Lever vi i en våldtäktskultur?

Anny Berglin skriver att vi lever i en våldtäktskultur.

Hon tycker att det är ”ett stort steg framåt” att vi ”diskuterar samtyckeslagstiftning”. Tja. En av få saker jag delar med radikalfeminister är min avsky för våldtäkter och sexuella övergrepp. Samtycke är inte bara oerhört viktigt, utan fullständigt avgörande. Däremot är jag inte imponerad av förslaget till samtyckeslagstiftning, och det har framförallt två skäl. Dels talar vi om att reglera människors mest privata privatliv, som sällan spontant inleds med en ledande fråga med ja- och nej-svar. Vi visar generellt vad vi vill med signaler och initiativ, och därför lär inte sådan här lagstiftning efterlevas i någon större utsträckning. Dels riskerar den att invagga oss i en falsk trygghet, för att den utmynnar i en ord mot ord-situation (såvida man inte faktiskt skrivit ett kontrakt).

Hon menar att det är fel att utmåla våldtäktsmän som monster, för att det ”kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman”. Själv ser jag ingen nödvändig konflikt här. Ja, vi lever inte i en Disneyvärld där det är syns på lång väg vem som är god och vem som är ond. Din bäste vän med hög utbildning, ett bra jobb och många vänner kan vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte monster, i betydelsen att de har en natur som gör dem till något helt annat än dig och mig. Men att de är monster i en moralisk mening kan jag inte annat än hålla med om. Att begå våldtäkt är fundamentalt omoraliskt och människoovärdigt.

Hon skriver att det finns ”otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon” för att vi inte lär män ”var gränserna går”. Stämmer det överens med studier? Jag vet inte, men det tycks mig intuitivt märkligt att våldta någon utan att begripa att man gör det, i alla fall såvida man inte är drogpåverkad eller psykotisk. Fast vi vet ju hur fel man kan ha när man utgår från det intuitiva, så jag uttalar mig inte för starkt. Att vi känner till fler som blivit våldtagna än som begått våldtäkt, förklaras dock rimligtvis av att våldtäkt är ett socialt stigmatiserat brott. Jag har aldrig hört en vän eller bekant erkänna ett våldsbrott, trots att ett flertal rent statistiskt har begått det. Utifrån 2012 års statistik begår 2 % av alla män ett våldsbrott per år, dock givet att varje anmälning begåtts av unik person och frånsett mörkertal.

Hon gör en koppling mellan våldtäkter och ”boys will be boys”-attityder i barndomen. Jag skrev så här om det igår: Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”. Jag betraktar det inte som okej att pojkar drar tjejer i håret för att de är kära (eller av någon annan anledning), men jag ifrågasätter den koppling till våldtäkter som Berglin (och Lady Dahmer) m.fl. drar.

Hon säger att all reklam med ”ständigt leende, ständigt perfekta” kvinnor bidrar till att skapa en våldtäktskultur. Det finns forskning som tyder på att avklädda kvinnor i reklam bidrar till större acceptans för sexuell aggression mot kvinnor. Det kan vara en bra grund för att opinionsbilda mot sådan reklam, men det är inte ett skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten (om det är vad som avses, med tanke på att frågan berörs i relation till lagstiftning). Kom ihåg att vi alltid får mer än ett enda avsett intryck när vi upplever något. Om många t.ex. visar större acceptans för att feminister misshandlas eller våldtas, efter att ha läst feministiska bloggar om att alla män är förtryckare och/eller bör utrotas, bör vi enligt samma argument förbjuda feminister att uttrycka sådana saker (vilket i sin tur öppnar upp för mer omfattande inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter).

Grönt språkrör överväger landsförvisning

Magda Rasmusson skriver att män kanske borde landsförvisas.

Hon säger att ”extremhögern måste nu bestämma sig” för huruvida den värnar ”kvinnors rättigheter” eller vill ”skylla på invandringen”. Det är alltför enkelt att polemisera mot en icke identifierad motståndare som enbart kallas för ”extremhögern”. Kanske menar hon i själva verket sverigedemokrater? Säg det i så fall. Annars riskerar läsaren att tro på en fiende som kanske inte existerar, eller inte tar den skepnad som Magda tillskriver den.

Hon menar att det vore ”mer lämpligt att diskutera utvisandet av män, snarare än invandrare”. Nu skall vi reda ut begreppen. Utvisning innebär ”att föra ut en person med utländskt medborgarskap från sitt eget territorium” (Wikipedia). Det Magda talar om är alltså inte utvisning, utan landsförvisning. Och landsförvisning avskaffades i Sverige redan 1864. Ett återinförande skulle kräva ändringar i grundlagen. Hon tycks tala om utvisning och landsförvisning som utbytbara begrepp, och som om de också var lika rimliga straff. Det är de inte.

Hon säger att ”det finns en grupp i samhället som man inte får prata om”, åsyftandes män. Får man inte? Att den här typen av text kan skrivas av Grön Ungdoms språkrör och publiceras på SVT:s hemsida besvarar väl i sig självt det påståendet. Det går alldeles utmärkt att hävda att män bör landsförvisas, och få det publicerat i större medier. Hittills har ca 1 500 personer klickat på ”rekommendera”.

Hon uttrycker följande: ”Vi har alla sett dem, de har gått i våra skolor och vissa tvingas bo granne med dem. De är kriminella, förtrycker kvinnor och kostar multum för både rättsväsende och skola. Jag talar givetvis om männen.” Jag erkänner att jag, även om jag inte är kriminell, ändå har gått i skolan och att jag har grannar. Tja, vad svarar man ens på sådant?

Hon konstaterar att ”män står för 80 procent av alla brott”. Det är sant. Vad som inte nämns är hur många som inte begår brott. År 2011 lagfördes 136 000 personer i hela Sverige, av en befolkning på ca 9 517 000 personer. Det innebär att ca 1,4 % av befolkningen lagfördes för brott. Totalt anmäldes 6 320 våldtäkter år 2012. Om vi utgår från att alla begåtts av unika män (vilket knappast stämmer) i åldern 15-64 år, betyder det fortfarande att endast ca 0,2 % av alla män begått en våldtäkt. Det finns ett stort mörkertal här, inget tvivel om det. Och våldtäkt är ett fruktansvärt övergrepp. Det är fortfarande något som bråkdelen av en procent av alla män begår.

Hon skriver att det finns ”inget forum där kvinnohatet frodas så livligt som där högerextrema rör sig”. Det är väl ett positivt tecken om kvinnohat förpassas till högerextrema grupperingar. Manshat kan uppenbarligen uttryckas på ett mer öppet sätt.

Hon avslutar med att om extremhögern (vilka det nu är) ”var lite seriösa med att ens försöka vore det mer lämpligt att diskutera utvisandet av män, snarare än invandrare”. Samma påstående som tidigare en gång till. Jag vill bara ta tillfället i akt att kritisera den synen på invandring. Den stora majoriteten av invandrare begår inga brott. Precis som den stora majoriteten av infödda svenskar inte heller gör det.