord-situation (såvida man inte faktiskt skrivit ett kontrakt).

Hon menar att det är fel att utmåla våldtäktsmän som monster, för att det ”kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman”. Själv ser jag ingen nödvändig konflikt här. Ja, vi lever inte i en Disneyvärld där det är syns på lång väg vem som är god och vem som är ond. Din bäste vän med hög utbildning, ett bra jobb och många vänner kan vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte monster, i betydelsen att de har en natur som gör dem till något helt annat än dig och mig. Men att de är monster i en moralisk mening kan jag inte annat än hålla med om. Att begå våldtäkt är fundamentalt omoraliskt och människoovärdigt.

Hon skriver att det finns ”otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon” för att vi inte lär män ”var gränserna går”. Stämmer det överens med studier? Jag vet inte, men det tycks mig intuitivt märkligt att våldta någon utan att begripa att man gör det, i alla fall såvida man inte är drogpåverkad eller psykotisk. Fast vi vet ju hur fel man kan ha när man utgår från det intuitiva, så jag uttalar mig inte för starkt. Att vi känner till fler som blivit våldtagna än som begått våldtäkt, förklaras dock rimligtvis av att våldtäkt är ett socialt stigmatiserat brott. Jag har aldrig hört en vän eller bekant erkänna ett våldsbrott, trots att ett flertal rent statistiskt har begått det. Utifrån 2012 års statistik begår 2 % av alla män ett våldsbrott per år, dock givet att varje anmälning begåtts av unik person och frånsett mörkertal.

Hon gör en koppling mellan våldtäkter och ”boys will be boys”-attityder i barndomen. Jag skrev så här om det igår: Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”. Jag betraktar det inte som okej att pojkar drar tjejer i håret för att de är kära (eller av någon annan anledning), men jag ifrågasätter den koppling till våldtäkter som Berglin (och Lady Dahmer) m.fl. drar.

Hon säger att all reklam med ”ständigt leende, ständigt perfekta” kvinnor bidrar till att skapa en våldtäktskultur. Det finns forskning som tyder på att avklädda kvinnor i reklam bidrar till större acceptans för sexuell aggression mot kvinnor. Det kan vara en bra grund för att opinionsbilda mot sådan reklam, men det är inte ett skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten (om det är vad som avses, med tanke på att frågan berörs i relation till lagstiftning). Kom ihåg att vi alltid får mer än ett enda avsett intryck när vi upplever något. Om många t.ex. visar större acceptans för att feminister misshandlas eller våldtas, efter att ha läst feministiska bloggar om att alla män är förtryckare och/eller bör utrotas, bör vi enligt samma argument förbjuda feminister att uttrycka sådana saker (vilket i sin tur öppnar upp för mer omfattande inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter).

Nakenbilder och hämndporr

Moralfjant skriver om att skicka nakenbilder på nätet.

Hon nämner hämndporr, och jag håller fullständigt med om att det är en kränkande företeelse. Det som sägs och visas i förtroende skall stanna där.

Hon menar att vi ”befäster bilden av att ansvaret ligger hos” tjejerna, när vi råder dem att vara försiktiga med att skicka nakenbilder. Tja. Visst har vi väl ett ansvar? Inte ett ansvar för att aldrig dela nakenbilder, men för att tänka igenom beslutet innan vi gör det. En informerad riskanalys är aldrig av ondo, vad vi än gör i livet. Det trista är i så fall att riskerna existerar.

Hon påstår att ”minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck”. Visst inte. Det är en åsikt och blotta åsikter är inte förtryck. Jag håller dock inte med om att det skulle vara fel, och har en rätt odramatisk syn på naket och sex i största allmänhet. Kör på, njut och ha kul. Men gör det inom dina egna referensramar för vad som känns bra. Om det är rätt eller fel att skicka nakenbilder på dig själv, är det bara du som kan avgöra.

Hon undrar hur vi kan ”informera om risker utan att stigmatisera”. Genom att hålla isär vara och böra. Genom att berätta vilka risker som finns, och samtidigt understryka att det inte är fel att skicka nakenbilder om man vill göra det och det känns bra. På samma sätt som vi inte motarbetar cyklande när vi uppmuntrar folk att använda cykelhjälm.

Sexuell konkurrens och initiativ

Fanny skriver om sexuell konkurrens.

Hon påpekar att man ofta antar ”att hanar tävlar om att befrukta honor i djurriket” vilket generaliseras ”till att även gälla mellanmänskliga relationer”. Ja, det är väl även min uppfattning att det oftast är mannen som förväntas tävla och ta initiativen, med förbehållet att människor sällan har som omedelbar målsättning att skaffa barn.

Hon tänker att denna tävlan kan bero på ”att kvinnor inte är så jävla taggade på att ligga”. Jag upplever att kvinnor oftare än män blir taggade på att ligga, först när en viss kontakt etablerats och som mannen förväntas ta initiativ till att skapa. Om det huvudsakligen beror på kulturella eller biologiska aspekter vet jag inte.

Hon undrar om inte männen bara kan ”tagga ner lite istället och sluta?” Det bör de förstås göra om du ber dem, men inte bör de väl sluta att ta initiativ över huvud taget? Att fråga en tjej om hon har lust att ta en fika eller äta middag någon kväll är t.ex. knappast kränkande, och det är i regel så seriöst avsedda initiativ tas.

Hon frågar om männen inte bara kan ”acceptera att de inte är så jävla intressanta för kvinnor”. Nej, varför skulle de göra det? Det vore inte bra för självkänslan att utgå från att ingen kvinna kan vara intresserad av en. Däremot bör man fråga sig vad man söker romantiskt/sexuellt hos en kvinna, ta seriöst avsedda initiativ, och acceptera om man blir avvisad.

Att påstå att män inte är intressanta för kvinnor, är att ta sig tolkningsföreträde framför en enorm mängd hetero- eller bisexuella kvinnor som bevisligen är intresserade av män.

Funktionshinder och vaginala orgasmer

Lady Dahmer skriver om sex och erektil dysfunktion.

Hon citerar en nyhetsartikel om ett par som betalar 1 500 kr i månaden för att kunna ha sex, då mannen behöver mediciner mot erektil dysfunktion. Hennes reaktion? ”Buhu jag kan inte använda kuken. Nähä?” Och på Instagram skriver hon så här: ”Så jävla trött på cismän o deras värdefulla heliga kukar som ska värnas till varje pris.” Jag kan inte undgå att dra en parallell till vad Fanny Åström skrivit mot funktionshindrade.

Hon skriver att ”kvinnor inte får orgasm vid samlag ses som normalt och nåt vi får finna oss i”. Ja, bl.a. feminister har arbetat för att öka medvetenheten om att kvinnor sällan kan få orgasm enbart genom penetration. Och nu är det istället något negativt om det ses som normalt?

Hon hävdar att ”kvinnomedicin brukar ju inte prioriteras precis”. Källa?

Hon undrar om vi kan föreställa oss ”att en man skulle finna sig i” att bara få orgasm under vart tionde samlag. Jadå, t.ex. om det var svårt eller omöjligt för mannen att göra det. Nu är det i regel inte så, och det handlar inte om någon patriarkal eller sexistisk konspiration utan om stimulans.

Hon raljerar över att ”så fort en man inte får stånd eller utlösning så ska vi genast stoppa pressarna för oj oj oj så synd det är om mannen som inte får eller kan knulla när han vill”. Artikeln handlar inte om erektil dysfunktion per se, utan om den enorma summa pengar paret betalar för att kunna ha sex. I en relation är man också två om sexlivet. Det är inte bara mannen som upplever erektil dysfunktion som ett problem.

Hon avslutar med att alla ”blir upprörda och skyndar till undsättning om man vågar antyda att problemet kanske är penetrationsnormen och kukfokuset”. Ja, det är väl rimligt, med tanke på att hon uttrycker sig raljant och nedlåtande om en specifik persons funktionshinder, och om hur ett specifikt par väljer att lösa problem i sexlivet. Det är ganska osympatiskt att trycka ner människor för att göra någon politisk poäng.