Radikalfeminismens kognitiva knutar

Har du någonsin försökt att diskutera med en 9/11 truther? Det är en surrealistisk upplevelse. Du formligen bombarderas med textväggar, YouTube-klipp, Alex Jones-utbrott och länkar till allsköns rapporter från hemsidor med 911infotruth i domännamnet.

Vad händer om du länkar en mer trovärdig motkälla? Du får höra att gängse medier och vetenskapliga institutioner ägs av eliten. Vad händer om du trots det fortsätter att insistera? Då betyder det att du själv blivit köpt, om inte av judarna på Wall Street i direkt mening så i varje fall av VoF eller Expo.

En 9/11 truther (såväl som konspirationsteoretiker i största allmänhet) har lärt sig en retorisk jargong utantill, och kan därför alltid leverera ett svar som bekräftar på förhand valda slutsatser — ytterst genom att misstänkliggöra. Den som säger emot vågar inte ”öppna ögonen”, vill inte ”vakna”, eller är i värsta fall köpt och därmed själv en del av konspirationen.

Känns den här typen av diskussion igen från något annat sammanhang?

Det tenderar att fungera på samma sätt när man diskuterar med radikalfeminister. Även de har lärt sig en retorisk jargong utantill, och även denna jargong leverar alltid svar som bekräftar en på förhand vald slutsats, oavsett vad som skall besvaras. Precis som den som ifrågasätter en truther per automatik blir naiv eller köpt, blir den som ifrågasätter en radikalfeminist per automatik ”icke medveten” eller en vidrig, obehaglig kvinnohatare och/eller antifeminist.

Istället för att överväga rimligheten i det som sägs, frågar både en truther och en radfem vem som tjänar på kritik. Vem tjänar på att upprätthålla den hemliga världsordningens status quo, resp. de patriarkala strukturerna i samhället? De som tillhör Den Onda Sidan förstås. Follow the money, svarar truthern. Check your privilegie, svarar radikalfeministen.

För både truthers och radikalfeminister verkar attributionsbias vara ett centralt problem.

Attributionsbias handlar om hur vi väljer att förklara andra människors beteenden, särskilt ifråga om hur vi väljer att fördela skuld. Vi är inte allvetande om vad som motiverar andras handlingar, och därför måste vi göra en egen tolkning utifrån det underlag som finns till hands. Det är lätt hänt att vi utan vidare väljer den tolkning som är mest förenlig med våra fördomar, känslor och/eller ideologiska övertygelser.

Människor tenderar att vilja undvika kognitiv dissonans. Om vår ideologiska förståelse för hur samhället fungerar börjar knaka i fogarna, t.ex. på grund av inre motsägelser eller empiriska motbevis, ställs vi inför ett val: vi kan överväga att tänka om, eller förbli lojala mot ideologin oavsett vad. Väljer vi att slå in på den senare vägen behöver vi måhända konstruera ad hoc-argument och forma en retorisk jargong som effektivt skyddar vår föreställningsvärld.

Radikalfeminister uppvisar kanske gruppbias som tydligast, där den egna gruppens beteenden tenderar att tolkas välvilligt och kanhända uppmuntras inom en villkorad gemenskap. Med hjälp av detta insider/outsider-tänkande bygger man upp skyddsmurar så höga att man aldrig tvingas ifrågasätta ett enda påstående igen. Kniper det behöver man bara minnas att kritikern tillhör en misstänkliggjord stereotypiserad outsidergrupp (t.ex. män/hetero/vit hudfärg) med sannolikt illvilliga motiv.

Attributionsbias har en dokumenterad koppling till aggressivt beteende och/eller offermentalitet, vilket kanske inte är att undra på. I varje fall när det gäller fientlig attributionsbias och gruppbias ger man sig själv och de som delar ens väldsbild ett välvilligt tolkningsutrymme — och de som inte gör det, ger man ett mindre välvilligt. Sådan polaritet göder aggressivitet mot outsidergrupper, och en föga konstruktiv ”men gråt mig en flod ditt vidriga förtryckaras”-jargong blir ofta följden.

Jag har blivit alltmer övertygad om att den här feministiska rörelsen (ej att förväxlas med all feminism) bör betraktas i samma ljus som en konspirationsteoretikers kognitiva knutar. Det är samma slags biastänkande, och samma tendens att systematisera en ad hoc-jargong för att repellera kritiska invändningar. Jag tror också att det är långt mer konstruktiv att granska fenomen utifrån gruppbias och outsider/insider-kategorier, än utifrån intersektionella privilegiekategorier.

Annonser

6 thoughts on “Radikalfeminismens kognitiva knutar

  1. Instämmer, som en som varit frireligiös som ung känner jag igen vikten av grupptillhörighet och att inte få sin världsbild omkullkastad. Gäller religion, politik och konspirationer.

  2. Bara attt hålla med i dina slutsatser. Radfem vill inte ha någon kritik för att deras ideologi oftast är så lätt att slå hål på. Då är det bäst för dom som vill vara kvar i gemenskapen att skrika hatare och förtryckare och påstå att den som inte håller med dom är okunnig.
    Inte så lite sektvarning över det beteendet…

  3. Välskrivet! Visst gäller det hela radikalfeminister (”så säger du bara för att du inte vill förlora din makt som man”) och även radikala antirasister (”så säger du bara för att du inte vill förlora din makt som vit”). De här två grupperna hänger ju ihop (via bland annat genusvetenskap), finns det någon bra gemensam benämning?

    Sedan får jag väl erkänna att jag ibland kan trilla dit själv ibland, även om det inte sker utan sakliga motargument. Även solen har fläckar 🙂

  4. Det som gör radikalfeminismen så otroligt svår att förstå är intersektionalismen. Den används som e n d a verktyg att försöka förstå och beskriva samhället och människor i stort och smått. Och det är klart: om man bara kan beskriva mänskliga relationer i termer av makt och förtryck, ja då finns ju i princip bara hat och mörker kvar.

    Du gör ett bra jobb här.

  5. När jag i ett tidigare liv var en fullständig 9/11 nut , och tog min mission att övertyga de ovetande på största allvar, märkte jag inte ens själv att jag sakta gled in bland lägret där alla andra glada bedårade konspirationsnötter befann sig.

    Jag är numera fullständig frisk ifrån dylika frestelser (Klippte mig,och skaffade anständigt jobb )

    Saknar dock fortfarande gemenskapen där man kunde få lov att grotta ner sig in i den gemensamma konspiratoriska livmodern och leva som en utvald med alla andra utvalda som bara behöver tala sanningen till ovetande därute.

    Jag kan bara hålla med att RadFem ser samma saker som tvättäkta konspirationsnötter gör. Orsakssambandet : Ett globalt patriarkat – håller varje kvinna på hela jorden fängslat , är en av dessa högt älskade och värderade premisser inom samma teori.

    Man kan bara önska RadFem ett tillfrisknande från sina egna teorier. Sannolikheten att både de,kvinnor,män ,barn och gamla har (Och har haft) sin andel av urgamla mindtricks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s