Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Skönhet är ett mänskligt behov

Moralfjant skriver om skönhetsideal.

Hon önskar att det ”liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula”. Det kan jag hålla med om på en rent empatisk nivå, d.v.s. att det vore bra om man kunde slippa ta illa vid sig av den typen av kommentarer. Det finns säkert också enskilda personer som kan det, men i största allmänhet tror jag inte det vore möjligt. Det tycks förutsätta en grundläggande förändring i människans beteende, eftersom hon genom hela kulturhistorien värderat skönhet. Se t.ex. hur egyptiska kungar och drottningar avbildades — ständigt unga, vackra, vältränade och vid god hälsa. Förmågan att uppfatta skönhet är medfödd.

Hon håller inte med om idén att ”alla människor är vackra” för att den innebär att ”det är viktigt att vara vacker” och ”oacceptabelt att vara ful”. Det är ett logiskt hopp jag inte förstår. Att alla är vackra, innebär väl inte att det vore oacceptabelt att vara ful — bara att ingen är ful. Däremot instämmer jag i att premissen saknar trovärdighet. Att alla är vackra (i betydelsen visuellt vackra) är en sympatisk tanke, men den stämmer illa överens med hur vi faktiskt tenderar att uppleva vår omgivning. Och det handlar just om en automatiserad upplevelse — inte om att behandla personer illa.

Hon är trött på folk ”som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende”. Jag lägger mig inte i vad kvinnor bryr sig om och inte. Normer är dock en ofrånkomlig synergieffekt av att leva i ett samhälle med miljontals invånare. Det inkluderar normer kring skönhet, som existerat i tusentals år innan både media och kapitalism var påtänka som fenomen.

Hon säger att vi måste ”försöka hitta en väg ut ur skiten”. Det håller jag absolut inte med om, ifall vi talar om skönhet i största allmänhet. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver uppleva skönhet för att må bra. Det är en övertygelse som i princip alltid varit gällande fram till 1900-talet, och som åter börjar vinna kraft via röster som t.ex. Alain de Botton. Vår olycka över att vara fula, eller över att betraktas som fula, innebär inte att det är upplevelsen av skönhet som är problemet. Problemet består i en kombination av hur vi behandlar våra medmänniskor, och hur mottagliga vi är för andras behandling.

Upplevelse av skönhet är inte en valfråga

Hej Blekk! skriver om att ge plats för tjocka kroppar.

Ett av mina större problem med debatten om skönhetsideal, är att den saknar en trovärdig teori om varför skönhetsideal existerar. På sin höjd hävdar man att idealen skapas av media för att tjäna pengar, eller i syfte att förtrycka kvinnor. Det är en förklaringsmodell som bara täcker in ungefär 100 år av mänsklighetens mångtusenåriga kulturhistoria. Den framstår inte heller som trovärdig när det gäller denna relativt korta tidsrymd.

Forskningen är faktiskt ganska tydlig i den här frågan. Sådant som attraktion och upplevelse av skönhet är inte inlärt beteende. Har du försökt att, med ren viljeansträngning, uppfatta en för dig oattraktiv person som attraktiv? Det gick inte så bra, eller hur? Och det är inte för att du sett för många reklampelare från H&M, utan för att det helt enkelt inte fungerar så. Det kausala sambandet fungerar omvänt. Vi hämtar inte vår uppfattning om skönhet från vår omgivning. Vår omgivning ser snarare ut som den gör, för att vi har en viss uppfattning om skönhet. Upplevelse av skönhet är inte en viljefråga, lika lite som läggning är det.

Det finns förstås saker vi kan påverka kulturellt här och nu. Vi kan påverka hur stor betydelse skönhet och skönhetsideal skall ges. Eller hur vi behandlar andra människor beroende på om vi finner dem attraktiva eller inte. Vi kan påverka sociala stigman i samhället. Men vi kan inte förändra människors upplevelse av skönhet och attraktion, genom att förändra utformningen av mediers bildspråk. Det leder bara till skuldkänslor, som om en viss uppfattning av skönhet och attraktion vore mer rätt eller fel än någon annan, och till urholkande av yttrandefriheten.

Hej Blekk! tror att vi kan närma oss ”ett mer oproblematiskt sätt att se på olika kroppar utan att lägga i värderingar i hur de ser ut”. Det finns inget vetenskapligt stöd för att människan skulle kunna sluta ha en uppfattning om kroppslig skönhet och attraktion. Som om vi skulle sluta tycka att solnedgången var vacker, om alla resebroschyrer och landskapsfotografer avbildade disiga skrotupplag istället. Den här typen av ideologiska resonemang låter sympatiska och toleranta, men beskrivningen av verkligheten stämmer helt enkelt inte.

Ur konsthistorien #2

Jag tänkte att vi skulle fortsätta serien med konsthistoria ur ett feministiskt perspektiv. Den här gången handlar det om den målning som Tenebrism använder som profilbild. Några av er har kanske undrat vad det är för något? Den föreställer Medusa (1596) av Caravaggio.

Ni känner säkert till berättelsen om Medusa. Hon var en av de tre gorgonerna, och den av de tre som inte var odödlig. Sedan hon förfört havsguden Poseidon i Athenas tempel, reagerade Athena

medusa-1597-1.jpg!Blogmed att förbanna Medusa. Resultatet? Från att ha varit en vacker och förförisk kvinna, blev hon till något fult med hår av ormar. Ingen skulle kunna titta på henne igen. Om de gjorde det, blev de omedelbart förvandlade till stenstoder.

Från en förförisk skönhet till ett monster, således. Ett monster som behövde dödas, och det stordådet uträttades av Perseus som också blev rikligt belönad. Medusas dekapiterade huvud spelade en fortsatt roll i de mytologiska sagorna; bland annat användes det mot Atlas som på egen begäran ville förvandlas till sten. Därav bergskedjan som idag bär namnet Atlasbergen.

Sigmund Freud använde Medusa som en symbol för kastrering; barnet som upptäcker moderns sexualitet och dess förnekande. Senare psykoanalytiker har tolkat Medusa på andra sätt — t.ex. framfört idén att hon inte alls förförde Poseidon, utan egentligen blev våldtagen av honom.

Det finns naturligtvis många sätt att tolka Medusa på. Kanske visar hon att vi betraktar förförisk skönhet som något farligt som måste besegras. Ligger kanske kvinnans hela värde i att vara vacker, eftersom hon när hon blir ful måste dödas? Feminister har i modern tid tolkat henne som en symbol för kvinnans vrede och ilska, och det är framför allt i den bemärkelsen jag använder Caravaggios målning här. Medusa speglar på ett nästan övertydligt sätt den ilska, det hat och den kampretorik som radikalfeministiska bloggar ofta ger uttryck för.

Vad gäller Caravaggio, var han förstås den enligt många genusteorier typiske mannen. Hans målningar är ofta våldsamma, och han drogs till våldet även i verkliga situationer. Han hamnade på sjukhus och i fängelset efter såväl slagsmål som sexuella skandaler. Efter att år 1606 ha mördat Ranuccio Tommasoni döms han till döden och måste fly. Han hamnar i Malta, och försöker återvända till Rom efter att påven benådat honom 1610. På vägen tillbaka dör han på ett eller annat sätt. Vi vet inte säkert hur. Förmodligen i lunginflammation efter att ha kastats i fängelse i Porto Ercole; en annan teori säger att han förföljdes och mördades.

Om skönhet och rasism

Fanny skriver om skönhet och kvinnlighet.

Hon menar att ”kvinnor i regel sysslar med ett feminiseringsprojekt”, d.v.s. de ”skapar sig själva som Kvinnor för att få plats i patriarkatet”. Det är hennes uppfattning att dessa kvinnor ”använder sig av andra kvinnor för att stärka sin ställning”, och då ”degraderar hon andra kvinnor”. Men att kvinnor degraderar andra kvinnor om de eftersträvar sin egen femininitet är ett i högsta grad kvinnoförnedrande tänkesätt. Det implicerar ju att kvinnors värde är beroende av hur andra kvinnor framställer sig själva.

Hon skriver, med Miley Cyrus och Lily Allen i åtanke, att deras musikvideos ”handlar om att använda dessa kvinnor, objektifiera dessa kvinnor, för att själv bli mer Kvinna i patriarkatets ögon”. Här pådyvlar hon andra människor sina egna utgångspunkter, som kanske eller kanske inte delas av Miley och Lily. Hon ”tar sig tolkningsföreträde”, som feminister ibland uttrycker det.

Hon hävdar vidare att feminisering ”ofta sker inom feminismen också”, t.ex. när ”vita feminister dikterar vilket förhållande alla kvinnor borde ha till skönhet”. Det gör hon själv i sitt inlägg, när hon säger att kvinnor som eftersträvar sin egen femininitet degraderar andra kvinnor.

Hon säger att ”vita kvinnor allierar sig med vita män i ett gemensamt förtryck av rasifierade kvinnor”. Det här är en typ av retorik som kunnat hämtas direkt ur Mein Kampf.

Hon avslutar med att feminister bör ”sluta alliera oss med vita män”. Rasism.