Patriarkatet, ignorans och illvilja

Jaylazkar skriver om patriarkatet.

Hon hittar på något som hon i orwellisk anda kallar för ”manspeak”, och som är ”ett sätt att tala som grundar sig i känslokalla redogöranden”. Det handlar alltså om att tala, inte ur emotionell uppgivenhet, utan som man har förstånd till. Att hävda att detta är något karakteristiskt för män är kvinnoförnedrande.

Hon talar om ”det känslofulla kvinnliga språket” som ”grundar sig i känslor” och ”kretsar kring känslor” och ”används för att kommunicera känslor”. För att kvinnor har svallande känslor, men är till skillnad från män oförmögna till saklighet? Ett kvinnoförnedrande tänkesätt.

Hon hävdar att män inte ägnar sig ”åt att känna känslor”, och särskilt inte åt känslor som ”kan påminna om smärta”. Det är ett förbluffande ignorant uttalande. Jag skulle länka en vetenskaplig källa som belägger att män har ett känsloliv och kan känna smärta — om det inte så tydligt förolämpade läsarens intelligens.

Hon menar att hela samhället är byggt på ”att män ska känna så pass lite smärta som möjligt”. Källa saknas.

Hon talar om en ”högavancerad feministisk strategi” som inte ”nån jävla vanlig random så kallad feministisk man” bör ägna sig åt. Den reserveras för män som ”gråtit floder över hur vidriga de är”. Tillämpar hon också ett intersektionellt perspektiv här? Som vit förtrycker hon (enligt sitt eget synsätt) icke-vita. Betyder det att hon gråtit floder över vilken vidrig rasist hon är — eller ägnar hon sig inte åt att känna känslor?

Hon avslutar med att det är ”förjävla sorgligt att leva i detta samhälle”. Hennes fantasier om det verkar i alla fall djupt sorgliga.