Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.

Lever vi i en våldtäktskultur?

Anny Berglin skriver att vi lever i en våldtäktskultur.

Hon tycker att det är ”ett stort steg framåt” att vi ”diskuterar samtyckeslagstiftning”. Tja. En av få saker jag delar med radikalfeminister är min avsky för våldtäkter och sexuella övergrepp. Samtycke är inte bara oerhört viktigt, utan fullständigt avgörande. Däremot är jag inte imponerad av förslaget till samtyckeslagstiftning, och det har framförallt två skäl. Dels talar vi om att reglera människors mest privata privatliv, som sällan spontant inleds med en ledande fråga med ja- och nej-svar. Vi visar generellt vad vi vill med signaler och initiativ, och därför lär inte sådan här lagstiftning efterlevas i någon större utsträckning. Dels riskerar den att invagga oss i en falsk trygghet, för att den utmynnar i en ord mot ord-situation (såvida man inte faktiskt skrivit ett kontrakt).

Hon menar att det är fel att utmåla våldtäktsmän som monster, för att det ”kan till och med vara populäraste killen i skolan som är våldtäktsman”. Själv ser jag ingen nödvändig konflikt här. Ja, vi lever inte i en Disneyvärld där det är syns på lång väg vem som är god och vem som är ond. Din bäste vän med hög utbildning, ett bra jobb och många vänner kan vara en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte monster, i betydelsen att de har en natur som gör dem till något helt annat än dig och mig. Men att de är monster i en moralisk mening kan jag inte annat än hålla med om. Att begå våldtäkt är fundamentalt omoraliskt och människoovärdigt.

Hon skriver att det finns ”otroligt många män som inte ens vet själva att de har våldtagit någon” för att vi inte lär män ”var gränserna går”. Stämmer det överens med studier? Jag vet inte, men det tycks mig intuitivt märkligt att våldta någon utan att begripa att man gör det, i alla fall såvida man inte är drogpåverkad eller psykotisk. Fast vi vet ju hur fel man kan ha när man utgår från det intuitiva, så jag uttalar mig inte för starkt. Att vi känner till fler som blivit våldtagna än som begått våldtäkt, förklaras dock rimligtvis av att våldtäkt är ett socialt stigmatiserat brott. Jag har aldrig hört en vän eller bekant erkänna ett våldsbrott, trots att ett flertal rent statistiskt har begått det. Utifrån 2012 års statistik begår 2 % av alla män ett våldsbrott per år, dock givet att varje anmälning begåtts av unik person och frånsett mörkertal.

Hon gör en koppling mellan våldtäkter och ”boys will be boys”-attityder i barndomen. Jag skrev så här om det igår: Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”. Jag betraktar det inte som okej att pojkar drar tjejer i håret för att de är kära (eller av någon annan anledning), men jag ifrågasätter den koppling till våldtäkter som Berglin (och Lady Dahmer) m.fl. drar.

Hon säger att all reklam med ”ständigt leende, ständigt perfekta” kvinnor bidrar till att skapa en våldtäktskultur. Det finns forskning som tyder på att avklädda kvinnor i reklam bidrar till större acceptans för sexuell aggression mot kvinnor. Det kan vara en bra grund för att opinionsbilda mot sådan reklam, men det är inte ett skäl för att inskränka tryck- och yttrandefriheten (om det är vad som avses, med tanke på att frågan berörs i relation till lagstiftning). Kom ihåg att vi alltid får mer än ett enda avsett intryck när vi upplever något. Om många t.ex. visar större acceptans för att feminister misshandlas eller våldtas, efter att ha läst feministiska bloggar om att alla män är förtryckare och/eller bör utrotas, bör vi enligt samma argument förbjuda feminister att uttrycka sådana saker (vilket i sin tur öppnar upp för mer omfattande inskränkningar i våra grundläggande fri- och rättigheter).