Även manshat är sexism

För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.

Totte anger en lång rad skäl till sitt manshat. Män står för 98 % av alla våldsbrott. De slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. De går med bar överkropp. De tar plats, de är för sköna för att bry sig, de skriker i bussen och pissar i trappuppgångar. De är allmänt destruktiva. Därför hatar Totte män.

Och därför ger Totte uttryck för sexism. Att tillskriva en grupp människor egenskaper för att nervärdera baserat på kön är sexism par excellance.

Det är naturligtvis inte sexism att endast påpeka fakta. Det stämmer till exempel att män begår de allra flesta våldsbrott i samhället (även om siffran 98 % är diskutabel). Men Totte säger inte bara att han hatar våldsbrott, eller män som begår våldsbrott. Han ”hatar män”, trots att de flesta män aldrig begår något våldsbrott.

Det är å andra sidan inte fakta att män t.ex. slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. Det är nog ett så gott som okänt fenomen, men slänger man in att manliga minigolfspelare ofta slår sönder banorna är det säkert ingen som märker något. Det är ju ändå en typisk grej som män gör: de slåss, härjar och förstör. Klart de slår sönder minigolfbanor också. Det måste de ju göra.

Så skapas en sexistisk fördom, som används för att nervärdera män i egenskap av män.

Enligt Totte är det inte sexism, för han hatar inte ”personer med snopp” utan personer ”som med glädje definierar sig som män”. Vi kan låta bero att de allra flesta med snopp också betraktar sig som män. Vi kan också låta bero att forskning visat att könsuppfattning är något till stor del biologiskt. Den bärande poängen är att de flesta män som definierar sig som män inte heller begår våldsbrott eller slår sönder golfbanor.

Detta går inte att komma runt: om man tillskriver en grupp människor negativa egenskaper, och använder dessa för att rättfärdiga hat, måste man också hata personer som inte uppvisar de negativa egenskaperna.

Jag erinrar plötsligt en bekant, som ofta talar illa om asiater: de är arbetsskygga, de vill inte integreras, och när de flyttat hit vägrar de att lära sig svenska. Vi anser allmänt att detta är rasism: att tillskriva ett visst folk negativa egenskaper, för att legitimera dess nervärdering. Totte hävdar att det finns en väsentlig skillnad här: att vara asiat är en etnicitet, och en etnicitet är inte en handling.

Visst är ”asiat” en etnicitet. Men etniciteter är en social konstruktion i långt högre grad än vad kön är det. Etniciteter skiljs i hög grad åt via olika språk, sedvänjor, värderingar och kulturella uttryck. På väsentliga punkter (frånsett genetiska faktorer som hudfärg, kroppslängd o.dyl.) borde det vara möjligt att byta etnicitet genom att anamma ett annat språk, andra seder och nya kulturuttryck. Hindrar det att uttalandet om asiater är rasistiskt?

Såklart inte. Det är rasism att tillskriva en folkgrupp negativa egenskaper för att legitimera hat. Det är rasism även om enskilda personer har möjlighet att lämna eller ansluta sig till gruppen. På samma sätt är manshat sexism, även om enskilda män kan upphöra att betrakta sig som medlemmar av sin grupp.

I den här typen av resonemang ersätts ordet sexism med ordet genus. Det rör sig om en samling negativa konnotationer som manligt genus för med sig, säger Totte på Twitter, och det är dessa konnotationer som legitimerar manshatet. Men vad innebär det att säga sig hata en grupp människor, för att gruppen dras med i stor utsträckning fördomsfulla konnotationer? Ja, vad var det där ordet nu igen?

En konnotation har fördelen att kunna vara lite vad som helst. Man kan välja och vraka, eller skapa egna, beroende på vilken slutsats man vill nå. Mannen kan konnotera det eleganta i en kostym och en promenadkäpp. Mannen kan också konnotera pedofila övergrepp, varav de flesta begås av män. Vill man uttala sig positivt om män, är de belevade flanörer som världsvant utforskar sin omgivning. Vill man uttala sig negativt om män, knullar de sönder spädbarn.

När slutsatsen som skall dras är legitimerat manshat, då får kognitiv bias styra urvalet av konnotationer. Vi säger att män står för nästan alla våldsbrott, men säger inte att de flesta män aldrig begår ett våldsbrott. Vi säger att män slår sönder minigolfbanor, men nämner inte att det sannolikt var män som byggde dem. Vi säger att män går med bar överkropp, men… tja? Jag lyckas inte se hur det gör att man förtjänar hat. Men för all del. De flesta män går nästan alltid med kläder på överkroppen.

Till skillnad från rasistens hat är manshatet välgrundat, menar Totte. Och det är därför rasism/sexism inte definieras utifrån ”ogrundade skäl”; det definieras helt och hållet som ett tänkesätt. Detta tänkesätt lyser starkt i hans artikel, ifråga om sexism, och de reaktioner mina invändningar mött får illustrera en poäng jag gjort sedan gammalt:

Det enda som radikalfeminister ogillar mer än män som inte protesterar mot sexism, är män som protesterar mot all sexism.