Kritik mot feminism är inte att kränka person

Fanny skriver om Fittstim.

Hon ser det  som märkligt att folk ”tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt”, när de ”blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen”. Jag tror det handlar om att kritik av feministiska idéer ofta förväxlas med smutskastning av person. Det är i alla fall så man ofta reagerat mot den här bloggen.

Hon återger sitt eget perspektiv, där hon ”arbetar för social rättvisa” och mot ”ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till”. Det här går tillbaka till vad jag skrev häromdagen. Detta är inte det enda feminism handlar om, och det är inte sant att feminismens kritiker i regel skulle försvara eller ursäkta övergrepp.

Hon nämner Belinda Olssons tvprogram Fittstim och säger att hon inte sett eller tänker se det, men att hon ändå vet att det ”handlar om att förlöjliga” feminismen. Nej, det gör det inte. Det är kanske inte ett program hon håller med om eller kan känna igen sina egna idéer i, men de som står utanför den feministiska rörelsen (för vilka programmet delvis är ämnat) har nog lättare för att göra det.

Hon blir ”kränkt personligen” när andra förlöjligar feminismen. I fallet med tvprogrammet (som hon inte ens sett) handlar det inte om något förlöjligande, utan på sin höjd om att det, vilket många ansett, ställer fel frågor och fokuserar på fel aspekter. Blir man personligt kränkt när någon kritiserar en ideologi, har man kanske inte ett sunt förhållningssätt till den? Folk är inte illvilliga bara för att de har en annan ideologisk förankring.

Hon säger att man ”måste få… bli arg över” när ordet ”hen” utpekas som ”dålig och irrelevant feminism”, då det för vissa är ”en fråga om deras egen identitet”. Men detta är en inställning som delas av många av programmets kritiker. Varför fokuserar Belinda på ordet hen, när det finns så mycket viktigare feministiska saker att ta upp? Själv håller jag i och för sig med Ebba Witt-Brattström här. Jämställdhet skapas inte med ideologiska språkförändringar.

Hon skriver att de som tycker att hon inte borde ta feminismkritik personligt, ”inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck”. Sitter man på alltför höga hästar får man ett skevt perspektiv på världen nedanför. Det är alltför enkelt att se sig själv som bekämparen av förtryck och sina kritiker som förtryckets underblåsare. Verkligheten är mindre polariserad.

Att ta manshatet på allvar

Fanny skriver om sitt manshat.

Hon konstaterar att hon varit på en manshatarkonferens tillsammans med Lady Dahmer m.fl. Någon Rebecca skev i kommentarsfältet och undrade hur man kan bli tagen på allvar, om man ägnar sig åt något sådant. Fanny skärmdumpar:

taspåallvar

Hon ber Rebecca att inte höja upp sina egna känslor ”till någon slags norm för hur alla ser på mig”. Men själv känner hon hat mot män och upphöjer det till norm.

Hon tycker att ”hela den här språkpolisgrejen är så himla otrevlig”, och visar därmed att hon inte kan läsa innantill. Rebecca invänder inte enbart mot själva ordet manshatarkonferens. Hon invänder mot hela idén att stråla samman och förenas av ett hat mot halva världsbefolkningen. Konceptet ger helt enkelt vissa Bürgerbräukäller-vibbar.

Fanny skriver att ”det korrekta språket” är ”maktens språk” och ”inte en bra grej” om man vill ”föra någon slags progressiv kamp”. Egentligen har det med allmänbildning att göra.

Hon hävdar att ”män och liberaler i allmänhet” slutat ta henne på allvar. Det motsäger uppenbarligen Lady Dahmers kommentar.

Hon påstår att detta inte har någonting att göra med hennes ”förmåga att resonera eller argumentera”. Åjo. Att folk (frånsett en liten skara redan frälsta) har svårt att ta henne på allvar, beror inte på hennes ofta bristfälliga språk, utan på hennes löjeväckande hatiska och fascistiska övertygelser.