När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Hat gör oss till sämre människor

Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.

Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?

Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.

Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.

Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.

Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.

Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.

Betyder Vit Jul att föräldrar är onda?

Fanny skriver om vit jul.

Hon uppmärksammar IOGT-NTO:s Vit Jul-kampanj, som i enlighet med hennes egna värderingar förespråkar nykterism. Ändå ser hon den som ”problematisk på flera olika sätt”. Jag kommer inte helt osökt att tänka på den här, som i allmänhet stämmer för radikalfeminister:

Bb73DpHCcAAJOVN

Hon ogillar att kampanjen anspelar på föräldraroller och barnfamiljer. Och visst gör den det. Dess huvudsakliga budskap är att föräldrar skall låta bli att dricka alkohol under julhelgen, för att julen tillhör barnen. Varför är det ett problem, givet att hon också tar avstånd från alkohol? ”Jag vet inte… det känns bara så jävla märkligt.”

Hon skriver att kampanjen ”skuldbelägger alkoholiserade föräldrar för att de inte kunnat ta hand om sina barn”. Nja, på sin höjd indirekt, genom att ta avstånd från alkoholism. Men inte bör man väl låta bli att ta avstånd från alkoholism, bara för att alkoholister kan känna skuld? Kampanjen riktar sig dock inte till alkoholister, utan till alla myndiga personer som gärna ser berusning som en del av julglädjen.

Hon säger att alkoholiserade föräldrar är ”en samhällsfråga och inte en fråga om hur enskilda föräldrar varit ‘onda'”. Kampanjen talar över huvud taget inte om ondska. Visst kan man betrakta det som en samhällsfråga, men det hindrar ju inte att enskilda personer har ett ansvar för sitt drickande. Personligen är jag dock fundamentalt oenig med Vit Jul och uppskattar alkohol i måttliga mängder.

Hon ”diskuterar gärna alkoholnormen, hur det anses helt okej att högljutt sjunga snapsvisor inför barn”. Varför skulle inte det vara okej? Om hon menar att barn skulle ta skada av att höra snapsvisor, får hon nog backa upp det med forskning.

Hon menar att det är ”stor skillnad på att problematisera ‘vanliga’ människors överdrivna konsumtion, riskbruk och så vidare och alkoholism”. För all del. Kampanjen gör det förra, men inte det senare. Hon säger också att man inte kan ”lägga samma ansvar på en individ som faktiskt är sjuk”. Nej, det är sant. Kanske är det därför som Vit Jul inte riktar sig till alkoholister.

Hon hävdar att alkohol ”är obehagligt och skadligt oavsett”. Obehag är en subjektiv känsla, och det får väl antas vara rimligt, att de som dricker alkohol inte ser det som obehagligt. Att alkohol skulle vara skadligt oavsett strider mot fakta. Det rådande forskningsläget tyder på att måttlig alkoholkonsumtion kan ha positiva hälsoeffekter, genom att bl.a. motverka hjärt- och kärlsjukdomar och minska risken för alzheimer och diabetes.

Hon ogillar att Vit Jul ”hyllar kärnfamiljsjulfirandet som något slags ideal”. Nej, det gör den inte. Den möter bara den verklighet som finns där ute. Att barn i allmänhet bor och firar jul med föräldrar och andra vuxna.

Behovet av självrannsakan

Fanny skriver om självrannsakan.

Hon säger att ”vita” tenderar att utöva ”rasism och makt”, och ger därmed själv prov på rasism.

Hon talar om andras ”självömkan”, men ägnar själv en hel blogg åt att ömka sig själv genom upplevda orättvisor och upplevt förtryck.

Hon klagar över andra som saknar insikt i att ”de flesta människor mår dåligt”. Nej, de flesta människor mår inte dåligt. Att hon själv gör det, och att hon omger sig med människor som gör det, betyder inte att de flesta ö.h.t. gör det. I själva verket beräknas ca 15 % drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sitt liv. (Källa: Sjukvårdsguiden.)

Hon tycker att män som försöker lösa sina problem genom självrannsakan är ”jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar”. Det är en djupt okänslig attityd som ligger i linje med hennes förakt för funktionshindrade.

Hon säger att ”kravet på självrannsakan” inte drabbar människor jämlikt. Som om självrannsakan var något som drabbade oss? Varken kunskap eller krav på kunskap är en olycka som drabbar oss. Det är något i allmänhet positivt.

Hon påstår först att det är människor ”i utsatta positioner” som tvingas till självrannsakan. Sedan hävdar hon tvärtom att det är de som ”klarar sig genom livet ändå” som avkrävs självrannsakan. Det är ett självmotsägande resonemang.

Hon hävdar att självrannsakan och terapi (!) syftar till ”att upprätthålla ett samhällssystem”. Konspirations- och foliehattstänk.

Hon tror att självrannsakan ”leder till skuld och skam”. Eftersom hon inte anger en källa som tyder på det, antar jag att hon talar av egen erfarenhet. Om vi drabbas av skuld och skam när vi rannsakar oss själva, är det ett tecken på att vi bör åstadkomma en förändring — inte att vi bör sluta rannsaka.

Hon hävdar att lycka inte ”kommer inifrån en själv” utan uppnås ”tillsammans med andra” i ”ett kollektivt projekt”. Enligt vilken studie? De flesta studier jag läst påpekar att både sunda tankevanor och socialt umgänge har stor betydelse för vår lycka.

Att anklaga män utan grund

Fanny skriver om politik istället för rättegångar.

Hon påpekar att män ofta blir ”oerhört upprörda” när hon säger att deras förnekelse av kvinnoförtryck är en del av hur de förtrycker kvinnor. Det är begripligt att de blir det; kvinnoförtryck är något hemskt och sådana anklagelser bör inte göras lättvindigt. Hävdar man att nekande till skuld bevisar skuld, är man antingen illvillig eller oförmögen till koherent tänkande.

Hon skriver att männen blir upprörda när hon ”inte ger dem någon chans att komma undan sin skuld”. Det är också begripligt. Dels vill man förstås veta hur man skall sluta förtrycka kvinnor, om man nu tror att man gör det. Men framför allt inser man nog det absurt illvilliga i ett tänkesätt som postulerar någons omoral utan koppling till något denne gjort.

Hon säger att hon endast erbjuder ”en simpel beskrivning av hur verkligheten fungerar”. Nej, hon beskriver vad teorier säger, och vägrar kategoriskt att beskriva verkligheten. Om hon velat beskriva verkligheten hade hon presenterat empiriska studier och vetenskaplig forskning för att stödja sina påståenden.

Hon menar att ”det är klart” att upprätthållandet av en struktur ”kräver förnekelse av just denna struktur”. Nej, det är inte klart. Finns det studier som tyder på detta, eller är det bara något hon tycker verkar intuitivt prima facie?

Hon skriver att hon inte är intresserad ”av att hålla någon slags rättegång”. Varför? Jo, hon ”vet redan att alla män är just ‘skyldiga'”. Och det är klart att hon vet det. För män är enligt henne skyldiga per definition. Problemet är förstås att en definition av något, inte kan ersätta empirisk granskning av verkliga förhållanden.

Hon påpekar att det intressanta för henne är ”att sprida kunskap om hur patriarkatet fungerar”. Nej, hon sprider funderingar om vad feministisk teori implicerar. Det är deduktion, inte induktion. Vill hon sprida kunskap om hur något fungerar ute i verkligheten behöver hon luta sig mot empiri.

Hon säger med beklagande att det här ”blir ett samtal om mäns rättigheter att inte falskeligen anklagas för förtryck”. Hur kan detta vara något negativt? Falska anklagelser bör som sagt inte hanteras lättvindigt.

Hon avslutar med ett önskemål, ”tänk om män bara kunde… sluta se allting som en fråga om sig själva, sin egen skuld…” Det är uppenbarligen hon själv som till stor del ägnar en hel blogg åt att skuldbelägga män, och hon gör det utan att bry sig om bevisbörda, empiri eller logisk koherens. Männen är inte självupptagna; de bara reagerar på vad hon skriver.