Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Skönhet är ett mänskligt behov

Moralfjant skriver om skönhetsideal.

Hon önskar att det ”liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula”. Det kan jag hålla med om på en rent empatisk nivå, d.v.s. att det vore bra om man kunde slippa ta illa vid sig av den typen av kommentarer. Det finns säkert också enskilda personer som kan det, men i största allmänhet tror jag inte det vore möjligt. Det tycks förutsätta en grundläggande förändring i människans beteende, eftersom hon genom hela kulturhistorien värderat skönhet. Se t.ex. hur egyptiska kungar och drottningar avbildades — ständigt unga, vackra, vältränade och vid god hälsa. Förmågan att uppfatta skönhet är medfödd.

Hon håller inte med om idén att ”alla människor är vackra” för att den innebär att ”det är viktigt att vara vacker” och ”oacceptabelt att vara ful”. Det är ett logiskt hopp jag inte förstår. Att alla är vackra, innebär väl inte att det vore oacceptabelt att vara ful — bara att ingen är ful. Däremot instämmer jag i att premissen saknar trovärdighet. Att alla är vackra (i betydelsen visuellt vackra) är en sympatisk tanke, men den stämmer illa överens med hur vi faktiskt tenderar att uppleva vår omgivning. Och det handlar just om en automatiserad upplevelse — inte om att behandla personer illa.

Hon är trött på folk ”som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende”. Jag lägger mig inte i vad kvinnor bryr sig om och inte. Normer är dock en ofrånkomlig synergieffekt av att leva i ett samhälle med miljontals invånare. Det inkluderar normer kring skönhet, som existerat i tusentals år innan både media och kapitalism var påtänka som fenomen.

Hon säger att vi måste ”försöka hitta en väg ut ur skiten”. Det håller jag absolut inte med om, ifall vi talar om skönhet i största allmänhet. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver uppleva skönhet för att må bra. Det är en övertygelse som i princip alltid varit gällande fram till 1900-talet, och som åter börjar vinna kraft via röster som t.ex. Alain de Botton. Vår olycka över att vara fula, eller över att betraktas som fula, innebär inte att det är upplevelsen av skönhet som är problemet. Problemet består i en kombination av hur vi behandlar våra medmänniskor, och hur mottagliga vi är för andras behandling.

Victoria’s Secret intar julaftonsteve

Hej Blekk! skriver om Victoria’s Secret’s Fashion Show.

Hon säger att kvinnan ”går där på catwalken, till för andras ögon, för att betraktas och bedömas”. För all del. Om man väljer att se det så, finns det stöd för det. Men det är ett perspektiv som inte delas av alla, och det bör man vara medveten om och ha förståelse för.

Hon menar att kvinnan går där ”som en normaliserad ‘sexig produkt’ som ingen tycks reagera över”. Det har varit flera som reagerat, men när man inte gjort det, kan det ju bero på att man inte delar hennes syn på saker och ting. Många människor ser t.ex. inget fel i eller problem med sexighet, och betraktar därför inte dessa kvinnor som några ”produkter”.

Hon skriver att det här inte är ”vad folket vill ha”, för att det är ”en produkt av” ett ”kapitalistiskt och patriarkalt samhälle”. Jag ser inget nödvändigt motsatsförhållande mellan vad folk vill ha, och att samhället är kapitalistiskt och patriarkalt (om vi nu medger att det är det). Om det fanns ett sådant, skulle det ju innebära att allt som existerar i samhället är saker som folk inte vill ha. Själv har jag ingen aning om ifall folk ville se VSFS på julafton, och det har nog inte Hej Blekk! heller. Några tittarsiffror verkar inte ha offentliggjorts än.

Hon undrar var ”showen med män i underkläder” är, om VSFS ”nu är en sådan cool och fräck show”. Om folk gillade VSFS, följer det inte nödvändigtvis att de också vill se ett motsvarande program med män. Om de vill det ställer jag samma fråga som Hej Blekk! gör. Var är de sexiga halvnakna männen?

Hon påstår att ”den nakna, objektifierade och sexualiserade kvinnokroppen är normaliserad”. Den här typen av påståenden visar återigen en oförståelse för att hon utgår från ett visst perspektiv som inte delas av alla. Det är ett ideologiskt ställningstagande, som delas av de som delar samma ideologiska premisser. Andra människor upplever och förstår t.ex. VSFS på andra sätt. Man bör inte vara så snar att kräva tolkningsföreträde för sitt eget perspektiv.

Hon tror att barn lär sig ”att en kvinnas kropp ska vara redo att betraktas på bästa sändningstid på julafton”. Men det är en typ av fördömande ideologisk tolkning som barn behöver vara lite äldre innan de kan göra. Det enda icke-ideologiska de kanhända snappar upp är att kroppar och mode är lika okej som Kalle Anka (försåvitt Kalle anses okej).

Att älska sin kropp

Fanny skriver om att älska sin kropp.

Hon säger att om du ”älskar din kropp” så bygger det på ”samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula”. Att älska eller hata sin kropp ”är två sidor av samma mynt: objektifiering”.

Att man kan råka förtrycka sig själv genom kärlek är ju i alla fall en intressant tanke.

Om karriär och arbetsliv

Fanny skriver om karriär och arbetsliv.

Hon säger att ”karriär” för henne är ”så mycket mer ångestladdat” än ”utseende eller relationer med män”. Det motsäger i så fall idén att män framställs som starka, när de skildras i mån av ekonomisk framgång med dyra kostymer, armbandsur och bilar. Förväntningar på karriär är i själva verket ”mer ångestladdat” än ”utseende”.

Hon menar att ”fast anställning är ett jävla privilegium”. Ja, förvisso, eftersom det är en politiskt skapad anställningsform.

Hon skriver att det här är ”problematiskt ur ett feministiskt perspektiv”. Säkert. Men kan hon, handen på hjärtat, säga något som inte är det? Det är en del av lockelsen med postmoderna teorier. De kan tillämpas på allt, problematisera allt, och saknar kriterium för när något faktiskt slutar att vara problematiskt. Ett pseudovetenskapens signum.

Hon vill ha ”möjligheter till att leva ett bra liv” utan att behöva ”dubbelarbeta så att jag blir sjuk”. Om du behöver dubbelarbeta för att kunna möta dina utkomster, borde du kanske se över din konsumtion istället? En utöver CSN-lån skuldfri och barnlös person har i allmänhet inget problem att leva ett bra liv på en (1) inkomst.

Hon behöver kunna leva ett bra liv ”oavsett vilka val” hon gör. Ett Eldorado eller Schlaraffenland således, där de stekta sparvarna flyger in i munnen av sig själva? Det finns goda möjligheter att leva ett bra liv i dagens Sverige. Men inte oavsett vad man gör. Man får hjälpa sig själv på traven lite också.

Grejer män (kanske) gör

Fanny listar fem grejer män gör.

1. De tar på kvinnor utan att fråga. Ja, det händer. Män tar för sin del på män, kvinnor på män och kvinnor på kvinnor. Såvida vi inte talar om tafsande är det här en individsak. Vissa personer är väldigt fysiska medan andra ogillar fysisk kontakt. Det kan också vara en kulturell sak. Vi är ganska tillknäppta i Sverige jämfört med många andra platser i världen.

2. De kommenterar kvinnors utseenden. Ja, men t.ex. när? När ”en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ‘söt tjej'”. Det är helt klart en konstig kommentar, om hon nu inte var ledsen över sitt utseende. Men missriktad tröst borde inte heller vara något stort problem.

3. De har sex med kvinnor utan att veta om de vill, eller trots att de sagt nej. Det är inget som ”män gör”. Det är något som vissa män gör. Och självklart är det respektlöst, kränkande och ett brott mot deras rättigheter. Sex hör hemma mellan samtyckande vuxna.

4. De är tysta om eller förnekar sina känslor, istället för att berätta vad de tänker och känner. En märklig sak att klaga på, med tanke på att hon nyss ansåg att det var obehagligt när män är ärliga om sina tankar och känslor, för att hon då måste förhålla sig till dem.

5. De pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Det är ironiskt att klaga över detta, när man just gjort en lista över saker som män är sämre än kvinnor på.

Kielos om skönhetsideal

Katrine Kielos skriver om skönhetsideal.

Hon menar att vi inte reducerar kvinnor ”till deras kroppar”, eftersom de ”inte längre har någon kropp”. Istället är kvinnan ”uppdelad i kroppsdelar”. Men hur kan kvinnan ha några kroppsdelar, om hon inte har en kropp att sätta dem på? Retorisk poäng, förstås. Men det reflekterar Kielos text som hopar dem på hög.

Hon skriver att mäns kroppar ”däremot betraktas som en helhet”. Ja, för ingen fokuserar någonsin på mäns nyckelben, käkben, biceps, triceps, magrutor, vader, händer, fingrar, breda axlar och stora kuk.

Hon säger att medierna trycker ner tjejers självkänsla, och att de då inte kommer att ”kunna förändra världen — vilket förstås är hela poängen”. Nej, när tidningar som Frida och Hänt i veckan fokuserar på kvinnors kroppsdelar, avser de sannolikt inte att hindra tjejer från att förändra värden. Att det dessutom lyckas hindra dem från att göra det saknar vetenskapligt stöd.

Hon avslutar med att säga att ”det är mitt jobb att skriva och tänka”. I varje fall skriver hon.