Politiskt våld är fel oavsett ideologi

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon tycker det är fel att jämföra nazistiskt våld med extremvänsterns våld. Varför då? Bägge använder våld mot människor endast på grund av vilka åsikter de har.

Hon hävdar att nazister ”utgör ett hot”. Ja, nazister som misshandlar människor och egendom utgör ett hot. Men de utgör knappast ett hot, såtillvida att de skulle vara på väg att vinna plats i riksdagen. Det skulle kräva några hundra tusen röster mer, vilket de inte står i begrepp att få någon gång snart.

Hon undrar varför vi inte diskuterar problemet med nazister, istället för att ”diskutera huruvida RF är ett problem eller inte”. Det ena utesluter väl inte det andra? Alla grupperingar som använder våld mot människor, endast baserat på vilka åsikter de har, är ett allvarligt problem.

Hon säger att extremvänsterns våld inte är ”ett argument för att låta nazistiskt våld äga rum”. Naturligtvis inte. Men vilka utom nazister försvarar nazistiskt våld?

Hon skriver att idén om att höger- och vänsterextremism ser likadan ut saknar ”stöd i verkligheten”. Den utgår från något olika idéer och tänkare, men om något visat sig i verkligheten, är det att höger- och vänsterextremism har likartade konsekvenser i praktiken. En av dem är rättfärdigandet och användningen av våld mot oliktänkande.

Har feminismen gått för långt?

Lady Dahmer skriver att feminismen inte gått för långt.

Hon påpekar att man som feminist blir ”ifrågasatt varje dag”. Ja, säkert. Det blir jag också, och alla andra som regelbundet uttrycker en åsikt i kontroversiella frågor. Det är inget som är unikt eller speciellt för feminister. Det är inte heller en rättighet att slippa bli ifrågasatt. Det är inte ens något negativt, utan en naturlig del i det öppna samtalet — så länge det gäller personer som valt en offentlig roll som debattör.

Hon säger att om småpojkars beteende ursäktas med att ”boys will be boys”, är det ”inte så konstigt att män växer upp och blir våldsamma”. Det är i och för sig sant att de allra flesta våldsbrott begås av män, men det är också sant att de allra flesta män inte begår våldsbrott. Jag undrar också om det finns någon studie som visar ett samband mellan detta uttryck och senare våldsamhet. Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”.

Hon avslutar med att feminismen såklart ”inte gått för långt”. Själv tycker jag det är ett meningslöst uttalande. Feminismen är en samling idéer; den går inte någonstans. Det är feminister som kan gå för långt. Gör de någonsin det? Ja, det anser jag. Till exempel när de betraktar män som icke-människor, när de vill knivhugga Belinda Olsson, eller försvarar politiskt våld. Samtidigt tror jag inte att det är något som de flesta feminister stödjer. I största allmänhet anser jag inte att feminister går för långt, så mycket som att jag helt enkelt är oenig med deras övertygelser. Det vill säga såvida vi talar om radikalfeminister, de som utgår från teorin om att vi lever i ett patriarkat.

Förstör feminismen kärlekslivet?

Fanny skriver om feminism och kärlek.

Hon konstaterar att ”jo, feminismen förstör ditt kärleksliv”, åtminstone om du är heterosexuell och monogam. Jag trodde att det här var en raljant nidbild av feminister, men tydligen är det en nidbild som åtminstone Fanny instämmer med. Feminismen förstör ditt kärleksliv.

Jag håller inte med, och tror att det i regel går alldeles utmärkt att både vara feminist och ha ett bra kärleksliv. Problem kan säkert uppstå om man internaliserat hat och förakt mot män för att de är män, och det finns ett relativt fåtal radikala feminister som tycks ha gjort det, men frånsett detta sexistiska fåtal ser jag ingen konflikt alls mellan feminism och kärleksliv.

Hon tror att det ”vore en sjukt bra grej för många kvinnor att få ‘kärleks’livet förstört”, vilket i mina öron låter illvilligt. Vi borde inte delegitimisera kvinnors kärleksliv genom att sätta ”kärlek” inom ironiska citationstecken. Än mindre borde vi sätta oss till doms över huruvida andra människors kärleksliv bör förstöras eller ej. Det är med ett uttryck jag erinrar längst bak i minnet ”de resandes tvåsak”. (Eller flersak om relationen inte är tvåsam.)

Hon skriver att män inte är ”några änglar mot sina partners”, påpekar att många kvinnor blir ”utsatta för våld i hemmet”, och för ”mer subtilt förtryck” i form av ”extra hushållsarbete” med mera. Det är en ohemul generalisering att utsträcka det till män i allmänhet, och jag håller inte med om att hushållsarbete är förtryck. Problemet här är väl att Fanny inte talar om specifikt våldsamma relationer, utan om heteromonogama relationer över huvud taget.

Hon säger att ”det är jätterimligt om feminismen har som ett av sina mål att förstöra heteromonogama pars kärleksliv”. Själv ser jag det i så fall som jätteorimligt. Vi bör uppmuntra människor att närma sig varandra och söka ömhet, kärlek och lycka i varandras famnar på det sätt som passar dem, oavsett sexuell läggning eller relationsform. Det finns inget sympatiskt med att vilja förstöra människors kärleksliv.

Hon avslutar med att det är ”ett viktigt mål” för hennes feminism, ”att möjliggöra” fler skilsmässor, att fler flyttar isär, och att färre ”delar liv med varandra alls”. Visst är det bra att det finns möjlighet att skilja sig och flytta isär, men det bör handla om ett inbördes beslut när relationen inte längre fungerar, inte om att vilja förstöra andras kärleksliv. En feminism som har detta som ett viktigt mål är destruktiv.

En analys oförtjänt av sympati

”Håll käft och skaffa dig en analys.”

Jag håller med om att det är viktigt att ha en analys. En teori. Ett intellektuellt ramverk som förklarar konkreta fenomen. Men det finns inte bara en analys, och att man har en viss analys säger i sig självt inget om hur rimliga eller sympatiska ens övertygelser är.

Feminister har en analys. Liberaler har en analys. Socialister har en analys. Såväl som freudianer, antroposofer, hinduer, objektivister och keynesianer. Även många antifeminister har en analys. Nazisters analys är allbekant.

När man ombeds (avkrävs) att skaffa sig en analys, innebär det i själva verket att man förväntas acceptera en specifik analys. Det antas ofta att denna analys är självklart sann; den är inte något man behöver övertygas om, utan bara bli medveten om. De som håller med är medvetna, och de som inte håller med saknar medvetenhet. Folk som framför kritik trots att de är medvetna bekämpar alltså något de vet med sig är rätt, och att någon skulle göra det kan väl bara ha sin grund i kvinnohat och makthunger.

Det här är något vi ofta påträffar i sagorna. Där vet de onda med sig att de är onda och att de kämpar för att krossa det goda. I verkligheten fungerar det sällan så.

Därför bör man ha en viss ödmjukhet inför sin egen analys. Man bör vara särskilt betänksam när man fördömer andra människor offentligt, riktar hotelser mot dem, legitimerar fysiska angrepp på dem eller själv går till sådana angrepp. Ett av mina absolut största problem med radikalfeminismen, är att den har en analys som effektivt motverkar sådan betänksamhet. Den säger att det är okej att ”sparka uppåt”, som en del i kampen.

Och vad som är ”uppåt” definieras förstås av samma analys: män, vit hudfärg, heterosexualitet, cis och avsaknad av funktionshinder. Man kan därför vara mot sexism, och ändå säga sig hata män p.g.a. deras könstillhörighet. Man kan därför vara antirasist, och ändå tala grovt nervärderande om vita p.g.a. deras vithet. Man kan bekämpa homofobi, och ändå betrakta heterosexualitet som en samhällsfara. Riktas samma slags ord mot kvinnor, mörkhyade eller homosexuella är det tvärtom ett vidrigt hat.

Det är framför allt det här synsättet som gör det oerhört svårt för mig att se försonande drag i dagens radikalfeminism. Enligt mitt eget sätt att se på saken, är man sexist om man hatar folk p.g.a. sin könstillhörighet, och rasist om man nervärderar folk p.g.a. sin hudfärg, o.s.v. Jag gör ingen sådan grundläggande skillnad mellan kvinnohat och manshat, hat mot mörkhyade och mot ljushyade, m.m. Är vi inte bättre eller sämre människor för att vi fötts med ett visst kön, en viss pigmentering eller en viss sexuell läggning, borde det innebära att foten inte skall sparka åt vare sig det ena eller andra hållet.

När jag kommer i kontakt med feminister som säger sig ta den antirasistiska kampen på allvar, och samtidigt hatar alla jävla vita män, eller rentav säger, eller accepterar att deras vänner säger, att vita män bör utrotas — då drar jag öronen åt mig. Då har jag svårt att skilja feminismen från nazism eller andra folkmördarideologier. Det här är en analys med slutsatser som aldrig skulle vinna sympati eller överseende, om de inte torgfördes under feminismens något solkiga fana.

Den uppåtsparkande analysen förtjänar ingen sympati och inget överseende. Den skall inte bemötas med humor, raljans eller gliringar. Den får inte ges skenbar legitimitet genom personangrepp och indignerade utbrott. Den är bara något oerhört tragiskt, ovärdig de som säger sig önska eller arbeta för en bättre morgondag.

Kampen och våldsvänstern

Fanny skriver om kamp och försoning.

Hon påstår att det ”talas om att människor som kämpar emot rasism, sexism och kapitalism ska ‘lägga ner sina vapen’ och ‘försonas’ med de som förtrycker oss”. Det är kanske hur hon upplever det, men det är knappast hur de som tar avstånd från våldsvänstern upplever det. Deras position karakteriseras mer korrekt så här: de vill att vänstern slutar hota och misshandla oliktänkande.

Hon säger att det handlar om ”att skapa ett samhälle som är bra för alla att leva i, såväl män som kvinnor, arbetarklass som kapitalister och så vidare”. Det är måhända det rationaliserade slutmålet, även om hon uttalar sig i skarpt negativa ordalag om både män och kapitalister. Men det enda som faktiskt uppnås, är att man hotar och misshandlar människor för att de tycker annorlunda.

Hon menar att ”de flesta vill nog mest bara leva utan att bli utsatta för förtryck”. För all del. Därför låter de flesta bli att försöka definiera nära nog all mellanmänsklig kontakt som förtryck, och därför undviker de i allmänhet våldsamma personer eller situationer. Framförallt låter de bli att använda våld mot människor bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Om demonstrationer och politiskt våld

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon ger exempel på våld som kan vara rättfärdigat i kampen för ett bättre samhälle: ”att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den… Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare…” Den kausala kopplingen mellan att förstöra egenom, ockupera hus och kasta vattenballonger på folk, och att uppnå ett bättre samhälle, framstår som tämligen oklar.

Hon är ”i regel redo att slåss” när hon ”går på demonstration” för att det kan ”bli nödvändigt för att försvara mig själv”. Ja, det är den trista verkligheten. Problemet är väl att förstörelse av egendom och kastande av vattenballonger inte utgör självförsvar.

Hon menar att de som möter våld inte är ”personer som bara ‘har en åsikt’, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker” sina åsikter. De står med andra ord upp för sina övertygelser och använder sin yttrandefrihet. Så länge de inte använder våld är de visst ”personer som bara har en åsikt”.

Hon menar att när man talar om våldsvänstern, ”låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss”. Det låter som en politisk gruppering som bl.a. hotar och misshandlar oliktänkande. Vilket också är vad de gör.

Hon påstår att vi ”har ett samhälle som bygger på våld” — ”strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck”. Det här skingrar väl kanske en del av dimman. Våld mot oliktänkande blir självförsvar, när nästan vad som helst betraktas som våld. Är fattigdom våld? Och är det våld att uttrycka en åsikt som går emot hennes egna? Det är ett bisarrt tänkesätt, och jag tror att bisarra tänkesätt är nödvändiga för att försvara fysiska angrepp mot folk bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Hon skriver att ”när vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner”. På något sätt måste man väl rationalisera det antar jag.

Hon påpekar att vi inte kommer ”att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle”. Nej, kanske inte. Men att sluta använda våld själv kunde ju vara en bra början.

Hon ”föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat”. Liberaler förespråkar redan individualism och invididens frihet, och tar därför avstånd från rasism och fascism. De stödjer kapitalism, i betydelsen en ekonomi någorlunda fri från statliga ingrepp, av samma grundorsak som de inte stödjer rasism och fascism.

Polisen och våldsvänstern

Fanny skriver om polisen och demonstrationen i Kärrtorp.

Hon hävdar bl.a. att polisen ”försöker ta en utifrånposition” och ”‘coacha’ oss till revolutionen”. Nej, polisen tar tydligt avstånd från revolution, eftersom deras uppgift är att upprätthålla lagen. Hon ger uttryck för en konspirationsteori om hur polisen i samband med borgarna försöker splittra vänstern genom att dela upp dem i ”goda” och ”onda” krafter. Det är grundlöst. Polisen upprätthåller lagen, vilket innebär att de skyddar var och ens yttrandefrihet, men bekämpar våldsamheter. Det citeras rentav att polisen inte menar meningsmotståndare utan våldsamma bråkstakar.

Hon menar att det är ”‘extremister’ som fört kampen mot rasism”. Det är väl ändå att använda utdaterade begrepp? I Sverige har inte antirasism betraktats som extremt sedan åtminstone andra världskriget. När polisen talar om extremister menar de inte bara människor av en viss övertygelse, utan människor som använder våldsmetoder.

Hon tycker att det är fel att ”snacka om ‘kokovänstern’ eller ‘våldsvänstern’ som en reellt existerande och problematisk grupp”. Varför då? Det är allbekant att sådana grupper både existerar och är aktiva i dagens Sverige. Till exempel Revolutionära Fronten, som också närvarande under demonstrationen i Kärrtorp, sysslar med alltifrån att ”aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden”. När polisen slog ned på dem för en månad sedan, hittade de både sjut och brandbomber.

Våld är inte ett argument

Moralfjant skriver om våldsacceptans.

Hon ”tycker inte det är okej att bruka våld mot nazister… med syftet att typ skada eller hämnas”. Hur gör man för att bruka våld mot någon, på ett sätt som har praktisk påverkan, och ändå inte orsaka någon skada? Skada tar inte endast formen av blåtiror och brutna ben.

Hon säger att nazisters värderingar ”ej borde uttryckas i samhället” för att de är ”livsfarliga för vissa människor”. Nej, nazister utsätter ingen för livsfara genom fredlig demonstration. Och den som vill tysta folk med våldsmetoder står nazister nära på flera väsentliga punkter.

Hon ger exempel på vad man kan göra: ”att typ spruta vispgrädde på” dem, och således ”förstöra deras demonstration”. Om man förstör deras demonstration har man orsakat skada. Eller går hon också med på att nazister som förstör en feministisk demonstration inte orsakar skada — så länge de inte använder hälsovådliga metoder?

Hon konstaterar att det inte räcker att man ”bara sitter och tycker” på sin kammare. Som om vispgrädde (eller för den delen grövre våldsmetoder) skulle hindra nazismen att få fotfäste, om den varit på väg  att få det (vilken den inte är). Skulle hon själv överge feminismen, om feminister blev sprutade med vispgrädde i ansiktet? Nej? Och själv har jag nog långt större chans att ändra någons uppfattning om radikalfeminism genom att skriva här, än genom att gå ut och använda våld mot radikalfeministerna själva. De flesta övertygas nämligen av idéer, inte av våld. Våld är inte ett argument.

Våld mot oliktänkande är inte okej

Moralfjant skriver om våld.

Hon hävdar att det är mindre fel (eller rentav rätt) ”att kasta flaskor på nazister som demonstrerar” än att kasta flaskor på motsvarande antirasister. Det håller jag inte med om. Det är måhända snäppet mindre osympatiskt, rent känslomässigt, men det är fortfarande våld mot fredliga demonstranter, och det är i slutändan en kamp mot yttrandefrihet. Vi har inte rätt att kasta flaskor på folk, bara för att de säger något vi inte håller med om.

Hon påpekar att det knappt ”finns nån som helt ärligt tycker att våld aldrig är okej”. Förmodligen sant. De flesta accepterar våld i direkt självförsvar, och det våld som rättsväsendet använder för att upprätthålla lagar och rättssäkerhet (även när de är oeniga med enskilda lagar). Men det innebär ju inte nödvändigtvis att man också accepterar våld mot oliktänkande.

Hon skriver: ”Dom flesta tycker väl det är helt legitimt att en polis förser en våldsam person som ska attackera en annan med handfängsel? Att någon som tänker hoppa ner från en balkong blir fasthållen? Juste.” De flesta gör det, men inte alla:

fannypolis

Hon säger att det är ”klart som fan att det är mycket bättre att med våld försöka hindra människor som vill sprida människohatiska åsikter, än att hindra människor som sprider kärleksfulla budskap”. Men det är en falsk dikotomi, som utesluter det tredje alternativ som de flesta finner mest rimligt: att man helt avstår från att hindra människor att uttrycka sina åsikter.

Hon anser att våld kan vara legitimt ”om det behövs för att typ hindra nazism att få fäste i samhället”. Och vem tror att man kan hindra nazism från att breda ut sig genom att slänga flaskor på folk? Att göra avkall på yttrandefriheten riskerar dock att odla ett sådant fäste. Man motarbetar inte nazism genom att själv legitimera och använda fascistiska metoder.

Hon ”förstår inte heller varför våldet skulle eskalera ba för det?” För att det våld ”som behövs” är en subjektiv bedömning. Om vi medger att våld mot vissa grupper är okej, säger vi också att det behövs mer våld så länge de fortsätter att existera. Men frågan är inte avhängig våldets eskalering. Det redan initiala våldet är tillräckligt att fördömas.

Ur konsthistorien #1

Den här bloggen lånar sitt namn från konsthistorien, så jag tänkte inleda en sporadisk tradition att presentera berömda konstverk med anknytning till feminism.susannaochgubbarna

Vi börjar med Artemisia Gentileschis Susanna och gubbarna (1610), ett motiv hämtat ur Gamla Testamentet. Susanna, en hebreisk hustru, badar i sin trädgård medan två äldre män voyeuristiskt observerar henne. När hon skall gå tillbaka in i huset hotar männen henne. Antingen måste hon ha sex med dem, eller så säger de att hon mötte en man här ute. Blir hon anklagad för otrohet kommer hon att arresteras och sannolikt avrättas. Det hela slutar lyckligt. Susanna vägrar att samarbeta och arresteras, men räddas av Daniel som kräver att männen förhörs. När männen frågas ut var för sig kan de inte enas om detaljerna, och avslöjas alltså som lögnare. De avrättas i Susannas ställe.

Artemisia var endast 17 år när hon målade av motivet, och hon gjorde det som ingen före henne hade gjort. Tidigare konstnärer hade skildrat situationen som en glädjescen, full av erotisk spänning och flörtighet. Men här ser vi händelsen, fiktiv som den förvisso är, i ett rimligare ljus. Susanna stretar emot, tydligt besvärad. Hon lyfter armarna i motstånd. Upplever sig hotad. Det är inte en erotisk glädjescen, utan ett hotfullt övergrepp.