Ett privilegierat nonsens

Moralfjant skriver om privilegier.

Hon publicerar en lista över feministiska privilegiekategorier: hudfärg, kön, sexuell läggning, religiös tro, ålder, ekonomi, utseende, funktionsnedsättning och hälsa. Men vi bedöms också utifrån utbildning, skrivkunnighet, social kompetens, humor, titlar, nätverk, klädstil, hygien, kroppsmodifieringar som tatueringar och piercings, bil, bostad, politiska övertygelser, intressen, musiksmak, hur beresta vi är, och en oöverskådlig mängd andra saker. Jag betraktar det som meningslöst att tänka i termer av privilegiekategorier. Jag ifrågasätter också att man skulle vara privilegierad eller ha makt över andra, bara för att man motsvarar eller trumfar det normala i många av dessa kategorier.

Hon hävdar att om du inte är medveten om dina privilegier, så är du ”delaktig i att förtrycket upprätthålls”. För mig låter det som idén att spädbarn kommer till helvetet när de dör för att de inte läst Bibeln. Hur kan man förtrycka andra människor endast genom att sakna en viss kunskap? Betyder det att alla förtryckte alla innan dessa privilegieteorier formulerades på 1980-talet? Och varför är man per automatik en förtryckare om man är medveten om teorierna men inte håller med? Det tycks mig vådligt att stämpla alla oliktänkande som förtryckare, till synes omedveten om att det här är ett ideologiskt perspektiv och inte någon sorts oomtvistad vetenskaplig sanning.

Annonser

Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.