Att tolka humor ideologiskt

Fanny skriver om mäns skämt.

Hon tänker på ”humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever”. Det är inte särskilt ofta jag stöter på sådan humor, men visst händer det. Min erfarenhet är att den i regel driver med dessa förlegade könsroller, snarare än tar dem i försvar. Som alltid annars när det gäller humor måste den bedömas efter situation och avsikt snarare än sitt ämnesval. Huruvida ett skämt är roligt/tråkigt eller rätt/fel är även olika frågor.

Hon ”tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare”. Vi skrattar i största allmänhet åt andras skämt i sociala sammanhang, även om vi inte tyckte att de var speciellt lustiga. Det har i normalfallet att göra med social kompetens, precis som vi lyssnar uppmärksamt på vad andra säger i en konversation även om de inte erbjuder oss djupare intellektuell stimulans. Jag håller dock med om att man inte bör lyssna mest på män för att de är män.

Hon säger att män ”söker desperat efter en förklaring” till att deras skämt möter motstånd, och de ”kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor” p.g.a. sin feminism. Här behöver kanske bägge sidor vara medvetna om att många feminister tolkar humor på ett ideologiskt sätt, och att denna tolkning kan te sig främmande utåt. Feminister menar ofta att humor bör bedömas efter sitt ämnesval, medan de flesta brukar bedöma den efter situation och avsikt.

Hon avslutar med att mannen oftast väljer att söka ”förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv”. Är inte det något som radikalfeminism sätter i system att göra? När man känner sig obekväm med eller angripen av något är förklaringen alltid att man blir förtryckt utifrån, och blotta idén om personligt ansvar och fri vilja brukar hånas som borgerligt trams. Det är ö.h.t. inget tillkortakommande att ha en humor som inte går hem hos alla. Endast att bete sig kränkande är det.

Olika sätt att motarbeta förtryck

Moralfjant skriver om att motarbeta förtryck.

Hon skriver att man till exempel kan ”blogga om orättvisor”. Ja, det är ju en av de saker som den här bloggen gör.

Hon påpekar att man kan säga ifrån när någon ”uttalar sig nedsättande om en funktionsnedsatt person eller drar sexistiska skämt”. Jag skulle säkert säga ifrån om någon talade nedsättande om en funktionsnedsatt person, i alla fall om denne gjorde det för att personen är funktionsnedsatt. ”Sexistiska skämt” är ofta alla skämt som handlar om kvinnor, sex och utseenden, och det har jag inga problem med. Skämt som syftar till att kränka ogillar jag.

Hon tipsar om att man kan ”lägga upp politiska statusar på facebook”. Det gör jag emellanåt. Men det blir mest foton, då jag är landskapsfotograf på min fritid.

Hon ”gillar inte idén med konsumentmakt”. För all del. Det gör jag. Det är fantastiskt att vi genom vår konsumtion röstar om vilka varor och tjänster som skall finnas kvar och inte. Dessa prissignaler är oerhört viktiga både för en fungerande ekonomi, och för den tillvaro som en fungerande ekonomi möjliggör.

Hon vill ”stifta lagar som tvingar folk att välja miljömedvetet”. Har hon tänkt på att detta kommer höja priserna, så att fattiga måste konsumera ännu mindre än de redan gör? Om ekonomi var något endimensionellt där alla orättvisor kunde lösas med förbud, hade det varit väl — eller illa, beroende på synsätt. Mitt måtto är i allmänhet att ”om man skulle förbjuda alla orättvisor, fick man först av allt förbjuda förbud”.

Hon vet inte om hon skulle säga ”t.ex. att vita har mer ansvar att se till att motarbeta rasism än icke-vita”. Nej, det vore det ju i sig rasistiskt att göra.

Humor om kön och sex är oftast okej

Sara Strömvall skriver om sexism.

Hon säger att det ”absolut inte är okej” att dela ”sexistisk skit” som kvinnan-i-köket-skämt eller våldtäktsskämt. Men humor bör inte dömas utifrån ämnesval. Den bör dömas utifrån syfte och situation. Vi har inget problem med att Eddie Izzard gör humor av t.ex. Förintelsen, för att den så uppenbart inte stödjer nazism. På samma sätt handlar kvinnan-i-köket-skämt i regel om att hantera hur bisarra dessa normer en gång varit. Och våldtäktshumor? Se filmklippet nedan.

Hon ”vill inte se sexistiska skämt, för det är inte roligt”. Men man kan inte ställa krav på att andra skall begränsa sin humor till vad man själv tycker är roligt och inte. Frågan är huruvida skämtet faktiskt syftar till att kränka, eller om det har ett annat syfte. Att man skämtar om döden, betyder inte att man önskar livet ur folk. Et cetera ad libitum.

Hon hävdar att när hon ”säger ifrån” har hennes ”feministiska åsikter ingenting med saken att göra”. Verkligen?

Hon hävdar att ”sexistiska skämt skadar och normaliserar en syn som inte är hälsosam”. Enligt vilken forskning? Det är samma typ av påstående som att vi skulle ta skada av heavy metal, skräckfilm och våldsspel (och på mina föräldrars tid av rocken och dansbanorna). Det finns humor som syftar till att kränka, men det gäller långtifrån all humor som har med kön, kroppar och sexualitet att göra.