Kritik mot feminism är inte att kränka person

Fanny skriver om Fittstim.

Hon ser det  som märkligt att folk ”tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt”, när de ”blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen”. Jag tror det handlar om att kritik av feministiska idéer ofta förväxlas med smutskastning av person. Det är i alla fall så man ofta reagerat mot den här bloggen.

Hon återger sitt eget perspektiv, där hon ”arbetar för social rättvisa” och mot ”ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till”. Det här går tillbaka till vad jag skrev häromdagen. Detta är inte det enda feminism handlar om, och det är inte sant att feminismens kritiker i regel skulle försvara eller ursäkta övergrepp.

Hon nämner Belinda Olssons tvprogram Fittstim och säger att hon inte sett eller tänker se det, men att hon ändå vet att det ”handlar om att förlöjliga” feminismen. Nej, det gör det inte. Det är kanske inte ett program hon håller med om eller kan känna igen sina egna idéer i, men de som står utanför den feministiska rörelsen (för vilka programmet delvis är ämnat) har nog lättare för att göra det.

Hon blir ”kränkt personligen” när andra förlöjligar feminismen. I fallet med tvprogrammet (som hon inte ens sett) handlar det inte om något förlöjligande, utan på sin höjd om att det, vilket många ansett, ställer fel frågor och fokuserar på fel aspekter. Blir man personligt kränkt när någon kritiserar en ideologi, har man kanske inte ett sunt förhållningssätt till den? Folk är inte illvilliga bara för att de har en annan ideologisk förankring.

Hon säger att man ”måste få… bli arg över” när ordet ”hen” utpekas som ”dålig och irrelevant feminism”, då det för vissa är ”en fråga om deras egen identitet”. Men detta är en inställning som delas av många av programmets kritiker. Varför fokuserar Belinda på ordet hen, när det finns så mycket viktigare feministiska saker att ta upp? Själv håller jag i och för sig med Ebba Witt-Brattström här. Jämställdhet skapas inte med ideologiska språkförändringar.

Hon skriver att de som tycker att hon inte borde ta feminismkritik personligt, ”inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck”. Sitter man på alltför höga hästar får man ett skevt perspektiv på världen nedanför. Det är alltför enkelt att se sig själv som bekämparen av förtryck och sina kritiker som förtryckets underblåsare. Verkligheten är mindre polariserad.

Ett inlägg i den feministiska debatten

Den här bloggen tycks spela en roll i en oenighet mellan å ena sidan Sara Schmenus, och å andra sidan Jaylazkar, Fanny Åström och Lady Dahmer.

Sara håller inte med Jaylazkar om att heterosexualitet är ett problem eller ett hot, och hon skrev några kommentarer på den här bloggen här. Efter att Jaylazkar twittrat att hon ”blir så jävla ledsen över att andra feminister tycker att det är rimligt att offra mig på patriarkatets altare”, skrev Sara en bloggtext om systerskap och att kritisera andra feminister. Det motiverade i sin tur Lady Dahmer att blogga om hur Sara ”snackar skit”. Vid sidan av riktar Sara också kritik mot Fanny för hennes syn på terapi, bemöter henne ifråga om att hålla god ton, och svarar även Lady Dahmer på samma ämne.

Sådana här schismer kan vara roliga att gotta ner sig i, men det är inte vad jag vill ägna den här bloggen åt.

Jag betraktar feminism som en intellektuell övertygelse, snarare än en kamp där det handlar om att välja sida, alliera sig och vara solidarisk med alla medlemmar av en viss grupp. Jag är ofta oenig med personer som delar mina grundvärderingar eller identifierar sig genom samma ismer som jag. Genom diskussion kan vi väga argument och resonemang mot varandra, och kanske enas om något eller också inte. Oavsett utgång lämnar vi bordet med en större förståelse för varandras utgångspunkter och tankekedjor — och i bästa fall utan något ont blod. Om det aldrig fanns någon oenighet, om oenighet inte fick uttalas, eller om den inte fick uttalas på arenor som tillhörde en upplevd fiende, skulle jag bli orolig och fundera över om jag råkat gå med i en sekt. Sunda idéer trivs bäst i ett öppet debattklimat.

Lady Dahmer (och Fanny) kallar mig antifeminist. Det är jag inte. Jag är bara anti en viss sorts feminism. Däremot har jag inget problem med att identifiera mig som klassisk feminist eller liberalfeminist. Det slags feminist som tycker att det är oerhört viktigt att män och kvinnor står lika inför lagen. Att kvinnor är fria att rösta, studera, arbeta, ställa upp i val och söka sin egen lycka i livet. Att kvinnor inte blir våldtagna, tvingade in i äktenskap, drabbade av särlagstiftning, o.dyl. Däremot tar jag avstånd från postmodern maktanalys och kampretorik, och anser inte att ideologiska teorier har företräde framför empiri. Teori skall förklara empiri, inte ersätta den.

Hon hävdar att den här bloggen smutskastar feminister, och jämför den med rasistiska SD-bloggar. Visst är det bekvämt att alltid ha ett guilt by association till hands? Det här är inte alls någon smutskastande blogg. Det är absolut en blogg som provocerar och som inte drar sig för att uttrycka kritik. Ibland är kritiken skarp. Men all kritik förankras noga i vad bloggarna faktiskt skriver, med citering, och svävar inte ut i personangrepp. Det är inte en typ av blogg som ondgör sig över de där jävla feministerna, hur sjuka i huvudet de måste vara, och hur äckligt det är att inte raka sig under armarna. Det kommer aldrig bli en sådan blogg heller.

Det är tråkigt att läsa kommentarerna på Lady Dahmers blogg. Man skriver om hur Sara gett vika för patriarkatet, börjat dansa den patriarkala dansen, och jämför henne med den rullstolsbundna tjejen i Fucking Åmål som ställer sig in hos mobbarna (d.v.s. mig). Hur var det nu igen med att inte smutskasta och ta sig tolkningsföreträde? Jag och Sara tänker olika om många saker, och hon har inte varit inställsam. Hon har bara råkat hålla med om en viss sak i ett visst inlägg. Det betyder inte att hon håller med om allt på den här bloggen, eller ens om något utöver det. Hennes kritik har varit saklig, så varför utgå från att hon sålt sin själ till Satan för en privilegierad plats i helvetet, istället för att hon liksom dem tänker självständigt och ibland når andra slutsatser?

Jag efterlyser ett öppet debattklimat där idéer kan uttryckas och möta varandra istället för att isoleras inom allierade grupperingar. Sunda idéer överlever — och stärks — av att mötas på lika villkor. Varken sunda eller osunda idéer vinner mark när man sätter upp gränser för vem som får hålla med vem.