Hat gör oss till sämre människor

Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.

Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?

Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.

Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.

Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.

Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.

Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.

Behovet av självrannsakan

Fanny skriver om självrannsakan.

Hon säger att ”vita” tenderar att utöva ”rasism och makt”, och ger därmed själv prov på rasism.

Hon talar om andras ”självömkan”, men ägnar själv en hel blogg åt att ömka sig själv genom upplevda orättvisor och upplevt förtryck.

Hon klagar över andra som saknar insikt i att ”de flesta människor mår dåligt”. Nej, de flesta människor mår inte dåligt. Att hon själv gör det, och att hon omger sig med människor som gör det, betyder inte att de flesta ö.h.t. gör det. I själva verket beräknas ca 15 % drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sitt liv. (Källa: Sjukvårdsguiden.)

Hon tycker att män som försöker lösa sina problem genom självrannsakan är ”jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar”. Det är en djupt okänslig attityd som ligger i linje med hennes förakt för funktionshindrade.

Hon säger att ”kravet på självrannsakan” inte drabbar människor jämlikt. Som om självrannsakan var något som drabbade oss? Varken kunskap eller krav på kunskap är en olycka som drabbar oss. Det är något i allmänhet positivt.

Hon påstår först att det är människor ”i utsatta positioner” som tvingas till självrannsakan. Sedan hävdar hon tvärtom att det är de som ”klarar sig genom livet ändå” som avkrävs självrannsakan. Det är ett självmotsägande resonemang.

Hon hävdar att självrannsakan och terapi (!) syftar till ”att upprätthålla ett samhällssystem”. Konspirations- och foliehattstänk.

Hon tror att självrannsakan ”leder till skuld och skam”. Eftersom hon inte anger en källa som tyder på det, antar jag att hon talar av egen erfarenhet. Om vi drabbas av skuld och skam när vi rannsakar oss själva, är det ett tecken på att vi bör åstadkomma en förändring — inte att vi bör sluta rannsaka.

Hon hävdar att lycka inte ”kommer inifrån en själv” utan uppnås ”tillsammans med andra” i ”ett kollektivt projekt”. Enligt vilken studie? De flesta studier jag läst påpekar att både sunda tankevanor och socialt umgänge har stor betydelse för vår lycka.