Feminism och kvinnor som tar plats

Fanny skriver om kvinnor som tar plats.

Hon säger att hennes ”begränsade erfarenhet” av att ta plats, är att det är ”jävligt mycket lättare sagt än gjort” i organisationer ”som domineras av män”. Kanske är hon bara inte en socialt dominant person? Att, utifrån begränsad erfarenhet och anekdotiska upplevelser, generalisera om hur män i allmänhet förtrycker kvinnor är inte trovärdigt.

Hon menar att när ”enskilda kvinnor tar plats”, behöver det ”inte alls vara et [sic] hot mot patriarkatet”. Om kvinnor inte tar plats är det patriarkatets fel, och om de gör det är det inte ett hot mot patriarkatet. Ett tydligt exempel på postmodernt ovetenskapligt tänkande: både x och motsatsen till x visar att man har rätt. Det finns inga omständigheter eller fakta som skulle kunna tyda på att ens teori är felaktig.

Hon skriver att det ger fördelar att ”spela med på männens villkor”, för att det orsakar ”splittring” mellan kvinnor, vilket ”ofta är den enda synliga vägen” för kvinnor att ”förbättra sin livssituation”. Källa saknas.

Hon hävdar att det är omöjligt för kvinnor ”att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt”. Källa saknas.

Hon påstår att det inte finns något ”mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra…”. Men de flesta människor tycks inte vara särskilt rädda för att kvinnor förenar sig. Kvinnor har liksom män full föreningsfrihet, och jämställdhet är en allmänt accepterad värdering. En rimligare förklaring är att folk blir ”skrämda” (egentligen moraliskt motvilliga) av henne, för att hon hatar män, uttalar sig negativt om grundläggande rättigheter, föraktar funktionshindrade och önskar blodig revolution.