Kommunism och snatteri

Fanny skriver om snatteri.

Hon publicerar en bild på ett klistermärke som säger ”snatta — gör-det-själv fördelningspolitik”, och säger sig gilla den. Hon går alltså med på att fördelningspolitik är en form av stöld, och det är väl en synnerligen liberal premiss, även om hennes slutsats inte är det.

Hon säger att ”kollektivt snattande/prisreducering” är ”en kampmetod som använts lite till och från”. En mycket kortsiktig kampmetod i så fall. Det leder till ökade omkostnader och förbättrad säkerhet eller konkurser, vilket kommer att höja priset på t.ex. den snattade varan. Det är alltid konsumenten som betalar för producentens och distribuentens utgifter. På ett eller annat sätt.

Hon skriver att snattarna kan betala ”vad de anser att varorna bör kosta”. Det ironiska är att hon inte tog mig på allvar, när jag skrev att kommunism historiskt har förknippats med brödköer. Det är precis den här oförståelsen för (eller motviljan mot) ekonomi som ger upphov till dem.

Hon avslutar med att stöld ”inte är att förakta”. Jo, i största allmänhet tycker jag nog att vi borde ta avstånd från stöld. Särskilt när den beror på ett ideologiskt ställningstagande, och inte på akut nöd.