Okej att vara hetero och sexuell

Fanny skriver om heteronormen.

Hon noterar en tjejtröja på H&M med texten ”boys”, och tänker att ”det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med” — åsyftandes heterosexualiteten. Jag håller med om att det vore märkligt att stoltsera med en läggning, eftersom den är medfödd. Ens läggning borde väl vara något neutralt att vare sig känna stolthet eller skam över. Men är det vad man gör med en sådan tröja? Mitt intryck är att det handlar om att markera sig själv som könsvarelse, något som många gillar att göra och som bör vara deras ensak.

Hon tycker att det är ”helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra?” Kanske är det sådant här folk tänker på, när de kritiserar radikalfeminismen för att vara sexnegativ? Det borde väl vara helt i sin ordning att folk pratar om sina relationer och är ömma mot varandra, åtminstone inom ramarna för det allmänt socialt acceptabla. Det är inte sämre att vara heterosexuell, än att ha någon annan läggning.

Hon säger att heteronormen ”stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade”. Det är ett sätt att tolka normer på, och ett jag ifrågasätter. Heteronormen uppstår för att en majoritet av befolkningen råkar vara heterosexuella. Det leder sponant till att heterosexualitet får störst uppmärksamhet, men säger inte nödvändigtvis att heterosexualitet är bättre än någon annan läggning — bara att de andra är mindre vanliga.

Hon menar att heterosexualitet handlar om ”att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra” vilket ”bidrar till kvinnors underordning”. Om heterosexualitet är en av orsakerna till kvinnans underordning, blir det nog svårt att bekämpa denna underordning. Hur skall vi bära oss åt, för att färre människor skall födas med heterosexuell läggning?

Sexnegativitet och öppen kritik

Fanny skriver om radikalfeminismen.

Hon säger att ”viss kritik” har anklagat radikalfeminismen för att vara ”konservativ, sexnegativ och liknande trams”. Att det nödvändigtvis är tramsig kritik håller jag nog inte med om. Fanny har själv uttalat sig positivt om att förbjuda pornografi, kritiserat BDSM för att vara patriarkalt och ”scenen” för att berättiga en våldtäktskultur. Vissa radikalfeminister går längre, och hävdar att sex är våldtäkt.

Hon hävdar att det blir ”problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång”. Varför då? Alla övertygelser kritiseras hela tiden av alla som inte håller med. Tack vare internet möter vi alla tänkbara utgångspunkter, resonemang och argument — och det är i allmänhet något oerhört positivt. Det ökar våra möjligheter att bilda en välinformerad uppfattning.

Hon säger att det är ”viktigt att tänka på avsändaren”, för att se om kritiken kommer från ”någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang”. Nej, tvärtom. Det här är ren sektmentalitet; utgångspunkten att bara de redan rättrogna bör lyssnas på. Det bästa vore egentligen raka motsatsen: att anonymisera all debatt i sak, så att vi tvingas ta ställning till vad som sägs istället för vem som säger det.