Att tolka humor ideologiskt

Fanny skriver om mäns skämt.

Hon tänker på ”humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever”. Det är inte särskilt ofta jag stöter på sådan humor, men visst händer det. Min erfarenhet är att den i regel driver med dessa förlegade könsroller, snarare än tar dem i försvar. Som alltid annars när det gäller humor måste den bedömas efter situation och avsikt snarare än sitt ämnesval. Huruvida ett skämt är roligt/tråkigt eller rätt/fel är även olika frågor.

Hon ”tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare”. Vi skrattar i största allmänhet åt andras skämt i sociala sammanhang, även om vi inte tyckte att de var speciellt lustiga. Det har i normalfallet att göra med social kompetens, precis som vi lyssnar uppmärksamt på vad andra säger i en konversation även om de inte erbjuder oss djupare intellektuell stimulans. Jag håller dock med om att man inte bör lyssna mest på män för att de är män.

Hon säger att män ”söker desperat efter en förklaring” till att deras skämt möter motstånd, och de ”kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor” p.g.a. sin feminism. Här behöver kanske bägge sidor vara medvetna om att många feminister tolkar humor på ett ideologiskt sätt, och att denna tolkning kan te sig främmande utåt. Feminister menar ofta att humor bör bedömas efter sitt ämnesval, medan de flesta brukar bedöma den efter situation och avsikt.

Hon avslutar med att mannen oftast väljer att söka ”förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv”. Är inte det något som radikalfeminism sätter i system att göra? När man känner sig obekväm med eller angripen av något är förklaringen alltid att man blir förtryckt utifrån, och blotta idén om personligt ansvar och fri vilja brukar hånas som borgerligt trams. Det är ö.h.t. inget tillkortakommande att ha en humor som inte går hem hos alla. Endast att bete sig kränkande är det.

Humor om kön och sex är oftast okej

Sara Strömvall skriver om sexism.

Hon säger att det ”absolut inte är okej” att dela ”sexistisk skit” som kvinnan-i-köket-skämt eller våldtäktsskämt. Men humor bör inte dömas utifrån ämnesval. Den bör dömas utifrån syfte och situation. Vi har inget problem med att Eddie Izzard gör humor av t.ex. Förintelsen, för att den så uppenbart inte stödjer nazism. På samma sätt handlar kvinnan-i-köket-skämt i regel om att hantera hur bisarra dessa normer en gång varit. Och våldtäktshumor? Se filmklippet nedan.

Hon ”vill inte se sexistiska skämt, för det är inte roligt”. Men man kan inte ställa krav på att andra skall begränsa sin humor till vad man själv tycker är roligt och inte. Frågan är huruvida skämtet faktiskt syftar till att kränka, eller om det har ett annat syfte. Att man skämtar om döden, betyder inte att man önskar livet ur folk. Et cetera ad libitum.

Hon hävdar att när hon ”säger ifrån” har hennes ”feministiska åsikter ingenting med saken att göra”. Verkligen?

Hon hävdar att ”sexistiska skämt skadar och normaliserar en syn som inte är hälsosam”. Enligt vilken forskning? Det är samma typ av påstående som att vi skulle ta skada av heavy metal, skräckfilm och våldsspel (och på mina föräldrars tid av rocken och dansbanorna). Det finns humor som syftar till att kränka, men det gäller långtifrån all humor som har med kön, kroppar och sexualitet att göra.