Bland kukar och fittor

Lady Dahmer skriver om könsorgan.

Hon hävdar att ”när man tillhör en underordnad grupp” ser man inte vissa saker, och då ”slår man det ifrån sig”. Jag tror att man undgår att se vissa saker oavsett vilken grupp man tillhör. Var jag brandman skulle jag ofta se bränder, men istället ser jag knappast en enda. Ändå existerar bränder, tydligen i tillräcklig utsträckning för att motivera brandstationer här och var. Därför är det viktigt att inte basera sina idéer på anekdotisk erfarenhet, utan (när tillämpligt) på forskning och statistik.

Hon skriver att hon hatar kukar för att de är ”en symbol för patriarkatet” och för ”förtryck” och ”makt”; den är ”hotfull”, den ”skrämmer”, ”våldför sig”, ”våldtar”, ”tränger in”, ”förstör” — och ”sitter oftast på män”. Sexism.

Hon reflekterar över att det inte bara är män som har kukar, trots allt, utan även vissa kvinnor. Och hon frågar sig: ”Hatar jag deras kukar?” Jag undrar: ”Är det på något sätt en trängande fråga?” Såvida man inte står i begrepp att ha sex med en sådan kvinna tycks det mig ganska meningslöst att fundera över hur man känner inför hennes genitalier. Det är viktigt att vi respekterar andra människor, och att vi inte betraktar transpersoner som mindre värda. Vi behöver inte hysa någon personlig uppskattning för deras könsorgan.

Hon säger att fittan bl.a. har ”låsts in”. Om hon tänker på kyskhetsbälten är de i princip en modern myt, populariserad genom sagan om Robin Hood. Kyskhetsbältet uppfanns visserligen under renässansen på 1500-talet, men det finns såvitt jag känner till inga bevis för att de någonsin burits av kvinnor. Om de har det, rör det sig om ytterst enstaka fall. Idag bärs däremot kyskhetsbälten av framförallt män, som del av en sexuell lek eller livsstil. I övrigt skriver hon att fittan historiskt har ”könsstympats, setts som oren, våldtagits, gömts undan och skambelagts”, och det är ju tyvärr helt sant.

Hon skriver att ”genom att göra fittan till symbol för feminismen och kvinnoförtrycket så osynliggör och exkluderar vi alla kvinnor som inte har fittor”. Är det en relevant fråga? Har kvinnor med kuk protesterat eller känt sig uteslutna? Är det alls viktigt att vi identifierar oss samhälleligt och politiskt genom våra fittor och kukar? För att parafrasera en vanlig feministisk fras skall vi väl inte ses som män och kvinnor, utan som människor.

Hon blir ”så jävla ledsen” när hon tänker på alla kvinnor hon sårar genom att ”prata om kön på det här sättet”. Vilka alla kvinnor? Antalet kvinnor med kuk i Sverige är försvinnande litet, och än färre av dem följer din blogg. Att de är så få gör det svårare för dem att vinna större synlighet och acceptans i samhället, men jag tror också att de är lika förmögna till nyanserat tänkande som andra människor. De som befinner sig utanför postmoderna privilegieteorier såras inte av att en bloggare tänker sig kvinnor som någon med fitta.

Annonser

Kan man tvångsköna spädbarn?

Moralfjant skriver om spädbarn och genus.

Hon menar att det är ”cissexistiskt och cisnormativt (alltså förtryckande av trans*personer)” att kalla ett spädbarn för pojke om det har snopp, eller flicka om det har vagina. Men jag ser det nog som självklart att vi talar helt och hållet om biologiskt kön när det gäller precis nyfödda spädbarn. Inte om socialt kön eller om upplevt kön; prefixet ”cis” borde alltså vara irrelevant här. Och det kan väl knappast vara ett slags förtryck av det nyfödda barnet, att identifiera dess biologiska kön? Kom samtidigt ihåg att det bara i ytterst sällsynta fall uppstår en definitiv konflikt mellan biologiskt och upplevt kön. (Mer om det nedan.)

Hon konstaterar att ”folk blir kränkta över att bli beskyllda för att vara cissexistiska”, och det är väl inte så konstigt? När föräldrar anklagas för att förtrycka sitt nyfödda barn blir de förståeligt nog upprörda, vare sig de har rätten på sin sida eller ej. Moralfjants svar till dem blir: ”Bara inse och erkänn att du är cisnormativ och tvångskönar dina barn då.” Är inte det större förtrycket här, att bemöta nyblivna föräldrar med sådan retorik? De flesta har inget problem med att vi identifierar spädbarns biologiska kön, men upplever det som kränkande att föräldrar anklagas för barnförtryck när de gör det. Då bör vi komma ihåg att alla människor varit spädbarn, men att inte alla blivit föräldrar.

Och så var det just denna yttersta sällsynthet. Det genomförs något 30-tal könskorrigerande operationer i Sverige per år, vilket innebär att vi talar om kanske tusen nu levande personer totalt. Självfallet finns ett mörkertal orsakat av bl.a. normer, sociala stigman och lagar som reglerar dessa operationer. Men även om vi räknar gånger tio, rör det sig om 0,1 % av landets befolkning. Jag tvivlar inte på att en konflikt mellan biologiskt och upplevt kön medför många problem för de som upplever den, men jag ifrågasätter att det skulle vara ett framträdande samhällsproblem. Varför inte kritisera t.ex. normen att människor har två armar och två ben? Det genomförs 2 500 amputationer i Sverige varje år. Detta är en betydligt större grupp som nästan helt ”osynliggörs” i diskussionen.

Jag frågade förresten en transsexuell vän till mig, Hanna Söderström, vad hon ansåg om det här med kön och spädbarn. ”Kan dom inte bara sluta få studiebidrag så vi slipper deras jävla trams”, var summan av hennes respons.