Liberalismen och döden

Fittjournalen skriver om det liberala samhället.

Hon frågar varför döden är så skrämmande för oss, och svarar på sin egen fråga: det beror på den ” rationella liberala världsbild som vi får projicerad dagligen”. Jag vet inte varför döden framstår som mer skrämmande i Sverige än i det Varanasi hon jämför med. Men en rimligare förklaring vore väl att döden är offentlig vardag där, på ett sätt den knappast är i Sverige.

Hon skriver att liberal kan man vara ”om man redan har det bra”, det vill säga, om man är ”den vita, straighta, rika mannen” som ”är privilegierad”. Bryan Caplan visar emellertid i The Myth of the Rational Voter att människor i allmänhet inte röstar efter egna särintressen, utan efter vad de tror är bäst för samhället i stort.

Hon menar att man som liberal försöker ”göra sig oberoende av naturen”, det vill säga ”självständig och fri”. Jovars, liberaler talar om självständighet och frihet — men från andra människors våld och tvång, inte från naturen i sig.

”Håller världen på att gå under? Man kör på ändå.” Vad vet hon om det? Världen har aldrig hållit på att gå under. ”Svälter stora delar av världen? Det skiter man i.” Nej, men man har en annan förklaringsmodell till vad svält beror på och vad man kan göra åt den. Läs t.ex. Fredrik Segerfeldts böcker om bistånd.

Hon hävdar att kreativitet och de sjuka inte får någon plats i det kapitalistiska samhället. Källa saknas.

Hon säger att vi till slut blir ”så rationella att vi glömmer bort att vi är dödliga”. Men det vore väl inte särskilt rationellt?