Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.

Annonser

Feminism istället för vetenskap

Fanny skriver om bortträngda minnen.

Hon påpekar att det här med bortträngda minnen ”framställs som typ pseudovetenskap” och hon har ”oerhört svårt att begripa syftet med detta”. Syftet är förmodligen att upplysa folk, så att de inte låter sig luras av något som saknar vetenskapligt stöd.

Hon nämner Quick-fallet, och säger att problemet är hur han ”anklagats för brott”. Nej, problemet är att han utan bevis kunnat dömas för åtta mord, där tron på en pseudovetenskaplig teori spelat en avgörande roll.

Hon tycker det är ”oerhört märkligt” att avfärda ”den feministiska kritik av vetenskap som finns”. Jag tycker det är märkligt att avfärda vetenskaplig metod, bara för att den inte alltid når de ideologiska slutsatser man önskat.

Hon invänder: Att ”människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon”. Jodå, till exempel skulle det förvåna människor med vetenskaplig insyn.

Hon invänder: Att man ”kan vara i en period i livet” där man inte kan minnas borde inte vara ”någon större grej”. Det skulle bli en stor grej eftersom det är något som hittills saknar vetenskapligt stöd.

Hon invänder: Att idén om bortträngda minnen skulle vara ”typ humbug” verkar ”knappast särskilt vetenskapligt”. Det är vetenskapligt för att det stämmer överens med vetenskaplig forskning.

Hon påstår att ”de flesta” nog har varit med om ”obehagliga saker” som de ”i perioder inte orkar minnas” men ”i andra perioder blir påmind om”. Om de flesta hade varit med om det, skulle det också finnas vetenskapligt stöd för uppfattningen.

Hon ”ser gärna en diskussion” om ”vilka metoder som är lämpliga” inom ”psykologin som ju faktiskt är en vetenskap”. Nej, den diskussion hon vill se, är uppenbarligen en om att införa olämpliga metoder utan vetenskapligt stöd.

Hon påstår att det finns ”bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv”. Det finns bara dåliga sätt, eftersom teorin om bortträngda minnen är ovetenskaplig.

Hon hävdar att vetenskapen ”präglas av patriarkala normer” eftersom den ”för helvete” är ”skapad av män, i ett patriarkat”. Kommentar överflödig.

(Läs med fördel även om Fannys syn på vetenskap här och här.)

Betydelsen av historiska bedrifter

Fanny skriver om mäns bedrifter.

Hon tycker det är ”gulligt” att prata om ”mäns så kallade ‘bedrifter'”. Vilka bedrifter skulle det vara? ”Förintelsen… stridsvagnen… bilder på nakna eller lättklädda kvinnor?” Tja, vad sägs om penicillinet, evolutionsteorin, glödlampan och geometrin?

Hon medger sedan att ”män har gjort bra saker”, men det har blivit möjligt av att ”olika kvinnor passat upp på dem”. Historiska exempel saknas.

Hon tycker att det är ”en mycket märklig tanke” att folk skulle komma på bra saker ”för att de typ råkar vara smarta”. Baserat på vad? Det är väl belagt att hög intelligens, allt annat lika, ökar sannolikheten för ett framgångsrikt liv.

Hon skriver att ”kunskap, uppfinningar och vetenskapliga framsteg” inte beror på ”enskilda individers genialitet”. Tja, det beror på vad man menar. Varje enskild tänkare eller forskare står på jättars axlar, som Newton sade, och tar lärdom av äldre kunskap. Men det är också tydligt att många insikter och framsteg har enskilda upphovsmän. Arkimedes upptäckte hävstångsprincipen, Vasari myntade begreppet renässans, Marie Curie upptäckte två nya grundämnen — och Caravaggio var först med att utveckla tenebrismen, den radikala klärobskyr som lånat bloggen sitt namn.

Hon påpekar att kunskap ”växer fram mellan en massa människor, inte ur en enskild hjärna”. Men dessa massor består av människor med enskilda hjärnor som tänker enskilda tankar. Det finns ingen dikotomi här.

Hon hävdar att män ”historiskt har haft jävligt mycket mer” tid och energi än kvinnor. Vad bygger hon det på? Hon hävdar också att det sällan är någon som kommer på hur ”Allting Fungerar” genom att ”Tänka Tankar” på sin kammare. Jo, sällan är det nog, men det händer. Det var t.ex. så Newton uppfann calculus. Lyssna gärna på Jacob Barnetts föreläsning som bl.a. nämner det.

Hon funderar över om inte rymdraketer anses viktiga för att patriarkatet tyckt det varit ”coolt”. ”Vad vet jag???” Det undrar jag också. Utan rymdraketer hade hon inte kunnat driva sin blogg. Den förutsätter att det finns ett internet, som i sin tur förutsätter satelliter, som i sin tur måste skjutas upp av rymdraketer. Utan rymdraketer skulle inte det moderna kommunikationssamhället existera.

Vädjan till vetenskapligt tänkande

Fanny nämner vetenskap på Twitter, och eftersom den här bloggen ofta vädjar till henne och andra radikalfeminister att reflektera vetenskapligt, bör jag väl kommentera det.

vetenskap

Det här stämmer inte riktigt. All vetenskap kan måhända rent historiskt spåras tillbaka till hypoteser, men det betyder inte att all vetenskap bygger på hypoteser. Hypoteser som bekräftas av evidens befordras nämligen till exempelvis teorier. Och det är inte bara en språklig skillnad. Det är skillnaden mellan ett påstående som saknar stöd i forskning, och ett som inte gör det. Som Fanny (och Adori) nu formulerar det, framstår det som att all vetenskap idag bygger på mer eller mindre fria fantasier. Så är det inte.

Vad som utmärker vetenskap är inte hypoteser. Även homeopatiker och astrologer har hypoteser. Vetenskap utmärks av den metod man använder för att pröva sina hypoteser. Om Fanny (och andra radikalfeminister) ägnar ett modikum av uppmärksamhet åt vetenskapliga metoder när de påstår saker om naturen eller samhället vore det tacknämligt. En ledtråd är att det är kvantitativ forskning som är relevant, inte deduktioner från ideologiska premisser.

Pretention och evidens

Den här bloggen har nämnts några gånger på Twitter under veckan som gått. Jag länkar några skärmdumpar:

Jag kallas för gymnasieintellektuell, reaktionär, antifeminist, ultimat nyliberal och sjukt självgod. Framför allt kallas jag pretentiös, inte mindre än ett femtal gånger. Ett par punkter stämmer, andra stämmer inte. Jag kan avslöja att jag inte har hatt.

Men min kardinalsynd tycks alltså vara pretention som, antar jag, består i ett sakligt tonfall, ett empiriskt förhållningssätt och ett någotsånär korrekt språk. Namnet på bloggen är tydligen också pretentiöst, för att det hämtas ur konsthistorien. Kanske det. Om det är pretentiöst att vara intresserad av historia, ser jag inget problem med att vara pretentiös. Betänk dock att konstvetenskap är ett kvinnodominerat fält, både vid universiteten och i arbetslivet. Jag läste grundkursen själv för bara ett par år sedan.

Även om det är roligt att spekulera kring min person vore det kanske mer givande, om bloggen nu ändå skall nämnas, att bemöta den i sak? Den marxistiska och feministiska analysen behöver t.ex. empiriskt stöd, vilket det ju är möjligt att den har — men inget som presenteras. Härledningar utifrån ”jag tror”, ”jag tänker”, och ”jag känner” räcker inte när det gäller påståenden om hur världen är beskaffad. Att en teori bekräftar ens egna (och en del vänners) upplevelser har väldigt litet förklaringsvärde när man talar om mekanismer som antas influera hela samhällen.

Det är inte det enda problemet med den radikalfeministiska analysen. Men det vore en bra början.

Feminism som kunskapsfält

Blixa undrar var respekten för feminism som kunskapsfält finns.

Hon skriver att hon läst böcker, diskuterat, sett dokumentärer, funderat och analyserat – utan att möta respekt för sin förvärvade kunskap. Sedan jämför hon feminism med kvantfysik: hon klagar över att folk uttalar sig om feminism utan att ha studerat ämnet, och menar att det är lika befängt som om man skulle uttala sig om kvantfysik utan att veta något om det.

De flesta som uttalar sig om kvantfysik har aldrig ägnat ämnet några seriösa studier. Det beror på att det är oerhört komplext, eller som till och med Richard Feynman uttryckte det: om du tror att du förstår kvantfysik förstår du inte kvantfysik. Bristande kunskap betyder inte att man bör låta bli att uttala sig. Det betyder bara att man bör komma ihåg vad man vet och inte vet när man gör det.

Men feminism är inte precis kvantfysik. Det är ett mycket simplare ämne, och dessutom är det ideologiskt på ett sätt som kvantfysik (och naturvetenskap i allmänhet) inte är. För ett ideologiskt ämne är en viss uppsättning av värderingar centralt, och värderingar kan vi uttala oss om på ett annat sätt än empiriska fenomen i naturen. Feminism handlar mer om rätt/fel än om sant/falskt, vilket dess postmoderna ramverk också medger.

Respekten för feminism som kunskapsfält är ganska stark vid universiteten, eller i varje fall vid dess humanistiska institutioner. Utanför den akademiska miljön ser det ofta annorlunda ut.

Blixa klagar över den ”Uppriktigt Undrande Mannen” för att ”hans verklighetsbeskrivning ser annorlunda ut och hans kunskap brister”. Men varför detta förakt för uppriktigt undrande män, bara för att deras utgångspunkter är annorlunda och de inte vet så mycket om dina egna? Nog för att det finns personer det inte är lönt att diskutera med, men att man har olika utgångspunkter och olika mycket kunskap i ideologisk diskussion är något man bör acceptera.