Om heterosexuellt förtryck (3)

Jaylazkar skriver vidare om heterosexualitet.

Hon skriver att om hon ”känner att hon blir förtryckt”, måste det bero på att ”patriarkatet lärt kvinnor att kvinnor ska känna att det är fel på kvinnorna”. Hon går från en känslomässig upplevelse inom sig själv, till en generell utsaga om vad andra kvinnor har lärt sig och inte. Detta är uppenbarligen ett non sequitur.

Hon säger att hon lärt sig att analysera sig själv på ett sådant sätt, att hon nu kan överföra skulden för sina känslor på något utanför henne själv, d.v.s. på patriarkatet. När hon känner känslan av förtryck, ”lyfter jag blicken och tittar aktivt utanför mig själv och försöker se vart [sic] det patriarkala förtrycket kommer ifrån”. Men för att skuldbelägga någon annan för sin känslomässiga instabilitet krävs ingen självanalys. Det kräver att man på väsentliga punkter avstår från självanalys.

Hon skriver att hon försöker ”öva upp min förmåga att kunna se det förtryck som patriarkatet utsätter mig för”. Det är ett tecken på att patriarkatet inte existerar, eller i varje fall inte i den form hon försöker se det. Att förbise en allomfattande struktur i samhället vore ett konststycke. Att lyckas se vad man vill se är enklare än man tror.

Hon hävdar att ”den som inte löneslavar beskrivs som en parasit, en slashas, en dålig människa”. Det är inte en beskrivning de flesta skulle hålla med om. Inte heller gör jag det. Men de som beskriver arbetslösa på det sättet, gör det inte för att de inte arbetar (”löneslavar”), utan för att de lever på bekostnad av andra som arbetar.

Hon menar att ”min psykiska funktionsnedsättning som jag har fått av att ha blivit utsatt för patriarkalt förtryck…” Det är rimligtvis upplevelsen av ett patriarkalt förtryck som kan orsaka psykisk funktionsnedsättning. Och det är ett tillstånd som i någon mån lär kvarstå, så länge man betraktar sig själv som ett ständigt offer för förtryck.

Vidare: ”Jag ser studerande som en form av löneslaveri…” Det är sakligt felaktigt, eftersom studenter (qua studenter) inte får lön.

Om heterosexuellt förtryck (2)

Jaylazkar skriver vidare om heterosexualitet.

Hon säger att många känner sig kränkta av hennes föregående text, och att det är lustigt för att hon inte kommit på idén om heterosexualitet som förtryck själv. Detta är ett logiskt hopp, för om människor känner sig kränkta beror det väl inte på om hon själv tänkt ut sina teorier eller ej, utan på teoriernas innebörd. Hon skriver att det är ett ”erkänt fenomen”, vilket stämmer inom  en snäv krets av radikalfeminister, men inte utanför denna krets.

Hon skriver att patriarkatet både vill att hon skall vara heterosexuell, och mörda henne. Det personifierar en struktur utan medvetande, och får den att påminna om en småaktig personlig gudom (likt den som både rår över världsaltet och lägger sig i den enskildes onanivanor). Ifall patriarkatet har en egen vilja och handlingskraft är den inte någon struktur, utan ett slags gud.

Hon menar att det var patriarkatet som ”kom på heterosexualiteten”. I sådana fall är patriarkatet äldre än alla mänskliga civilisationer, för att inte säga äldre än homo sapiens sapiens som art betraktad. Det är uppenbarligen ett påstående som inte kan ha något stöd i vetenskapligt tänkande. Dessutom återigen detta personifierande av patriarkatet: det är inte bara en struktur utan en självständigt tänkande existens med en egen vilja och förmåga att påtvinga andra sina övertygelser.

Till sist hävdar hon att patriarkatet ”tvingar kvinnan att stanna kvar i den [heterosexuella] relationen till varje pris”. Undersöker vi saken märker vi dock att Sverige har en liberal syn på skilsmässor. Omkring 20 000 par skiljer sig varje år, varav de flesta är heterosexuella. Att vi stannar i relationer till varje pris tycks därför sakna grund i fakta.