Radikalfeminismens kognitiva knutar

Har du någonsin försökt att diskutera med en 9/11 truther? Det är en surrealistisk upplevelse. Du formligen bombarderas med textväggar, YouTube-klipp, Alex Jones-utbrott och länkar till allsköns rapporter från hemsidor med 911infotruth i domännamnet.

Vad händer om du länkar en mer trovärdig motkälla? Du får höra att gängse medier och vetenskapliga institutioner ägs av eliten. Vad händer om du trots det fortsätter att insistera? Då betyder det att du själv blivit köpt, om inte av judarna på Wall Street i direkt mening så i varje fall av VoF eller Expo.

En 9/11 truther (såväl som konspirationsteoretiker i största allmänhet) har lärt sig en retorisk jargong utantill, och kan därför alltid leverera ett svar som bekräftar på förhand valda slutsatser — ytterst genom att misstänkliggöra. Den som säger emot vågar inte ”öppna ögonen”, vill inte ”vakna”, eller är i värsta fall köpt och därmed själv en del av konspirationen.

Känns den här typen av diskussion igen från något annat sammanhang?

Det tenderar att fungera på samma sätt när man diskuterar med radikalfeminister. Även de har lärt sig en retorisk jargong utantill, och även denna jargong leverar alltid svar som bekräftar en på förhand vald slutsats, oavsett vad som skall besvaras. Precis som den som ifrågasätter en truther per automatik blir naiv eller köpt, blir den som ifrågasätter en radikalfeminist per automatik ”icke medveten” eller en vidrig, obehaglig kvinnohatare och/eller antifeminist.

Istället för att överväga rimligheten i det som sägs, frågar både en truther och en radfem vem som tjänar på kritik. Vem tjänar på att upprätthålla den hemliga världsordningens status quo, resp. de patriarkala strukturerna i samhället? De som tillhör Den Onda Sidan förstås. Follow the money, svarar truthern. Check your privilegie, svarar radikalfeministen.

För både truthers och radikalfeminister verkar attributionsbias vara ett centralt problem.

Attributionsbias handlar om hur vi väljer att förklara andra människors beteenden, särskilt ifråga om hur vi väljer att fördela skuld. Vi är inte allvetande om vad som motiverar andras handlingar, och därför måste vi göra en egen tolkning utifrån det underlag som finns till hands. Det är lätt hänt att vi utan vidare väljer den tolkning som är mest förenlig med våra fördomar, känslor och/eller ideologiska övertygelser.

Människor tenderar att vilja undvika kognitiv dissonans. Om vår ideologiska förståelse för hur samhället fungerar börjar knaka i fogarna, t.ex. på grund av inre motsägelser eller empiriska motbevis, ställs vi inför ett val: vi kan överväga att tänka om, eller förbli lojala mot ideologin oavsett vad. Väljer vi att slå in på den senare vägen behöver vi måhända konstruera ad hoc-argument och forma en retorisk jargong som effektivt skyddar vår föreställningsvärld.

Radikalfeminister uppvisar kanske gruppbias som tydligast, där den egna gruppens beteenden tenderar att tolkas välvilligt och kanhända uppmuntras inom en villkorad gemenskap. Med hjälp av detta insider/outsider-tänkande bygger man upp skyddsmurar så höga att man aldrig tvingas ifrågasätta ett enda påstående igen. Kniper det behöver man bara minnas att kritikern tillhör en misstänkliggjord stereotypiserad outsidergrupp (t.ex. män/hetero/vit hudfärg) med sannolikt illvilliga motiv.

Attributionsbias har en dokumenterad koppling till aggressivt beteende och/eller offermentalitet, vilket kanske inte är att undra på. I varje fall när det gäller fientlig attributionsbias och gruppbias ger man sig själv och de som delar ens väldsbild ett välvilligt tolkningsutrymme — och de som inte gör det, ger man ett mindre välvilligt. Sådan polaritet göder aggressivitet mot outsidergrupper, och en föga konstruktiv ”men gråt mig en flod ditt vidriga förtryckaras”-jargong blir ofta följden.

Jag har blivit alltmer övertygad om att den här feministiska rörelsen (ej att förväxlas med all feminism) bör betraktas i samma ljus som en konspirationsteoretikers kognitiva knutar. Det är samma slags biastänkande, och samma tendens att systematisera en ad hoc-jargong för att repellera kritiska invändningar. Jag tror också att det är långt mer konstruktiv att granska fenomen utifrån gruppbias och outsider/insider-kategorier, än utifrån intersektionella privilegiekategorier.

Att bekämpa rasism med rasism

Fanny skriver om liberalism och antirasism.

Hon säger att ”den allra mesta rasismen sker omedvetet” och ingår ”i ett globalt förtryckssystem”. Vi måste fråga oss vem som ”tjänar på den rasistiska världsordningen” och vilka ”krafter som upprätthåller den”. Verkligen? Det här är precis samma premisser, resonemang och retorik som används av konspirationsteoretiker när de uttalar sig om t.ex. 9/11, månlandningen, Obamas födelseland, Area 51 eller mordet på JFK. En världsordning som upprätthålls av dunkla krafter, och som de flesta är omedvetna om. Teorin om falskt medvetande har vi förstås fått av Marx.

Hon konstaterar att om man följer liberalers logik, är det ”vänstern som är problematisk i liberalers ögon” för att den talar ”om ras, om hudfärg” och ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Ehm, ja. Utan tvivel. Hon har anklagat vita som grupp för förtryck, sagt att man inte bör alliera sig med vita, och rentav själv sagt att hon ägnar sig åt rasistiska beteenden. Det finns inte mycket att tillägga.

Hon påstår att det för liberaler är ”höjden av rasism” när vänstern säger ”att människor har olika livssituationer beroende på utseende”. Inte höjden av rasism, så mycket som definitionen av rasism. Vänstern säger inte bara att folk har ”olika livssituationer beroende på utseende”. Det är ett sakpåstående som kanske stämmer eller inte stämmer. Den (eller i varje fall de mer radikala delarna av den) talar också nervärderande om människor med en viss hudfärg. Fanny vädjar i sitt inlägg till konstruktiv antirasism, men kräver verkligen konstruktiv antirasism att man själv ägnar sig åt rasism?

Hon menar att vi har ”ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare”. Nej, det är en skev verklighetsbeskrivning. Både västvärlden och ”tredje världen” tjänar på import och export. Det är (till skillnad från t.ex. bistånd) en grundläggande förutsättning för att dessa länder skall kunna resa sig ur fattigdom.

Hon hittar rasism även hos ateister, som oftare kritiserar ”problem inom islam än inom kristendom”. Att kritisera religion är inte rasism. Att islam i högre grad än kristendom kritiseras, har förmodligen ganska mycket att göra med att islam i större utsträckning används för att motivera förtryck. Det är f.ö. en god anledning även för feminister att kritisera islam, och den politik som förs i muslimska teokratier.

Hon säger att det är ”väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda” men det bör inte ”lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas”. Alla människors lika värde, inte ett ideal för antirasistiskt arbete? Kommentar känns överflödig.