Det självgoda manshatet

Moralfjant skriver att hon är en manshatare.

Hon inleder med hur ”ofantligt trött” hon är ”på att bli avfärdad som rabiat manshatare”.  Strax senare skriver hon att hon ”ibland överväldigas… av ett hat mot män”, och att ”det är fan logiskt att hata sin förtryckare ibland”. Problemet är alltså inte manshat eller att hon hatar män, utan att andra påpekar att hon ”ibland” gör det.

Hon påstår att hon endast ”beskriver en struktur” som för henne är ”smärtsamt tydlig”, d.v.s. att ”män förtrycker kvinnor”. Men om det för någon annan verkar smärtsamt tydligt att kvinnor är moraliskt underlägsna män, rubriceras det ju (rätteligen) som kvinnoförakt. Så länge hon inte stödjer sig mot kvantitativ forskning bör dessa påståenden betraktas som fullt jämförliga. Med tanke på att de ställer två grupper om ca 4 500 000 svenskar vardera mot varandra, bör forskningen också vara omfattande för att ha trovärdighet. (Fler män och kvinnor om vi utsträcker resonemanget till kontinenter eller globalt.)

Hon skriver att hon ”är med i en tjejjour” och inser därför ”hur mycket skit män gör och kommer undan med”. Och den som jobbar på en brandstation ser en värld som står i lågor, trots att bränder inte är så vanliga i största allmänhet. Man bör vara försiktig med att generalisera utifrån egna upplevelser. Arbetar man på en tjejjour har man sökt sig till en plats där våldtäkt, misshandel och liknande brott är vardag. Det betyder inte att de är vardag i samhället generellt. Jag vädjar än en gång till kvantitativ forskning istället för enskilda anekdoter.

Hon säger att hon inte riktar sin kritik ”mot enskilda män” utan mot ”män som koncept”. Det kan vara ett bekvämt förbehåll i debatter, men det är sällan feminister verkligen tänker så. Hon skriver bara strax innan att ”i stort sett alla män förtrycker kvinnor på något vis”, och det kan göra att hon ”blir trött på att umgås med män”. Här talar hon inte alls om män som koncept, utan om alla de enskilda män som hon blir trött på att umgås med.

Hon påpekar att de flesta ”manshatare” faktiskt inte gör någon skada. De ”reagerar på det förtryck vi utsätts för” och ”berättar för andra hur män förtrycker”. Men det är i så fall på samma sätt som med personen ovan, som inte gör någon skada genom att påstå att kvinnor är moraliskt underlägsna män, utan bara reagerar på det och berättar hur usla de är. Poäng: det räcker inte med att självgott tro att personlig övertygelse och en teoretisk analys är tillräckligt. Det har även kvinnoföraktaren, rasisten, och alla andra. Det måste alltså, återigen, till kvantitativ forskning.