Kritik mot feminism är inte att kränka person

Fanny skriver om Fittstim.

Hon ser det  som märkligt att folk ”tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt”, när de ”blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen”. Jag tror det handlar om att kritik av feministiska idéer ofta förväxlas med smutskastning av person. Det är i alla fall så man ofta reagerat mot den här bloggen.

Hon återger sitt eget perspektiv, där hon ”arbetar för social rättvisa” och mot ”ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till”. Det här går tillbaka till vad jag skrev häromdagen. Detta är inte det enda feminism handlar om, och det är inte sant att feminismens kritiker i regel skulle försvara eller ursäkta övergrepp.

Hon nämner Belinda Olssons tvprogram Fittstim och säger att hon inte sett eller tänker se det, men att hon ändå vet att det ”handlar om att förlöjliga” feminismen. Nej, det gör det inte. Det är kanske inte ett program hon håller med om eller kan känna igen sina egna idéer i, men de som står utanför den feministiska rörelsen (för vilka programmet delvis är ämnat) har nog lättare för att göra det.

Hon blir ”kränkt personligen” när andra förlöjligar feminismen. I fallet med tvprogrammet (som hon inte ens sett) handlar det inte om något förlöjligande, utan på sin höjd om att det, vilket många ansett, ställer fel frågor och fokuserar på fel aspekter. Blir man personligt kränkt när någon kritiserar en ideologi, har man kanske inte ett sunt förhållningssätt till den? Folk är inte illvilliga bara för att de har en annan ideologisk förankring.

Hon säger att man ”måste få… bli arg över” när ordet ”hen” utpekas som ”dålig och irrelevant feminism”, då det för vissa är ”en fråga om deras egen identitet”. Men detta är en inställning som delas av många av programmets kritiker. Varför fokuserar Belinda på ordet hen, när det finns så mycket viktigare feministiska saker att ta upp? Själv håller jag i och för sig med Ebba Witt-Brattström här. Jämställdhet skapas inte med ideologiska språkförändringar.

Hon skriver att de som tycker att hon inte borde ta feminismkritik personligt, ”inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck”. Sitter man på alltför höga hästar får man ett skevt perspektiv på världen nedanför. Det är alltför enkelt att se sig själv som bekämparen av förtryck och sina kritiker som förtryckets underblåsare. Verkligheten är mindre polariserad.

Grönt språkrör överväger landsförvisning

Magda Rasmusson skriver att män kanske borde landsförvisas.

Hon säger att ”extremhögern måste nu bestämma sig” för huruvida den värnar ”kvinnors rättigheter” eller vill ”skylla på invandringen”. Det är alltför enkelt att polemisera mot en icke identifierad motståndare som enbart kallas för ”extremhögern”. Kanske menar hon i själva verket sverigedemokrater? Säg det i så fall. Annars riskerar läsaren att tro på en fiende som kanske inte existerar, eller inte tar den skepnad som Magda tillskriver den.

Hon menar att det vore ”mer lämpligt att diskutera utvisandet av män, snarare än invandrare”. Nu skall vi reda ut begreppen. Utvisning innebär ”att föra ut en person med utländskt medborgarskap från sitt eget territorium” (Wikipedia). Det Magda talar om är alltså inte utvisning, utan landsförvisning. Och landsförvisning avskaffades i Sverige redan 1864. Ett återinförande skulle kräva ändringar i grundlagen. Hon tycks tala om utvisning och landsförvisning som utbytbara begrepp, och som om de också var lika rimliga straff. Det är de inte.

Hon säger att ”det finns en grupp i samhället som man inte får prata om”, åsyftandes män. Får man inte? Att den här typen av text kan skrivas av Grön Ungdoms språkrör och publiceras på SVT:s hemsida besvarar väl i sig självt det påståendet. Det går alldeles utmärkt att hävda att män bör landsförvisas, och få det publicerat i större medier. Hittills har ca 1 500 personer klickat på ”rekommendera”.

Hon uttrycker följande: ”Vi har alla sett dem, de har gått i våra skolor och vissa tvingas bo granne med dem. De är kriminella, förtrycker kvinnor och kostar multum för både rättsväsende och skola. Jag talar givetvis om männen.” Jag erkänner att jag, även om jag inte är kriminell, ändå har gått i skolan och att jag har grannar. Tja, vad svarar man ens på sådant?

Hon konstaterar att ”män står för 80 procent av alla brott”. Det är sant. Vad som inte nämns är hur många som inte begår brott. År 2011 lagfördes 136 000 personer i hela Sverige, av en befolkning på ca 9 517 000 personer. Det innebär att ca 1,4 % av befolkningen lagfördes för brott. Totalt anmäldes 6 320 våldtäkter år 2012. Om vi utgår från att alla begåtts av unika män (vilket knappast stämmer) i åldern 15-64 år, betyder det fortfarande att endast ca 0,2 % av alla män begått en våldtäkt. Det finns ett stort mörkertal här, inget tvivel om det. Och våldtäkt är ett fruktansvärt övergrepp. Det är fortfarande något som bråkdelen av en procent av alla män begår.

Hon skriver att det finns ”inget forum där kvinnohatet frodas så livligt som där högerextrema rör sig”. Det är väl ett positivt tecken om kvinnohat förpassas till högerextrema grupperingar. Manshat kan uppenbarligen uttryckas på ett mer öppet sätt.

Hon avslutar med att om extremhögern (vilka det nu är) ”var lite seriösa med att ens försöka vore det mer lämpligt att diskutera utvisandet av män, snarare än invandrare”. Samma påstående som tidigare en gång till. Jag vill bara ta tillfället i akt att kritisera den synen på invandring. Den stora majoriteten av invandrare begår inga brott. Precis som den stora majoriteten av infödda svenskar inte heller gör det.