Det irrelevanta perspektivet

Knappast något är väl en så effektiv inkörsport till självrättfärdigande dumdryghet, som det intersektionella perspektivet.

Det råder ofta allmän konsensus i samhället om att vissa egenskaper är särskilt positiva eller önskvärda. Åter andra egenskaper betecknas som särskilt positiva eller önskvärda av det intersektionella perspektivets uttolkare, trots att det inte behöver återspeglas i allmän konsensus.

De som besitter en eller flera av dessa egenskaper betraktas som privilegierade, ett begrepp som tidigare endast åsyftat lagstadgade befogenheter utövade av t.ex. polis och militär (och längre bak i tiden av adeln och kyrkan). Att inneha ett privilegium betyder nu inte bara att man i vissa situationer drar vissa fördelar, utan tolkas också som att man begår ett aktivt förtryck mot sina medmänniskor.

Att inneha vissa egenskaper innebär i sig självt att man begår orätt mot andra människor. Den mest vanliga katalogen av sådana egenskaper radar upp: man, vit hudfärg, heterosexuell och avsaknad av funktionshinder. Men det kan röra sig om vilka egenskaper som helst, både medfödda och förvärvade, från metabolism till utbildningsnivå. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser.

Häromdagen började hashtaggen #smalaförtrycker spridas på Twitter. Eftersom det anses allmänt fördelaktigt att vara smal, drar man slutsatsen att smala förtycker de som inte är smala. Och de som protesterar gör det såklart för att de vill behålla sina smalhetsprivilegier, och inte för att de t.ex. ogillar nervärdering på grund av vikt/utseende, eller för att de är oeniga med privilegie- och förtryckartänket.

Invändningar möter alltid samma slags motreaktioner: cry me a river, check your privilegie, men buhu vad ditt privilegierade liv måste vara svårt, HÅLL KÄFTEN, och så vidare. I sista hand anses var och en förtryckare som förnekar sitt förtryck, d.v.s. inte håller med om allt som den radikalfeministiska rörelsen råkar hävda. Att inte hålla med är inte bara att tänka annorlunda, utan att i sig förtrycka människor.

Ni känner kanske till reductio ad absurdum. Det är ett retoriskt grepp som använts sedan Aristoteles dagar, och som går ut på att dra ett resonemang till sin logiska slutpunkt. Det intersektionella perspektivets logiska slutpunkt är såklart att alla förtrycker alla. Ett strukturellt Leviathan, för att tala med Hobbes, där alla både innehar och saknar olika privilegierade egenskaper.

Debatterna tycks onekligen också röra sig mot denna logiska slutpunkt, vilket torde göra dem slutgiltigt irrelevanta. Det som förklarar allt förklarar inget. Någon möjlighet att komma ifrån existensen av allmänt föredragna egenskaper finns naturligtvis inte heller. Vi är evigt fast i en alla-mot-alla-situation där vi säger åt varandra att HÅLLA KÄFTEN p.g.a. äckligt förtryck, om och om igen, tills solen slukar vår planet och stjärnorna på himlen flyr.

Eller så är det fråga om en debattfluga som håller i sig några år för att sedan försvinna, tyngd av sin egen inneboende dumdryghet. Välj själva.

Annonser

Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

Bland kukar och fittor

Lady Dahmer skriver om könsorgan.

Hon hävdar att ”när man tillhör en underordnad grupp” ser man inte vissa saker, och då ”slår man det ifrån sig”. Jag tror att man undgår att se vissa saker oavsett vilken grupp man tillhör. Var jag brandman skulle jag ofta se bränder, men istället ser jag knappast en enda. Ändå existerar bränder, tydligen i tillräcklig utsträckning för att motivera brandstationer här och var. Därför är det viktigt att inte basera sina idéer på anekdotisk erfarenhet, utan (när tillämpligt) på forskning och statistik.

Hon skriver att hon hatar kukar för att de är ”en symbol för patriarkatet” och för ”förtryck” och ”makt”; den är ”hotfull”, den ”skrämmer”, ”våldför sig”, ”våldtar”, ”tränger in”, ”förstör” — och ”sitter oftast på män”. Sexism.

Hon reflekterar över att det inte bara är män som har kukar, trots allt, utan även vissa kvinnor. Och hon frågar sig: ”Hatar jag deras kukar?” Jag undrar: ”Är det på något sätt en trängande fråga?” Såvida man inte står i begrepp att ha sex med en sådan kvinna tycks det mig ganska meningslöst att fundera över hur man känner inför hennes genitalier. Det är viktigt att vi respekterar andra människor, och att vi inte betraktar transpersoner som mindre värda. Vi behöver inte hysa någon personlig uppskattning för deras könsorgan.

Hon säger att fittan bl.a. har ”låsts in”. Om hon tänker på kyskhetsbälten är de i princip en modern myt, populariserad genom sagan om Robin Hood. Kyskhetsbältet uppfanns visserligen under renässansen på 1500-talet, men det finns såvitt jag känner till inga bevis för att de någonsin burits av kvinnor. Om de har det, rör det sig om ytterst enstaka fall. Idag bärs däremot kyskhetsbälten av framförallt män, som del av en sexuell lek eller livsstil. I övrigt skriver hon att fittan historiskt har ”könsstympats, setts som oren, våldtagits, gömts undan och skambelagts”, och det är ju tyvärr helt sant.

Hon skriver att ”genom att göra fittan till symbol för feminismen och kvinnoförtrycket så osynliggör och exkluderar vi alla kvinnor som inte har fittor”. Är det en relevant fråga? Har kvinnor med kuk protesterat eller känt sig uteslutna? Är det alls viktigt att vi identifierar oss samhälleligt och politiskt genom våra fittor och kukar? För att parafrasera en vanlig feministisk fras skall vi väl inte ses som män och kvinnor, utan som människor.

Hon blir ”så jävla ledsen” när hon tänker på alla kvinnor hon sårar genom att ”prata om kön på det här sättet”. Vilka alla kvinnor? Antalet kvinnor med kuk i Sverige är försvinnande litet, och än färre av dem följer din blogg. Att de är så få gör det svårare för dem att vinna större synlighet och acceptans i samhället, men jag tror också att de är lika förmögna till nyanserat tänkande som andra människor. De som befinner sig utanför postmoderna privilegieteorier såras inte av att en bloggare tänker sig kvinnor som någon med fitta.

Om relationer i patriarkatet

Fanny skriver om relationer.

Hon hävdar att män som ”tar mindre ansvar” och ”utövar tolkningsföreträde”, är något som förekommer ”systematiskt i relationen mellan män och kvinnor”. Enligt vilken studie?

Hon säger att inte finns någon ”den rätta” som man kan ha en problemfri relation med. Jag har hört par som levt ihop i decennier säga att de aldrig upplevt problem eller grälat inom relationen, så det finns nog. Men jag upplever att det är sällsynt.

Hon menar att vi inte skall ”inbilla” oss att våra relationer kan vara fria ”från patriarkala strukturer” och ”från maktutövande”. Jag tror att det där är lite som med Gud. Den aktivt religiöse ser Gud överallt, men ateisten kan likt Laplace säga att han ”inte har något behov av den hypotesen”.