Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Skönhet är ett mänskligt behov

Moralfjant skriver om skönhetsideal.

Hon önskar att det ”liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula”. Det kan jag hålla med om på en rent empatisk nivå, d.v.s. att det vore bra om man kunde slippa ta illa vid sig av den typen av kommentarer. Det finns säkert också enskilda personer som kan det, men i största allmänhet tror jag inte det vore möjligt. Det tycks förutsätta en grundläggande förändring i människans beteende, eftersom hon genom hela kulturhistorien värderat skönhet. Se t.ex. hur egyptiska kungar och drottningar avbildades — ständigt unga, vackra, vältränade och vid god hälsa. Förmågan att uppfatta skönhet är medfödd.

Hon håller inte med om idén att ”alla människor är vackra” för att den innebär att ”det är viktigt att vara vacker” och ”oacceptabelt att vara ful”. Det är ett logiskt hopp jag inte förstår. Att alla är vackra, innebär väl inte att det vore oacceptabelt att vara ful — bara att ingen är ful. Däremot instämmer jag i att premissen saknar trovärdighet. Att alla är vackra (i betydelsen visuellt vackra) är en sympatisk tanke, men den stämmer illa överens med hur vi faktiskt tenderar att uppleva vår omgivning. Och det handlar just om en automatiserad upplevelse — inte om att behandla personer illa.

Hon är trött på folk ”som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende”. Jag lägger mig inte i vad kvinnor bryr sig om och inte. Normer är dock en ofrånkomlig synergieffekt av att leva i ett samhälle med miljontals invånare. Det inkluderar normer kring skönhet, som existerat i tusentals år innan både media och kapitalism var påtänka som fenomen.

Hon säger att vi måste ”försöka hitta en väg ut ur skiten”. Det håller jag absolut inte med om, ifall vi talar om skönhet i största allmänhet. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver uppleva skönhet för att må bra. Det är en övertygelse som i princip alltid varit gällande fram till 1900-talet, och som åter börjar vinna kraft via röster som t.ex. Alain de Botton. Vår olycka över att vara fula, eller över att betraktas som fula, innebär inte att det är upplevelsen av skönhet som är problemet. Problemet består i en kombination av hur vi behandlar våra medmänniskor, och hur mottagliga vi är för andras behandling.

Upplevelse av skönhet är inte en valfråga

Hej Blekk! skriver om att ge plats för tjocka kroppar.

Ett av mina större problem med debatten om skönhetsideal, är att den saknar en trovärdig teori om varför skönhetsideal existerar. På sin höjd hävdar man att idealen skapas av media för att tjäna pengar, eller i syfte att förtrycka kvinnor. Det är en förklaringsmodell som bara täcker in ungefär 100 år av mänsklighetens mångtusenåriga kulturhistoria. Den framstår inte heller som trovärdig när det gäller denna relativt korta tidsrymd.

Forskningen är faktiskt ganska tydlig i den här frågan. Sådant som attraktion och upplevelse av skönhet är inte inlärt beteende. Har du försökt att, med ren viljeansträngning, uppfatta en för dig oattraktiv person som attraktiv? Det gick inte så bra, eller hur? Och det är inte för att du sett för många reklampelare från H&M, utan för att det helt enkelt inte fungerar så. Det kausala sambandet fungerar omvänt. Vi hämtar inte vår uppfattning om skönhet från vår omgivning. Vår omgivning ser snarare ut som den gör, för att vi har en viss uppfattning om skönhet. Upplevelse av skönhet är inte en viljefråga, lika lite som läggning är det.

Det finns förstås saker vi kan påverka kulturellt här och nu. Vi kan påverka hur stor betydelse skönhet och skönhetsideal skall ges. Eller hur vi behandlar andra människor beroende på om vi finner dem attraktiva eller inte. Vi kan påverka sociala stigman i samhället. Men vi kan inte förändra människors upplevelse av skönhet och attraktion, genom att förändra utformningen av mediers bildspråk. Det leder bara till skuldkänslor, som om en viss uppfattning av skönhet och attraktion vore mer rätt eller fel än någon annan, och till urholkande av yttrandefriheten.

Hej Blekk! tror att vi kan närma oss ”ett mer oproblematiskt sätt att se på olika kroppar utan att lägga i värderingar i hur de ser ut”. Det finns inget vetenskapligt stöd för att människan skulle kunna sluta ha en uppfattning om kroppslig skönhet och attraktion. Som om vi skulle sluta tycka att solnedgången var vacker, om alla resebroschyrer och landskapsfotografer avbildade disiga skrotupplag istället. Den här typen av ideologiska resonemang låter sympatiska och toleranta, men beskrivningen av verkligheten stämmer helt enkelt inte.

Victoria’s Secret intar julaftonsteve

Hej Blekk! skriver om Victoria’s Secret’s Fashion Show.

Hon säger att kvinnan ”går där på catwalken, till för andras ögon, för att betraktas och bedömas”. För all del. Om man väljer att se det så, finns det stöd för det. Men det är ett perspektiv som inte delas av alla, och det bör man vara medveten om och ha förståelse för.

Hon menar att kvinnan går där ”som en normaliserad ‘sexig produkt’ som ingen tycks reagera över”. Det har varit flera som reagerat, men när man inte gjort det, kan det ju bero på att man inte delar hennes syn på saker och ting. Många människor ser t.ex. inget fel i eller problem med sexighet, och betraktar därför inte dessa kvinnor som några ”produkter”.

Hon skriver att det här inte är ”vad folket vill ha”, för att det är ”en produkt av” ett ”kapitalistiskt och patriarkalt samhälle”. Jag ser inget nödvändigt motsatsförhållande mellan vad folk vill ha, och att samhället är kapitalistiskt och patriarkalt (om vi nu medger att det är det). Om det fanns ett sådant, skulle det ju innebära att allt som existerar i samhället är saker som folk inte vill ha. Själv har jag ingen aning om ifall folk ville se VSFS på julafton, och det har nog inte Hej Blekk! heller. Några tittarsiffror verkar inte ha offentliggjorts än.

Hon undrar var ”showen med män i underkläder” är, om VSFS ”nu är en sådan cool och fräck show”. Om folk gillade VSFS, följer det inte nödvändigtvis att de också vill se ett motsvarande program med män. Om de vill det ställer jag samma fråga som Hej Blekk! gör. Var är de sexiga halvnakna männen?

Hon påstår att ”den nakna, objektifierade och sexualiserade kvinnokroppen är normaliserad”. Den här typen av påståenden visar återigen en oförståelse för att hon utgår från ett visst perspektiv som inte delas av alla. Det är ett ideologiskt ställningstagande, som delas av de som delar samma ideologiska premisser. Andra människor upplever och förstår t.ex. VSFS på andra sätt. Man bör inte vara så snar att kräva tolkningsföreträde för sitt eget perspektiv.

Hon tror att barn lär sig ”att en kvinnas kropp ska vara redo att betraktas på bästa sändningstid på julafton”. Men det är en typ av fördömande ideologisk tolkning som barn behöver vara lite äldre innan de kan göra. Det enda icke-ideologiska de kanhända snappar upp är att kroppar och mode är lika okej som Kalle Anka (försåvitt Kalle anses okej).

Är mäns åsikter relevanta?

Lady Dahmer skriver om en man som tycker till.

Hon läser vad sångaren Erik Segerstedt skrivit om skönhetsideal på Instagram: ”Tror inte jag känner en enda kille som uppskattar det där… så man undrar hur idealet skapas?” Och hon undrar: ”Varför tror typ 99,9% av alla män på jorden att deras åsikt är så viktig och relevant?”

Tja, varför tror hon själv att hon har någon viktig och relevant åsikt? Det tror nog de flesta att de har, oberoende av kön. Erik sade dock aldrig att hans åsikt (som egenligen är en fråga) är viktig och relevant. Han undrar varför det rådande skönhetsidealet existerar, om de flesta män inte uppskattar det. Det är en legitim frågeställning.

Feminister är ofta noga att påpeka att skönhetsidealet är skapat av män för män. Det är något män vill ha, för att förtrycka kvinnor genom att upprätthålla en maktposition i samhället, vilket de bl.a. gör genom att reducera kvinnor till sina kroppar. Ni kan jargonen lika väl som jag. Den här typen av teorier lägger skuld på män, för vad män gör och vad män vill ha. Och Lady Dahmer undrar varför män tror att deras åsikt är relevant? Kanske för att ingen ism fäster större vikt vid betydelsen av mäns åsikter än radikalfeminismen.

Kielos om skönhetsideal

Katrine Kielos skriver om skönhetsideal.

Hon menar att vi inte reducerar kvinnor ”till deras kroppar”, eftersom de ”inte längre har någon kropp”. Istället är kvinnan ”uppdelad i kroppsdelar”. Men hur kan kvinnan ha några kroppsdelar, om hon inte har en kropp att sätta dem på? Retorisk poäng, förstås. Men det reflekterar Kielos text som hopar dem på hög.

Hon skriver att mäns kroppar ”däremot betraktas som en helhet”. Ja, för ingen fokuserar någonsin på mäns nyckelben, käkben, biceps, triceps, magrutor, vader, händer, fingrar, breda axlar och stora kuk.

Hon säger att medierna trycker ner tjejers självkänsla, och att de då inte kommer att ”kunna förändra världen — vilket förstås är hela poängen”. Nej, när tidningar som Frida och Hänt i veckan fokuserar på kvinnors kroppsdelar, avser de sannolikt inte att hindra tjejer från att förändra värden. Att det dessutom lyckas hindra dem från att göra det saknar vetenskapligt stöd.

Hon avslutar med att säga att ”det är mitt jobb att skriva och tänka”. I varje fall skriver hon.

Nakenhet på Facebook

Apan satt i granen skriver att Facebook är ett skitföretag.

Hon börjar med att beklaga sig över ett filmklipp som cirkulerat på Facebook, där en man misshandlar sina två döttrar. Sedan reagerar hon mot att Facebook raderat bilder från hennes sida Mammaformer, som porträtterar kvinnor efter graviditeten. Utifrån detta drar hon slutsatsen att Facebook tycker att våld mot kvinnor och barn är okej, men att bilder på kvinnor inte är okej om de inte motsvarar rätt skönhetsideal. ”När en kvinnas kropp inte lever upp den sjuka bilden av hur den ideala kvinnokroppen ska se ut, då väcker den anstöt och censureras.”

I själva verket medger hon redan från början att filmklippet raderats. Att Facebook skulle tillåta den typen av klipp stämmer alltså inte. Och när det gäller Mammaformer, visade de bilder som togs bort (av skärmdumparna att döma) explicit nakenhet, d.v.s. bara bröst. Facebook tog alltså inte ställning till huruvida dessa kvinnor var snygga eller fula, utan agerade i enlighet med en generell policy mot nakenhet, vilket på internet brukar definieras som nakna bröst eller könsorgan. Facebook skriver i sina gemenskapsregler: ”Vi har också infört begränsningar när det gäller att visa nakenhet.”

Anna (som hon heter) avslutar med en retorisk fråga: ”Jag är helt övertygad om att de maktpersoner som styr facebook är män. Vad tror ni?” Det stämmer naturligtvis. Det är allmänt känt att Mark Zuckerberg (en man) är verkställande direktör för Facebook. Men det är knappast hans eller hans köns fel att Facebooks generella nakenhetspolicy, även drabbar en nakenhet som just Anna tycker är okej.