När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

Annonser

Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

Bröd och skådespel åt folket

NoBoyToys tidigare inlägg som utmålade mig som pedofil våldtäktsman var en smula obehagligt. Det nya inlägget om våldtäkt (mitt originalinlägg hittar ni här) var däremot riktigt underhållande, så jag tar och besvarar ett par saker. En god värd erbjuder trots allt sina besökare både bröd och skådespel.

Att ”alla kan bli monster ikväll” hävdas vara ”en vanlig retorik hos antifeministerna”. Lyckas NBT missa att detta var grundidén i Moralfjants eget inlägg, som jag för ovanlighetens skull väsentligen höll med? Utan att inse det har NBT i samma andetag som hon anklagar mig för att vara i princip antifeministisk sexualbrottsling, också anklagat Moralfjant för att vara det. Gratulerar.

Tydligen hävdar antifeminister att ”det ligger i manlig biologi” att våldta. Då är det väl bra tur att jag inte är antifeminist utan liberalfeminist.

Feminister ”har generellt betydligt större hopp om män och manlighet”. Jo, egentligen läser jag bara feministiska bloggar för att de har en så positiv syn på män och aldrig skriver nervärderande saker om manlighet. Tummis.

Calle kommenterar att han aldrig varit inne på min blogg ”annat än på blixtvisit”, och konstaterar strax efteråt att jag ”vid en första anblick [kan] verka väldigt kunnig och smart”. Det betyder alltså att jag är väldigt kunnig och smart, eller hur?

Calle kan ”dela vissa enstaka åsikter med kompletta idioter” och konstaterar att ”Hitler var ju vegetarian”. Jag gick just och väntade på när jag skulle bli jämförd med Hitler. Men det är lite kliché, inte sant? Nästa bloggutmaning är att jämföra mig med Jacques-Louis David. Nyckelord är neoklassicism, ancien régime, skräckväldet och exil. Varje ord är värt ett poäng. Lycka till!

Calle skriver att obehagligt och sinnessjukt är ”bara förnamnet”. Dumheter. Förnamnet är Henrik.

NBT talar om unga förvirrade tjejer som ”tror att män visar dem sin kärlek när de sprutar sin sperma i ansiktet på dem” och undrar ”var alla dessa unga tjejers morsor håller hus”. Men blev det inte lite knepig stämning om deras morsor var med under en facial?

Calle skriver att sexuell läggning ”är ett inlärt beteende”, en uppfattning som idag bara delas av särskilt inskränkta homofober.

NBT undrar vad jag skulle tycka om att bli ”våldtagen i stjärten av en annan man”, och hävdar att min stjärt riskerar att ”bli allmänt villebråd”. Jag har alltså fått radikala feminister att sitta och fantisera om min stjärt. Fantastiskt. Hur många riktiga antifeminister har väl lyckats med det? Baktankar om baktankar.

Ett gott skratt förlänger både det ena och det andra. Stjärna i kanten om ni inte tänkte något snuskigt nu.

Tydligen fel på vänstermän också

Fanny skriver om Feministiskt Initiativ.

Hon observerar att ”vissa vänstermän tycker det är jätteviktigt att F! är uttalat socialistiska”. Jag undrar om det finns ett slags man, åtminstone i någon platonsk idévärld, som hon inte skulle rikta kritik mot? Hon har nyligen riktat hårda ord mot både lattepappor och manshatande män. Inte heller vänstermän som röstar på V duger tydligen. I vilket fall är det väl begripligt om man som socialist fäster stor vikt vid sitt partis ideologiska förankring. Jag gör det också, men i förhållande till klassisk liberalism (vilket bara lämnar det lilla Liberala partiet, som jag periodvis varit smått engagerad i).

Hon ”tvivlar starkt på” att F! kommer locka till sig ”särskilt många högerfeminister” och börja ”driva irrelevant feministisk politik”. Längre ner skriver hon å andra sidan att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt etc. är ”sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv”. Jag håller med om det sista, men hur går det ihop? Något kan inte gärna vara irrelevant och sjukt viktigt på en och samma gång.

Hon tycker det är ”jävligt tröttsamt” att vänstermän sätter sina egna frågor ”i förgrunden i all politisk kamp”, och att något måste vara uttalat socialistiskt för att de ”ska tycka det är bra”. Kan inte dessa vänstermän rikta precis samma kritik mot henne i så fall? Fanny sätter sina feministiska frågor i förgrunden, och vill rösta på något som är uttalat feministiskt.

Hon menar att feminismen ”ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga”. Var har hon fått det ifrån? Det lär du inte hitta i någon ekonomibok, vare sig den skrivits av Lars Pålsson Syll eller Andreas Cervenka. Kapitalism handlar inte om hur eller om människor bildar familj, och/eller väljer att skaffa barn. Kapitalism handlar om att kapital ägs av privatpersoner, vilket varken förutsätter eller påtvingar människor en viss typ av familjebildning.

Hon oroar sig för att vi skall få ”en garanterat helt död demokrati”. Har hon glömt att hon ogillar demokrati? Hon anser att den som tror på demokratiska medel är ”fan bara verklighetsfrånvänd” och finner tröst i tanken på blodig revolution. Hur kommer det sig då att hon plötsligt vädjar till demokrati för att få vänstermän att rösta F! istället för V? Hennes sambo Jaylazkar anser att V är patriarkalt. Vad tror ni om det?

Feminism handlar om många saker

Har feminismen gått för långt?

Det frågade Belina Olsson i sitt tvprogram i förra veckan, och många visste redan där vad de skulle tycka om både programmet och om Belinda som person. Trots att hon själv svarar nej på sin egen fråga, ansågs det djupt oanständigt och ohederligt att över huvud taget ställa den. Ingen seriös människa skulle ifrågasätta den feministiska rörelsen. Ingen seriös människa kan undra om kampen för jämställdhet gått för långt.

Jag känner förstås igen den här typen av retorik från min egen nyliberala sfär. De som ifrågasätter nattväktarstaten (idén om en stat som endast består av polis, domstolar och försvarsmakt) får ibland möta samma slags attityd. ”Kan kampen för frihet gå för långt?” Och så stämplas de som förespråkare av slaveri, på samma sätt som feminismens kritiker ofta stämplas som kvinnohatare.

Sådan här retorik speglar bara ens egen oförmåga att inse något egentligen ganska självklart: att ideologier omfattar en stor mängd övertygelser, och att kritik mot en av dem inte behöver innebära kritik mot samtliga. Vi borde undersöka vad det är som avses med att feminismen skulle ha gått för långt, för i regel är det inte alla feministiska idéer och utgångspunkter som ifrågasätts.

Känner ni igen det här: någon kritiserar feminismen på grund av x, och får till svar att feminism faktiskt handlar om y. Jag upplever att identitetspolitik bäst karakteriseras med en replik ur Goethes Faust: Wie einer ist, so ist sein Gott. Som någon är, sådan är hans Gud. Feminismen får en tendens att handla om vad man själv tycker är viktigast eller mest centralt, när den i själva verket handlar om summan av vad alla feminister tycker.

Det är inte så enkelt att feminism är den enda ideologi som förespråkar jämställdhet, att den driver jämställdhet som enda fråga utifrån dess enda definition, och att kritiker därför måste vilja se kvinnor förtryckas.

Feminismen är intimt förknippad med marxistisk och postmodernistisk kunskapsteori, med strukturell analys, och med en maktteori som grundas i kollektiva kategorier. Den är också förknippad med krav på vittgående statlig inblandning i marknad och privatliv för att nivellera könsskillnader (eller i de mest radikala fall med feministisk revolution). Och med företeelser som hendagis, manshat, aggressiv retorik, eller en konstruktivistisk syn på kön som delvis strider mot vetenskaplig forskning. Med mycket mera.

Feminism får ofta handla om allt annat än vad den för tillfället kritiseras för. Det är förbluffande hur få replikskiften som behövs, för att invändningen ”jag håller inte med om Foucaults maktanalys” kan leda till svaret att man (säg) ursäktar våldtäkter eller tycker det är okej med trafficking. Som om man var tvungen att acceptera maktanalysen eller patriarkatets existens för att kunna vara mot våldtäkt och slaveri. Som om ingen var emot sådant innan det 1970-tal när de flesta av dessa teorier skapades.

Feminismen handlar inte bara om y. Den handlar om en stor mängd sakfrågor, rymmer en mångfald av värderingar och utgår från en eller ett par ideologiska förklaringsmodeller. Därför är inte kritik mot feminism synonymt med motstånd mot jämställdhet eller förespråkande av förtryck (två begrepp som kan förstås på många olika sätt, varav det feministiska är ett av dem). Precis på samma sätt som kritik mot nattväktarstaten inte är synonymt med försvar av slaveri.

Olika idéer om kamratskap

Jaylazkar skriver om kamratskap.

Bl.a. skrivermanshat hon: ”För det hör nämligen inte till ovanligheter att feminister på internet får utstå hot om våldtäkt och mord och andra former av vidrigt hat. Nej, det hör inte till ovanligheterna det är snarare något som vi kvinnor får räkna med genom att göra våra röster hörda i offentligheten. Vidare så är det såklart så att det hat och de hot jag får är vidriga och oacceptabla och helt förjävliga och vafan är det för jävla samhälle vi lever i hallå – men eftersom att vi lever i rasistiska patriarkala kapitalismen så skonas jag från en hel del av det hat och hot som detta samhälle tvingar på människor som inte har samma position som mig.”

Begreppet kvinnoförtryck

Det råder en viss diskrepans mellan vad många teoretiskt pålästa feminister lägger i ordet kvinnoförtryck, och hur det uppfattas av den breda allmänheten. Feministen menar kanhända att du från födseln ingår i en struktur som verkar överordnande mot kvinnor, och att du som enskild individ inte kan klandras för detta. Att du är kvinnoförtryckare beror inte på vad du säger eller gör, utan på ditt medfödda biologiska kön.

Men det här är inte vad folk i allmänhet lägger i ordet kvinnoförtryck. Det uppfattas allmänt som ett djupt klandervärt moraliskt omdöme, i paritet med att bli kallad för (säg) rasist eller pedofil. Det säger att man är en oanständig människa. Ett genomruttet kräk. Någon som genom sin uselhet förverkat sin rätt att tala i egen sak. Det följer att personer blir upprörda när de anklagas för detta, till synes utan grund, eftersom det inte har något alls att göra med faktiskt beteende.

Här svarar feministen ofta att mannens upprördhet handlar om att han vill behålla sina patriarkala privilegier. Att han kanske, trots att han förmodligen är en ren främling, borde motarbeta sitt kvinnohat, istället för att bli upprörd när någon pekar ut det. Kan han inte bara ta sitt ansvar och erkänna sin roll som kvinnoförtryckare?

Det här låter tydligen så rimligt inifrån teoritänkandet, att man inte kan förstå hur det uppfattas för människor som 1) inte läst om dessa teorier eller 2) inte håller med dem. Det uppfattas precis som om en total främling kom fram till dig, och suckande bad dig åtminstone medge att du vill döda judar eller fingra på småpojkar. Som om det var ett absolut minimum av vad anständigheten kräver. Blir du upprörd, visar det bara att du inte är beredd att sluta angripa judar eller småpojkar.

Dessa trätomål leder nog till att begreppet förtryck devalveras. Det kan vara när vi misshandlar eller våldtar någon, men också något vi råkar begå genom att existera i ett socialt sammanhang, eller helt oberoende av hur vi beter oss. Folk börjar undra om kvinnoförtryck verkligen är så hemskt, om det är något man råkar begå om man frågar en tjej om hon har lust att ta en fika, eller om man gillar Harry Potter-filmerna, eller ger sitt barn till ett icke könsneutralt namn.

Jag upplever att den här listan successivt fylls på, varefter folk kommer på nya företeelser som kan skohornas in i teoribildningen. Det handlar mer om huruvida de kan uppfylla vissa kriterier för att passa in som patriarkalt kvinnoförtryck, och mindre om att folk upplever det som ett reellt problem. Jag upplever också att det är en väldigt vanlig reaktion bland icke-radikala feminister och andra.