Skönhet är ett mänskligt behov

Moralfjant skriver om skönhetsideal.

Hon önskar att det ”liksom inte var laddat att känna sig ful eller säga att andra var fula”. Det kan jag hålla med om på en rent empatisk nivå, d.v.s. att det vore bra om man kunde slippa ta illa vid sig av den typen av kommentarer. Det finns säkert också enskilda personer som kan det, men i största allmänhet tror jag inte det vore möjligt. Det tycks förutsätta en grundläggande förändring i människans beteende, eftersom hon genom hela kulturhistorien värderat skönhet. Se t.ex. hur egyptiska kungar och drottningar avbildades — ständigt unga, vackra, vältränade och vid god hälsa. Förmågan att uppfatta skönhet är medfödd.

Hon håller inte med om idén att ”alla människor är vackra” för att den innebär att ”det är viktigt att vara vacker” och ”oacceptabelt att vara ful”. Det är ett logiskt hopp jag inte förstår. Att alla är vackra, innebär väl inte att det vore oacceptabelt att vara ful — bara att ingen är ful. Däremot instämmer jag i att premissen saknar trovärdighet. Att alla är vackra (i betydelsen visuellt vackra) är en sympatisk tanke, men den stämmer illa överens med hur vi faktiskt tenderar att uppleva vår omgivning. Och det handlar just om en automatiserad upplevelse — inte om att behandla personer illa.

Hon är trött på folk ”som säger åt kvinnor att ba sluta bry sig om utseende”. Jag lägger mig inte i vad kvinnor bryr sig om och inte. Normer är dock en ofrånkomlig synergieffekt av att leva i ett samhälle med miljontals invånare. Det inkluderar normer kring skönhet, som existerat i tusentals år innan både media och kapitalism var påtänka som fenomen.

Hon säger att vi måste ”försöka hitta en väg ut ur skiten”. Det håller jag absolut inte med om, ifall vi talar om skönhet i största allmänhet. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver uppleva skönhet för att må bra. Det är en övertygelse som i princip alltid varit gällande fram till 1900-talet, och som åter börjar vinna kraft via röster som t.ex. Alain de Botton. Vår olycka över att vara fula, eller över att betraktas som fula, innebär inte att det är upplevelsen av skönhet som är problemet. Problemet består i en kombination av hur vi behandlar våra medmänniskor, och hur mottagliga vi är för andras behandling.