Okej att vara hetero och sexuell

Fanny skriver om heteronormen.

Hon noterar en tjejtröja på H&M med texten ”boys”, och tänker att ”det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med” — åsyftandes heterosexualiteten. Jag håller med om att det vore märkligt att stoltsera med en läggning, eftersom den är medfödd. Ens läggning borde väl vara något neutralt att vare sig känna stolthet eller skam över. Men är det vad man gör med en sådan tröja? Mitt intryck är att det handlar om att markera sig själv som könsvarelse, något som många gillar att göra och som bör vara deras ensak.

Hon tycker att det är ”helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra?” Kanske är det sådant här folk tänker på, när de kritiserar radikalfeminismen för att vara sexnegativ? Det borde väl vara helt i sin ordning att folk pratar om sina relationer och är ömma mot varandra, åtminstone inom ramarna för det allmänt socialt acceptabla. Det är inte sämre att vara heterosexuell, än att ha någon annan läggning.

Hon säger att heteronormen ”stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade”. Det är ett sätt att tolka normer på, och ett jag ifrågasätter. Heteronormen uppstår för att en majoritet av befolkningen råkar vara heterosexuella. Det leder sponant till att heterosexualitet får störst uppmärksamhet, men säger inte nödvändigtvis att heterosexualitet är bättre än någon annan läggning — bara att de andra är mindre vanliga.

Hon menar att heterosexualitet handlar om ”att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra” vilket ”bidrar till kvinnors underordning”. Om heterosexualitet är en av orsakerna till kvinnans underordning, blir det nog svårt att bekämpa denna underordning. Hur skall vi bära oss åt, för att färre människor skall födas med heterosexuell läggning?

Victoria’s Secret intar julaftonsteve

Hej Blekk! skriver om Victoria’s Secret’s Fashion Show.

Hon säger att kvinnan ”går där på catwalken, till för andras ögon, för att betraktas och bedömas”. För all del. Om man väljer att se det så, finns det stöd för det. Men det är ett perspektiv som inte delas av alla, och det bör man vara medveten om och ha förståelse för.

Hon menar att kvinnan går där ”som en normaliserad ‘sexig produkt’ som ingen tycks reagera över”. Det har varit flera som reagerat, men när man inte gjort det, kan det ju bero på att man inte delar hennes syn på saker och ting. Många människor ser t.ex. inget fel i eller problem med sexighet, och betraktar därför inte dessa kvinnor som några ”produkter”.

Hon skriver att det här inte är ”vad folket vill ha”, för att det är ”en produkt av” ett ”kapitalistiskt och patriarkalt samhälle”. Jag ser inget nödvändigt motsatsförhållande mellan vad folk vill ha, och att samhället är kapitalistiskt och patriarkalt (om vi nu medger att det är det). Om det fanns ett sådant, skulle det ju innebära att allt som existerar i samhället är saker som folk inte vill ha. Själv har jag ingen aning om ifall folk ville se VSFS på julafton, och det har nog inte Hej Blekk! heller. Några tittarsiffror verkar inte ha offentliggjorts än.

Hon undrar var ”showen med män i underkläder” är, om VSFS ”nu är en sådan cool och fräck show”. Om folk gillade VSFS, följer det inte nödvändigtvis att de också vill se ett motsvarande program med män. Om de vill det ställer jag samma fråga som Hej Blekk! gör. Var är de sexiga halvnakna männen?

Hon påstår att ”den nakna, objektifierade och sexualiserade kvinnokroppen är normaliserad”. Den här typen av påståenden visar återigen en oförståelse för att hon utgår från ett visst perspektiv som inte delas av alla. Det är ett ideologiskt ställningstagande, som delas av de som delar samma ideologiska premisser. Andra människor upplever och förstår t.ex. VSFS på andra sätt. Man bör inte vara så snar att kräva tolkningsföreträde för sitt eget perspektiv.

Hon tror att barn lär sig ”att en kvinnas kropp ska vara redo att betraktas på bästa sändningstid på julafton”. Men det är en typ av fördömande ideologisk tolkning som barn behöver vara lite äldre innan de kan göra. Det enda icke-ideologiska de kanhända snappar upp är att kroppar och mode är lika okej som Kalle Anka (försåvitt Kalle anses okej).

Pinsamhet, relationer och sex

Fanny skriver om pinsamheter.

Hon säger att män är rädda för ”så kallad pinsam stämning”, som t.ex. att ta ansvar för sex och känslor i relationer. Jag var inte medveten om att män betraktar det som något pinsamt. Är det så? Jag ser i varje fall inte varför det skulle vara särskilt pinsamt för just män.

Hon säger att män bör ”ansvar för att inte ligga med någon som inte vill”. Ja, självfallet. Men upplever verkligen män i allmänhet att det är pinsamt att inte ligga med någon som inte vill?

Hon påstår att mannen ”har privilegiet att låtsas som om det inte vore nödvändigt” med relationssnack. Kvinnan har väl precis samma möjligheter att låtsas det?

Hon hävdar att det är ”faktiskt ingen katastrof att inte få ligga”. Hur var det nu igen med tolkningsföreträde? Människor fungerar mycket olika på den här punkten. De har olika stark sexualdrift och olika emotionella behov av fysisk intimitet. Vissa är relativt ointresserade av sex medan det för andra är en central del i livet. Projicera inte dina egna behov på andra.

Det är okej att vara heterosexuell

Jävla feministfitta skriver om heterosex.

Hon talar om en lång diskussion med kränkta män ”och andra störiga heteros”. Varför anses det sexistiskt eller inskränkt att tala om störiga homos eller störiga transor — men inte att tala om störiga heteros?

Hon menar att det är borgerligt att säga att sexlivet är privat, och att ”alla får välja själva hur de vill ha sex”. Men om detta är borgerligt, är det kanske inte så hemskt att vara borgerlig? Att folk själva får avgöra hur de vill ha sex låter minst sagt rimligt.

Hon berättar att någon till och med hävdat att det är ”vidrigt och ohumant att kritisera heterosex”. Jag är böjd att hålla med den personen. Det är inget mindre än omvänd homofobi.

Hon beklagar att att kvinnor ”kände sig tvungna att försvara cismännen”. Det vill säga att kvinnor höll med dem om att heterosexualitet är okej.

Hon ogillar att kvinnor ”tvingas alltid ta ansvar för mäns omognad”, eftersom män ”tillåts bete sig som barn, de vet ju inte bättre”. Således ”alla ni heteros som gråter floder så fort någon kritiserar hur ni har sex”. ”Gå och sätt dig i ett hörn, var tyst och gråt dina jävla heterotårar för dig själv. Ingen bryr sig, hejdå.” Tja, vad svarar man på det? Det är trist att någon hyser sådant förakt för män och för heterosexuella. Och hon är inte ensam.

 Hon ”blir så ledsen” när hon ”stöter på dessa kvinnor” som ”bara måste berätta om alla bra ligg de haft” och om ”hur bra män de har träffat i sitt liv”. Hon tänker att ”männen som dessa kvinnor haft i sitt liv antagligen inte varit så schyssta som de påstår ändå”. Med andra ord menar hon, att hon själv förmodligen vet mer om dessa kvinnors relationer än de själva vet, och kör totalt över dem, utan att låta dem ha sin egen uppfattning. Hur kan detta beteende göra män till vidriga gubbslem, men vara något positivt för feministiska kvinnor?

Heterosexualitet är ingen valfråga

Fanny skriver om heterokärlek.

Hon hävdar att ”sexualiteten precis som det mesta är en social konstruktion”. Det strider mot vetenskaplig konsensus, som fäster större vikt vid biologiska orsaker.

Hon menar att det finns ”en anledning till att många kvinnor uppskattar att bli dominerade i sängen”, d.v.s. patriarkatet, och att det är något som vore ”helt möjligt att lära om”. Samma svar som ovan. Med tillägget att det här är ett förrädiskt tänkesätt, för att det skuldbelägger människor för deras sexualitet.

Hon ser inte varför sexualiteten ”skulle vara mer fast i sten än något annat här i livet”. Väldigt mycket här i livet är satt i sten. Har du försökt att sluta tycka om din favoritmusik, att inte känna empati för dina närmaste — eller att bara försöka avsky den där vackra solnedgången som sänker sig bortom träden på andra sidan ån? Förmodligen är du ungefär lika oförmögen att göra något av detta, som att sluta bli sexuellt stimulerad av de tankar och handlingar som idag stimulerar dig.

Hon säger att om man nu ändå ”tycker om att ha sex på ett visst sätt” så skall man ha det. Det är i alla fall bra. Det är mer än vad hennes sambo Jaylazkar medger, som betraktar heterosexualitet som ett hot.

Heterosexuell kärlek och psykisk ohälsa

Jaylazkar skriver om heterosexuell kärlek.

Hon hävdar att patriarkatet har ”programmerat” in i henne, att hon skall ”sträva efter heterokärlek”. Det är en uppfattning som saknar vetenskapligt stöd. I själva verket är sexuell läggning något medfött.

Hon påstår att idén om en drömman är idén om ”en förtryckare som är villig att förtrycka”. Nej, en drömman är någon man klickar med, någon man älskar, och som man kommer bra överens med i ömsesidigt samförstånd.

Hon säger att patriarkatet har lärt henne att denne man ”kan dyka upp när som helst”. Jo, den slutsatsen stämmer väl, såvida man inte lever under en sten. Strax över 50 % av alla människor är ju män. Det är ingen patriarkal konspiration utan en fråga om sannolikheter.

Hon berättar att hon i tonåren hatade sin kropp, för att hon ”visste” att det på grund av hennes utseende inte skulle ”bli någon heterokärlek”. Det är en tragisk inställning, för romantisk kärlek har att göra med så mycket mer än bara utseendet. F.ö. såg hon ju ut så här förr.

Hon berättar att hon självskadade, men sedan var ”tvungen att skärpa till” sig och bli ”en riktigt respektabel kvinna”. Nja, men självskadebeteende behöver behandlas.

Hon säger att hon ”egentligen” inte är ”en kvinna” utan ”en människa”. Är inte kvinnor människor? Kvinnoförnedrande. Hon skriver också att hon ”tvingas bli något” hon ”hatar”. Livet måste bli svårt om man går runt och hatar både män och kvinnor.

Hon menar att heterokärlek är ”ett hot” mot henne, som hon ”ständigt” måste ”försöka stå emot och parera”. Det är tragiskt att se kärlek som ett hot, och att hon motarbetar istället för att bejaka (eller i alla fall acceptera) sin sexualitet. Det är klart att man mår dåligt med sådana tankemönster.

Patriarkatet och heterosexualiteten

Jaylazkar skriver om sitt feministiska uppvaknande.

Hon hävdar att patriarkatet har som målsättning att ”internalisera kvinnohat i kvinnor”, och att hindra kvinnor ”från att skapa djupa emotionella band” till icke-män. Detta har beskrivits av ”olika kvinnliga feministiska teoretiker”. Men det är inte bara en teorifråga, utan också en empirifråga. Empiriskt underlag saknas.

Hon menar att patriarkatet upprätthålls ”av att sammanföra män och kvinnor genom heterosexualitet”. Detta saknar vetenskapligt stöd. Hon hänvisar till ”en studie” som skall ha visat att vissa kvinnor blivit ”politiskt lesbiska”, d.v.s. tagit avstånd från en patriarkalt påtvingad heterosexualitet. Den rimliga förklaringen, med hänsyn till dagens vetenskapliga läge, är att dessa kvinnor var homo- eller bisexuella redan innan sitt ställningstagande.

Hon nämner en tidigare heterosexuell samborelation, där hon ”pratade mycket om ‘när vår relation var slut'” för att ”provocera fram känslor”. Det är svårt att förena med idén att kvinnor tvingas göra det känslomässiga arbetet i heterosexuella relationer.