När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

Problemet med identitetspolitik

Fanny skriver om systraskap.

Hon skriver att hon avskyr allt som Isabella Löwengrip står för, men att hon kommer stå på hennes sida när hon ”berättar om sexuella trakasserier på krogen”. Jag har inte precis stenkoll på Isabella, men det jag läst har jag tyckt varit bra. I vilket fall skulle jag också stå på hennes sida om hon blivit sexuellt trakasserad på krogen. Eller på Fannys sida, för den delen. Och varför skulle jag det?

För Fanny handlar det om systraskap och ”gemensamt intresse”, snarare än om ”att gilla varandra”. För mig handlar det varken om eget intresse eller att vara solidarisk med någon med ett visst kön. Det handlar om att göra vad jag anser är rätt och riktigt. Anser jag att sexuella trakasserier är fel, och det gör jag, bör jag ta avstånd från det oavsett vem som drabbas. Jag tar ställning mot ett fenomen, inte för solidaritet med en viss samhällsgrupp.

Problemet med att ha en identitetspolitisk utgångspunkt är att man aldrig kan ta avstånd från fenomen, utan bara från fenomen i relation till en drabbad grupp man identifierar sig med. Därför kan inte Fanny vara mot t.ex. sexism och rasism i sig, och tenderar att själv hemfalla åt det när det riktas mot grupper som faller utanför hennes identitetspolitiska ramar: bland annat män och personer med vit hudfärg.