När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

Annonser

Hört på Twitter #4

Det var ett tag sedan, så nu är det dags.

vidrig

Svarade att det var tråkigt att hon tyckte det, och önskade henne en fortsatt bra dag.

frittspelrum

Den här bloggen är inte dedikerad till någon alls. Den kritiserar vad några radikalfeministiska bloggare skriver. Jag har aldrig påstått att Fanny har borderline, och jag har aldrig bemött inlägg som handlar om hennes egen psykiska hälsa. I kommentarsfältet har det hänt att man nämnt psykisk ohälsa, men det är inte spekulation utan något hon själv offentliggjort på sin blogg. Hur konstruktivt det är att diskutera det kan däremot ifrågasättas. Min favorit här är dock att Tenebrism erbjuder fritt spelrum. Ja, vad hemskt med fritt spelrum!

popular

Jag är inte antifeminist, men antar att det känns enklare att avfärda mig som en. Känsla av tillhörighet? Det är inte jag som förespråkar identitetspolitik, systerskap (eller broderskap) med likatänkande, eller separatism. Det är kul när folk gillar vad jag skriver, men tro det eller ej så motiveras jag inte speciellt mycket av andras bekräftelse när jag bloggar. Rätt populär har bloggen kanske blivit. Nästan 100 000 träffar på lite över två månader.

1u1M0_hq

Jag är inte antifeminist, i betydelsen att jag skulle vara anti all feminism. Jag är anti radikalfeminism, men inte anti liberalfeminism. Varför skulle inte feminister tycka att min blogg är helt i sin ordning? De är säkert ofta oeniga med vad jag skriver, men kritik mot feminism bör väl vara i sin ordning även om man inte håller med den. Att feminister borde vara så avogt inställda till invändningar och avvikande röster tycker jag säljer dem kort. För övrigt är inte jag mitt kommentarsfält. Det händer att jag raderar saker, men det mesta får stå. Jag har för mig att LD:s brist på högre utbildning har nämnts, och jag håller med om att det inte är så konstruktivt, men bedömer det som beskedligare än hennes egen retorik.

Hört på Twitter #3

Det har blivit dags för en ny Hört på Twitter, och här kommer några utlåtelser från det senaste dygnet:

mindreobehaglig

Det är ju bra om de inte längre tycker att min blogg är obehaglig, eller i varje fall att den är mindre obehaglig. Varför de ändrat sig vet jag inte riktigt. Det enda som förändrats på sistone, är att bloggen inte längre skrivs anonymt. Det kanske räcker för att göra den mindre obehaglig? Jag tycker bara att det verkar orimligt, med tanke på hur det lät för bara några dagar sedan.

Jag fick i alla fall gott beröm av en feminist imorse. Någon som anonymiseras här, för att det var i ett privat meddelande och inte offentligt:
tji

Det är positivt när folk som läser bloggen upptäcker att det inte alls är någon ”kvinnohatande rasseblogg” (som den har kallats). Jag har aldrig läst Pär Ström, så kan inte uttala mig på den punkten. Däremot läste jag också det här påståendet på Twitter:

statistikfel

Här ser vi ett vanligt hinder i diskussionen. Man är ju hellre den som tycker att det är fel att kvinnor misshandlas och dör, än den som bara bryr sig om torra statistikfel och höga röster. Det går an att anklaga mig för att tycka att kvinnomisshandel och mord på kvinnor är okej, trots att jag aldrig ens på skämt påstått att det skulle vara det. Det går an, för att jag kritiserar faktafel och tycker om god ton. Det går an — för den som har mage att rätta en feminist, tycker per automatik att det är okej att mörda kvinnor. Någon annan grund för påståendet att jag skulle göra det finns inte.

Detta är faktiskt också ett subtilt uttryck för manshat.

God Ton och verbal aggressivitet

Lady Dahmer utvecklar om God Ton.

Hon förtydligar efter sitt tidigare inlägg: ”Jag är inte aggressiv för att jag är arg. Jag beter mig inte hotfullt eller elakt heller bara för att jag är arg.”

Vi kan ställa det mot faktiskt beteende, t.ex. via ett par av hennes senaste tweets:

fanskapen

javlamanniskor

Är det verkligen märkligt om sådant här uppfattas som aggressivt?

Feminismen och vetenskapsföraktet

Fanny skriver om nördbegreppet.

Hon undrar vilket slags nörderi som anses betydelsefullt. Är det kvinnors nörderi beståendes av ”typ smink, mode eller kanske inredning”, eller är det mäns nörderi beståendes av ”typ ‘coola grejer i rymden'”? Det är en fråga som lyckas förnedra bägge könen jämlikt. Kommer ni ihåg när hon i början av månaden skrev att rymdraketer nog bara anses viktiga för att patriarkatet tycker det är ”coolt”, tydligen okunnig om att raketer är en förutsättning för dagens kommunikationssamhälle — inkl. det internet hon bl.a. använder för att blogga och twittra? Även om vetenskap är en patriarkal fiende enligt somliga feminister och genusideologer, är det för oss andra något oerhört intressant, betydelsefullt och praktiskt användbart. Och här är några kvinnor som rentav prioriterat det över ”typ smink, mode eller kanske inredning”.

Hon ”antar” att hennes ”inre kommunist- eller feministnörd” inte räcker, utan att det handlar om ”något lite mer rumsrent nörderi”, d.v.s. ”typ ‘vetenskap’ eller någon jävla tabell”. Det måste vara kämpigt att förakta vetenskap, när vi lever i en tid där större delen av världen betraktar forskning, empirisk kunskap och teknologi som något positivt. Men nu råkar det vara så att vi inte behöver anta något. Det nummer av Platsjournalen hon refererar till finns online, och om ”nördens revansch” kan vi läsa på sid 6. De sju tipsen är: lyft fram dina specialkunskaper, använd ditt detaljminne, kom ihåg att du är smart, du lär dig snabbt, ensam är stark, du kan fokusera på en sak, och var stolt över dig själv. Två av punkterna berör i och för sig manualer och tabeller, men det är bara exempel och inte själva poängen.

Även om man tycker att vetenskap är patriarkalt, kan man väl åtminstone läsa den källa man tänker blogga om?

Hört på Twitter #2

Lady Dahmer har visst hedrat bloggen med sin närvaro under kvällen. När man diskuterar gör man det i regel inte för att påverka sin motpart, utan för att påverka en eventuell tredje part. Men det är trevligt om de emellanåt själva besöker sidan och läser vad jag skrivit.

hortpatwitter2

Det är trevligt att det finns feminister som tycker att den här bloggen ger rimlig och analytisk kritik. Det är mer än jag hade väntat mig när jag startade den i mitten av november, skam till sägandes. Jag har lärt mig läxan att inte underskatta feministers förmåga att se sakligt på idéer (vare sig de sedan håller med mig eller inte — det ser jag, till skillnad från Lady Dahmer, som en separat fråga).

Förakt i kommentarsfältet? Jo, en del. Kvinnohat? Nej, knappast. Att vissa uttrycker sig starkt mot radikalfeminism är inte detsamma som att de uttrycker sig mot kvinnor. Men så vad? Om hon själv anordnar en manshatarkonferens, kan hon inte gärna kritisera andra för att uttrycka hat. Problemet är väl att ”hat” ofta innebär att de blir behandlade på samma sätt som de behandlar andra.

Man kan förstås inte bygga en världsbild på forskning. Forskning ger oss empiri, men vi behöver också teorier som förklarar empirin. Problemet är att radikalfeminister ofta fäller väldigt generella eller kategoriska påståenden om hur världen ser ut, utan att basera det på empiri, och ibland i uppenbar strid mot empiri. Jag sympatiserar djupt med klassiskt feministiska värderingar, men det ursäktar ju inte grundlösa påståenden.

Hört på Twitter #1

Det skrivs en del om min blogg på Twitter, både bland feminister, jämställdister, ekvalister, och allt vad folk väljer att kalla sig. Här är två exempel jag tänkte lyfta fram:

hejblekk

 

Feminister ogillar i allmänhet när män föreslår att de börjar skriva på ett annorlunda sätt, så varför föreslå mig att göra det? Jag skriver rimligtvis som jag vill skriva redan nu. Och jag vill bemöta radikalfeministiska bloggar, vars kommentarsfält i allmänt vore stängda för mig. Ett och annat ”eget” inlägg slinker med ändå (se t.ex. här) och det kanske blir fler sådana i framtiden. Kul om det finns efterfrågan.

Det går bra att tycka att det är ”jävligt fjantigt” av mig att kalla mig feminist, när jag kritiserar vad radikalfeminister skriver. Jag sympatiserar med både den första och andra vågen av feminism, men inte den tredje som radikala feminister representerar. Om man tycker att det är är fjantigt kan jag utan problem kalla mig för t.ex. individualist istället.

kickantwitter

 

Det här är ett tydligt exempel på vad jag skrivit om förut: radikalfeminister har en makalös förmåga att demonisera all opposition som t.ex. rasism. Hon är duktig på att göra det på sin blogg också. Det finns ingen rasism på den här bloggen. Vad som finns är kritik mot idéer som framförts av personer som kallar sig antirasister. Och en del av den kritiken hävdar att dessa antirasister själva gör sig skyldiga till flagrant rasism, t.ex. varje gång de talar om ”vita män” i nedsättande ordalag.

Att jag skulle ”hänga ut” feminister tycks vara en vanlig invändning. Jag har svårt att se någon legitimitet i den. Jag har ingen insiderinformation och hänger inte ut anonyma personer (även när bloggarna själva tycker att uthängning är rätt). Jag återger de namn personer skriver under, och vad de säger offentligt på bloggar och Twitter. All information som finns här, är information de själva offentliggjort. Jag kommer inte att hänga ut någon, d.v.s. avslöja något som inte är offentligt, skulle jag nås av sådan information. Förresten har jag sagt några ord om uthängning här.