Genus mot vetenskap

Fanny skriver om kön och biologi.

Hon berättar att hon börjat läsa genus, och hon citerar gillande ett stycke ur sin kurslitteratur:

”I brist på varje form av redovisning av de sociala processerna faller [David] Geary ständigt tillbaka på evolutionistiska spekulationer som förklaring till det som händer i det sociala livet. Har man läst denna 400 sidor långa monografi, som betecknas som vetenskaplig och som utges av en så vörnadsvärd institution som American Psychological Association, kommer det som något av en chock när man inser att hela argumentationen är ren spekulation. Inte en enda könsskillnad hos de psykologiska egenskaperna har kunnat visas vara ett resultat av mekanismer i evolutionen.”

Jag blev ärligt talat nedstämd av att läsa det här. Det är den sociologiska motsvarigheten till att ta en kurs i biologi och få Kent Hovind på litteraturlistan. Jag hoppas att den här synen på vetenskap inte är representativ.

Aborter är inte särskilt riskfyllda

Fanny skriver om juridisk abort.

Jag reagerar framför allt på det här uttalandet: ”Problemet med medicinsk abort är att det är en riskfyllt ingrepp, det är något som kan skada en människas psykiska hälsa och reproduktiva förmåga.”

Detta är något som Fanny upprepat tidigare, och det verkar inte stämma.

”De flesta som genomgår en abort mår bra och känner sig lättade efter behandlingen. En del kan däremot bli nedstämda.” (Källa: 1177 Vårdguiden.)

”Risken att få en komplikation som innebär att det blir svårt att få barn i framtiden är oerhört liten, mindre än en på tusen. I själva verket är risken för följder som påverkar hälsan eller förmågan att få barn större om man föder barn än vid abort.” (Källa: Netdoktor.)

Feminismen och vetenskapsföraktet

Fanny skriver om nördbegreppet.

Hon undrar vilket slags nörderi som anses betydelsefullt. Är det kvinnors nörderi beståendes av ”typ smink, mode eller kanske inredning”, eller är det mäns nörderi beståendes av ”typ ‘coola grejer i rymden'”? Det är en fråga som lyckas förnedra bägge könen jämlikt. Kommer ni ihåg när hon i början av månaden skrev att rymdraketer nog bara anses viktiga för att patriarkatet tycker det är ”coolt”, tydligen okunnig om att raketer är en förutsättning för dagens kommunikationssamhälle — inkl. det internet hon bl.a. använder för att blogga och twittra? Även om vetenskap är en patriarkal fiende enligt somliga feminister och genusideologer, är det för oss andra något oerhört intressant, betydelsefullt och praktiskt användbart. Och här är några kvinnor som rentav prioriterat det över ”typ smink, mode eller kanske inredning”.

Hon ”antar” att hennes ”inre kommunist- eller feministnörd” inte räcker, utan att det handlar om ”något lite mer rumsrent nörderi”, d.v.s. ”typ ‘vetenskap’ eller någon jävla tabell”. Det måste vara kämpigt att förakta vetenskap, när vi lever i en tid där större delen av världen betraktar forskning, empirisk kunskap och teknologi som något positivt. Men nu råkar det vara så att vi inte behöver anta något. Det nummer av Platsjournalen hon refererar till finns online, och om ”nördens revansch” kan vi läsa på sid 6. De sju tipsen är: lyft fram dina specialkunskaper, använd ditt detaljminne, kom ihåg att du är smart, du lär dig snabbt, ensam är stark, du kan fokusera på en sak, och var stolt över dig själv. Två av punkterna berör i och för sig manualer och tabeller, men det är bara exempel och inte själva poängen.

Även om man tycker att vetenskap är patriarkalt, kan man väl åtminstone läsa den källa man tänker blogga om?

Feministiskt medveten och kunskapskrav

Fanny skriver om Zlatan-affären.

Hon anger vad hon kräver av män i en lista med tre punkter. Bara tre? Hon brukar ju ställa långt fler krav på män än så! Den första punkten säger att män inte skall ”nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör”. För all del. Det är rimligt. Den andra punkten kräver att män ”inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt”. Absolut. En ren självklarhet både för mig och för de flesta människor. Den tredje kräver att män ”inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket”. Svårare att ta ställning till, eftersom hon betraktar nästan all mellanmänsklig kontakt som på ett eller annat sätt förtryckande.

Hon säger att det är ”varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor”. Nej, inte orimligt alls. Bara man samtidigt kommer ihåg att feminismen är en ideologi med en uppsjö av teorier och resonemang som sträcker sig bortom att kvinnor skall behandlas ”som människor”.

Hon förväntar sig inte ”att män ska vara feministiskt medvetna”, vilket de ju inte är ”eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat”. Jag skrev om hur ordet medveten används senast igår. Man kan vara medveten eller omedveten om t.ex. vetenskapliga resultat eller historiska fakta, men feminismen är en ideologi. Den handlar inte bara om att vara medveten om något. Den handlar om att ha en viss moralisk övertygelse om hur människor bör agera och (kanske men inte nödvändigtvis) hur samhället skall inrättas. Sluta ge sken av att ideologisk övertygelse handlar om medvetenhet, som om alla skulle hålla med om de bara visste tillräckligt mycket.

Hon tycker att ”det är ett rimligt krav att ställa”, att män ”ska ha grundläggande feministiska kunskaper”. Men själv saknar hon ofta kunskaper om det hon uttalar sig om, och verkar vara ointresserad av att ta reda på hur det ligger till. I samband med Quick-fallet har hon uttalat stöd av teorin om bortträngda minnen. Hon har trott att raketforskning bara existerar för att det är ”coolt”, och inte för att det ger oss något av betydelse. Hon har påstått att Marx inte skrev om kolonialismen, trots att hans texter om kolonialism samlats i en hel egen volym — under titeln On Colonialism. Fanny fäster utan tvivel stor vikt vid den kunskap hon kan deducera fram ur feministisk teori, men vetenskapliga eller historiska fakta är inget hon bemödar sig med att studera, eller ens googla.. Så varför ställa krav på andra att ha kunskap om hennes eget intresseområde?

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Om rasism och behovet av empiri

Fanny skriver om nyansering och möjligheten att ha fel.

Hon hävdar att ”detta samhälle är rasistiskt”, och att rasismen har en ”hegemonisk position” idag. Oklart vad hon menar. Rasism är något som ytterst få vill förknippas med. Även om rasism existerar, innehar den knappast någon hegemonisk position som karakteriserar hela samhället.

Hon säger att om hon ger rasism ett ”uns av legitimitet” så stödjer hon ”en rasistisk världsordning”. Direkt från detta samhälle till en världsordning? That escalated quickly. För övrigt har hon sagt att hon inte tänker samarbeta med män som har vit hudfärg, och medger själv att hon har rasistiska beteenden.

Hon menar att när någon kallar henne ”onyanserad” eller invänder att något är ”ogenomtänkt” så gör denne ”anspråk på att sitta inne på Sanningen”. Vad de förmodligen menar, är att hon är alltför benägen att deducera allmängiltiga slutsatser från ideologiska teorier, ofta utan hänsyn till empiri.

Hon hävdar att det inte har något ”att göra med hur väl” hon ”underbygger” sina ”argument eller liknande”. Jo, det är det som kritiseras när man blir kallad för onyanserad eller ogenomtänkt. Svagheten i sådan kritik är naturligtvis att den är svepande och inte förklarar vad som specifikt kritiseras och varför.

Hon ”ser det som en självklarhet” att hon ”kan ha fel”. Personer som gör det, bemödar sig om att ta hänsyn till aktuell forskning. Det gör inte Fanny. Se t.ex. här, här och här. Hon grundar sig för det mesta på marxistiska eller postmodernistiska teorier, som är pseudovetenskapliga i brist på ett falsifikationskriterium.

Fanny Åströms förakt mot funktionshindrade

Fanny skriver om sitt förakt för funktionshindrade.

Hon skriver att hon ”tvivlar starkt” på att det existerar ett funktionshinder som gör att man inte kan ”förhålla sig till andra människor på ett rimligt vis”. När Fanny säger att hon ”tvivlar starkt” på något, innebär det oftast att hon inte vill läsa på för att upptäcka att hon har fel. Människor med Aspergers syndrom — det är huvudsakligen dem hon verkar åsyfta i sin text — har många gånger stora problem med social interaktion. Att ”tvivla starkt” på det är både ovetenskapligt och okänsligt.

Hon säger att de flesta hon träffat ”med liknande funktionshinder” har ”kunnat hantera det” och lyckats ”respektera människors gränser”. Det är djupt okänsligt att hävda att det skulle handla om respekt. Människor som har sociala svårigheter på grund av en autismspektrumstörning (eller ”liknande”) är inte respektlösa.

Hon ”tycker det är en märklig syn på sociala funktionshinder” att de skulle kunna göra någon oförmögen att ”förstå vad som är okej i olika situationer och inte”. Det är inte en märklig syn utan ett vetenskapligt belagt faktum. Det märkliga är att någon i Sverige 2013 uttalar sig på det här sättet om funktionshindrade.

Hon menar att om funktionshindrade har svårt för att göra vissa saker eller vara i vissa situationer, bör de ”ta ansvar för att inte befinna sig i sådana situationer”. Ett föraktfullt, kränkande och djupt oanständigt tänkesätt.

Hon säger att funktionshindrade inte behöver avstå från romantisk kontakt med kvinnor helt och hållet, men att de ”måste göra det under vissa omständigheter”. Funktionshindrade har samma rätt att söka romantisk kontakt som alla andra människor.

Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.

Feminism istället för vetenskap

Fanny skriver om bortträngda minnen.

Hon påpekar att det här med bortträngda minnen ”framställs som typ pseudovetenskap” och hon har ”oerhört svårt att begripa syftet med detta”. Syftet är förmodligen att upplysa folk, så att de inte låter sig luras av något som saknar vetenskapligt stöd.

Hon nämner Quick-fallet, och säger att problemet är hur han ”anklagats för brott”. Nej, problemet är att han utan bevis kunnat dömas för åtta mord, där tron på en pseudovetenskaplig teori spelat en avgörande roll.

Hon tycker det är ”oerhört märkligt” att avfärda ”den feministiska kritik av vetenskap som finns”. Jag tycker det är märkligt att avfärda vetenskaplig metod, bara för att den inte alltid når de ideologiska slutsatser man önskat.

Hon invänder: Att ”människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon”. Jodå, till exempel skulle det förvåna människor med vetenskaplig insyn.

Hon invänder: Att man ”kan vara i en period i livet” där man inte kan minnas borde inte vara ”någon större grej”. Det skulle bli en stor grej eftersom det är något som hittills saknar vetenskapligt stöd.

Hon invänder: Att idén om bortträngda minnen skulle vara ”typ humbug” verkar ”knappast särskilt vetenskapligt”. Det är vetenskapligt för att det stämmer överens med vetenskaplig forskning.

Hon påstår att ”de flesta” nog har varit med om ”obehagliga saker” som de ”i perioder inte orkar minnas” men ”i andra perioder blir påmind om”. Om de flesta hade varit med om det, skulle det också finnas vetenskapligt stöd för uppfattningen.

Hon ”ser gärna en diskussion” om ”vilka metoder som är lämpliga” inom ”psykologin som ju faktiskt är en vetenskap”. Nej, den diskussion hon vill se, är uppenbarligen en om att införa olämpliga metoder utan vetenskapligt stöd.

Hon påstår att det finns ”bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv”. Det finns bara dåliga sätt, eftersom teorin om bortträngda minnen är ovetenskaplig.

Hon hävdar att vetenskapen ”präglas av patriarkala normer” eftersom den ”för helvete” är ”skapad av män, i ett patriarkat”. Kommentar överflödig.

(Läs med fördel även om Fannys syn på vetenskap här och här.)

Betydelsen av historiska bedrifter

Fanny skriver om mäns bedrifter.

Hon tycker det är ”gulligt” att prata om ”mäns så kallade ‘bedrifter'”. Vilka bedrifter skulle det vara? ”Förintelsen… stridsvagnen… bilder på nakna eller lättklädda kvinnor?” Tja, vad sägs om penicillinet, evolutionsteorin, glödlampan och geometrin?

Hon medger sedan att ”män har gjort bra saker”, men det har blivit möjligt av att ”olika kvinnor passat upp på dem”. Historiska exempel saknas.

Hon tycker att det är ”en mycket märklig tanke” att folk skulle komma på bra saker ”för att de typ råkar vara smarta”. Baserat på vad? Det är väl belagt att hög intelligens, allt annat lika, ökar sannolikheten för ett framgångsrikt liv.

Hon skriver att ”kunskap, uppfinningar och vetenskapliga framsteg” inte beror på ”enskilda individers genialitet”. Tja, det beror på vad man menar. Varje enskild tänkare eller forskare står på jättars axlar, som Newton sade, och tar lärdom av äldre kunskap. Men det är också tydligt att många insikter och framsteg har enskilda upphovsmän. Arkimedes upptäckte hävstångsprincipen, Vasari myntade begreppet renässans, Marie Curie upptäckte två nya grundämnen — och Caravaggio var först med att utveckla tenebrismen, den radikala klärobskyr som lånat bloggen sitt namn.

Hon påpekar att kunskap ”växer fram mellan en massa människor, inte ur en enskild hjärna”. Men dessa massor består av människor med enskilda hjärnor som tänker enskilda tankar. Det finns ingen dikotomi här.

Hon hävdar att män ”historiskt har haft jävligt mycket mer” tid och energi än kvinnor. Vad bygger hon det på? Hon hävdar också att det sällan är någon som kommer på hur ”Allting Fungerar” genom att ”Tänka Tankar” på sin kammare. Jo, sällan är det nog, men det händer. Det var t.ex. så Newton uppfann calculus. Lyssna gärna på Jacob Barnetts föreläsning som bl.a. nämner det.

Hon funderar över om inte rymdraketer anses viktiga för att patriarkatet tyckt det varit ”coolt”. ”Vad vet jag???” Det undrar jag också. Utan rymdraketer hade hon inte kunnat driva sin blogg. Den förutsätter att det finns ett internet, som i sin tur förutsätter satelliter, som i sin tur måste skjutas upp av rymdraketer. Utan rymdraketer skulle inte det moderna kommunikationssamhället existera.