Även manshat är sexism

För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.

Totte anger en lång rad skäl till sitt manshat. Män står för 98 % av alla våldsbrott. De slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. De går med bar överkropp. De tar plats, de är för sköna för att bry sig, de skriker i bussen och pissar i trappuppgångar. De är allmänt destruktiva. Därför hatar Totte män.

Och därför ger Totte uttryck för sexism. Att tillskriva en grupp människor egenskaper för att nervärdera baserat på kön är sexism par excellance.

Det är naturligtvis inte sexism att endast påpeka fakta. Det stämmer till exempel att män begår de allra flesta våldsbrott i samhället (även om siffran 98 % är diskutabel). Men Totte säger inte bara att han hatar våldsbrott, eller män som begår våldsbrott. Han ”hatar män”, trots att de flesta män aldrig begår något våldsbrott.

Det är å andra sidan inte fakta att män t.ex. slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. Det är nog ett så gott som okänt fenomen, men slänger man in att manliga minigolfspelare ofta slår sönder banorna är det säkert ingen som märker något. Det är ju ändå en typisk grej som män gör: de slåss, härjar och förstör. Klart de slår sönder minigolfbanor också. Det måste de ju göra.

Så skapas en sexistisk fördom, som används för att nervärdera män i egenskap av män.

Enligt Totte är det inte sexism, för han hatar inte ”personer med snopp” utan personer ”som med glädje definierar sig som män”. Vi kan låta bero att de allra flesta med snopp också betraktar sig som män. Vi kan också låta bero att forskning visat att könsuppfattning är något till stor del biologiskt. Den bärande poängen är att de flesta män som definierar sig som män inte heller begår våldsbrott eller slår sönder golfbanor.

Detta går inte att komma runt: om man tillskriver en grupp människor negativa egenskaper, och använder dessa för att rättfärdiga hat, måste man också hata personer som inte uppvisar de negativa egenskaperna.

Jag erinrar plötsligt en bekant, som ofta talar illa om asiater: de är arbetsskygga, de vill inte integreras, och när de flyttat hit vägrar de att lära sig svenska. Vi anser allmänt att detta är rasism: att tillskriva ett visst folk negativa egenskaper, för att legitimera dess nervärdering. Totte hävdar att det finns en väsentlig skillnad här: att vara asiat är en etnicitet, och en etnicitet är inte en handling.

Visst är ”asiat” en etnicitet. Men etniciteter är en social konstruktion i långt högre grad än vad kön är det. Etniciteter skiljs i hög grad åt via olika språk, sedvänjor, värderingar och kulturella uttryck. På väsentliga punkter (frånsett genetiska faktorer som hudfärg, kroppslängd o.dyl.) borde det vara möjligt att byta etnicitet genom att anamma ett annat språk, andra seder och nya kulturuttryck. Hindrar det att uttalandet om asiater är rasistiskt?

Såklart inte. Det är rasism att tillskriva en folkgrupp negativa egenskaper för att legitimera hat. Det är rasism även om enskilda personer har möjlighet att lämna eller ansluta sig till gruppen. På samma sätt är manshat sexism, även om enskilda män kan upphöra att betrakta sig som medlemmar av sin grupp.

I den här typen av resonemang ersätts ordet sexism med ordet genus. Det rör sig om en samling negativa konnotationer som manligt genus för med sig, säger Totte på Twitter, och det är dessa konnotationer som legitimerar manshatet. Men vad innebär det att säga sig hata en grupp människor, för att gruppen dras med i stor utsträckning fördomsfulla konnotationer? Ja, vad var det där ordet nu igen?

En konnotation har fördelen att kunna vara lite vad som helst. Man kan välja och vraka, eller skapa egna, beroende på vilken slutsats man vill nå. Mannen kan konnotera det eleganta i en kostym och en promenadkäpp. Mannen kan också konnotera pedofila övergrepp, varav de flesta begås av män. Vill man uttala sig positivt om män, är de belevade flanörer som världsvant utforskar sin omgivning. Vill man uttala sig negativt om män, knullar de sönder spädbarn.

När slutsatsen som skall dras är legitimerat manshat, då får kognitiv bias styra urvalet av konnotationer. Vi säger att män står för nästan alla våldsbrott, men säger inte att de flesta män aldrig begår ett våldsbrott. Vi säger att män slår sönder minigolfbanor, men nämner inte att det sannolikt var män som byggde dem. Vi säger att män går med bar överkropp, men… tja? Jag lyckas inte se hur det gör att man förtjänar hat. Men för all del. De flesta män går nästan alltid med kläder på överkroppen.

Till skillnad från rasistens hat är manshatet välgrundat, menar Totte. Och det är därför rasism/sexism inte definieras utifrån ”ogrundade skäl”; det definieras helt och hållet som ett tänkesätt. Detta tänkesätt lyser starkt i hans artikel, ifråga om sexism, och de reaktioner mina invändningar mött får illustrera en poäng jag gjort sedan gammalt:

Det enda som radikalfeminister ogillar mer än män som inte protesterar mot sexism, är män som protesterar mot all sexism.

Annonser

Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.

Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Problemet med identitetspolitik

Fanny skriver om systraskap.

Hon skriver att hon avskyr allt som Isabella Löwengrip står för, men att hon kommer stå på hennes sida när hon ”berättar om sexuella trakasserier på krogen”. Jag har inte precis stenkoll på Isabella, men det jag läst har jag tyckt varit bra. I vilket fall skulle jag också stå på hennes sida om hon blivit sexuellt trakasserad på krogen. Eller på Fannys sida, för den delen. Och varför skulle jag det?

För Fanny handlar det om systraskap och ”gemensamt intresse”, snarare än om ”att gilla varandra”. För mig handlar det varken om eget intresse eller att vara solidarisk med någon med ett visst kön. Det handlar om att göra vad jag anser är rätt och riktigt. Anser jag att sexuella trakasserier är fel, och det gör jag, bör jag ta avstånd från det oavsett vem som drabbas. Jag tar ställning mot ett fenomen, inte för solidaritet med en viss samhällsgrupp.

Problemet med att ha en identitetspolitisk utgångspunkt är att man aldrig kan ta avstånd från fenomen, utan bara från fenomen i relation till en drabbad grupp man identifierar sig med. Därför kan inte Fanny vara mot t.ex. sexism och rasism i sig, och tenderar att själv hemfalla åt det när det riktas mot grupper som faller utanför hennes identitetspolitiska ramar: bland annat män och personer med vit hudfärg.

Hat och sexism är ett problem

Fanny skriver om hot mot transpersoner.

Och det är väl bra att hon gör det. Själv hade jag ingen aning om att det finns ett hot från människor som försöker infiltrera den feministiska rörelsen.

Däremot behöver det ”inte nödvändigtvis vara ett problem” med feminister som har ”mycket explicit manshat”. Jodå, hat och sexism är ett problem, oavsett från vilket håll det kommer.

Om snyfthistorier och källkritik

Fanny skriver om att dela snyfthistorier.

Hon ber oss att inte oreflekterat dela snyfthistorier om 1) kvinnor som slår män, 2) män som förlorat vårnaden om sitt barn och 3) par som fått sina barn omhändertagna av socialen. Själv delar jag sällan snyfthistorier över huvud taget och tar för vana att vara källkritisk. Men varför skall vi vara särdeles eftertänksamma mot just de här historierna? För att det riskerar att nyansera den feministiska debatten, eller av andra skäl?

Hon menar att vi inte bör dra slutsatsen 1) att det skulle bli en stor grej om det hände en kvinna, och 2) att vi lever i ett matriarkat. Det förra ser jag inget problem med, och det stämmer i vissa fall. Få bryr sig t.ex. när en man blir tafsad på. Visst hat anses också lite finare än annat hat, och i dagsläget är det utan tvivel radikalfeminister som kommer undan med det i störst utsträckning. De kan uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt; tala med värme om sitt manshat och om hur män borde dödas — och behålla något slags social respekt, trots att det är en typ av uttalanden vi annars hör från extremhögern. Att tala om ett matriarkat är däremot oklokt, eftersom den postmodernistiska privilegieanalysen är högst diskutabel.

Hon tycker att det är ”jättetråkigt såklart” om män blir ”utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig”. Varför då? Bara några dagar tidigare vädjade hon till manshatande män, att inte ta hennes eget manshat ifrån henne, och hon talar ofta nedsättande om män som grupp. Det saknas inte sällan samstämmighet mellan vad hon sade igår, säger idag och kommer säga imorgon. Hon kan inte gärna tycka att det är jättetråkigt om män utsätts för sexism och samtidigt själv regelmässigt uttrycka sig sexistiskt mot män (eller för den del stödja personer som anser att män bör dödas).

Hon säger att du inte borde ”köpa mannens historia rakt av” ang. vårdnad av barn, för att du ”inte har en jävla aning om vad som skett i den här familjen”. Samtidigt har hon som princip att alltid köpa kvinnans historia rakt av. Du skall ”bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn”. Men det gäller alla nyheter, och det är orimligt att kräva absolut säkerhet. Det räcker att vara källkritisk och googla påståenden som verkar tvivelaktiga. Hon understryker med kapitäler ”DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera”. Själv anser hon t.ex. att bortträngda minnen existerar, att rymdraketer saknar relevans för samhället, och att patriarkatet inte kräver bevis. Vad sägs om att åtminstone försöka tänka konsekvent?

Lattepappor förtrycker inte heller

Fanny skriver att lattepappor förtrycker.

Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.

Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.

Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.

Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.