För några dagar sedan skrev Totte Löfström, debattchef för Nyheter24, en artikel om att han hatar män. Artikeln blev, såvitt jag sett i sociala medier, i allmänhet väl mottagen av den feministiska rörelsen. Jag invände för egen del att artikeln är ett skolexempel på sexism, allmänt definierat som att nervärdera på grund av kön.
Totte anger en lång rad skäl till sitt manshat. Män står för 98 % av alla våldsbrott. De slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. De går med bar överkropp. De tar plats, de är för sköna för att bry sig, de skriker i bussen och pissar i trappuppgångar. De är allmänt destruktiva. Därför hatar Totte män.
Och därför ger Totte uttryck för sexism. Att tillskriva en grupp människor egenskaper för att nervärdera baserat på kön är sexism par excellance.
Det är naturligtvis inte sexism att endast påpeka fakta. Det stämmer till exempel att män begår de allra flesta våldsbrott i samhället (även om siffran 98 % är diskutabel). Men Totte säger inte bara att han hatar våldsbrott, eller män som begår våldsbrott. Han ”hatar män”, trots att de flesta män aldrig begår något våldsbrott.
Det är å andra sidan inte fakta att män t.ex. slår sönder minigolfbanor när de missar ett slag. Det är nog ett så gott som okänt fenomen, men slänger man in att manliga minigolfspelare ofta slår sönder banorna är det säkert ingen som märker något. Det är ju ändå en typisk grej som män gör: de slåss, härjar och förstör. Klart de slår sönder minigolfbanor också. Det måste de ju göra.
Så skapas en sexistisk fördom, som används för att nervärdera män i egenskap av män.
Enligt Totte är det inte sexism, för han hatar inte ”personer med snopp” utan personer ”som med glädje definierar sig som män”. Vi kan låta bero att de allra flesta med snopp också betraktar sig som män. Vi kan också låta bero att forskning visat att könsuppfattning är något till stor del biologiskt. Den bärande poängen är att de flesta män som definierar sig som män inte heller begår våldsbrott eller slår sönder golfbanor.
Detta går inte att komma runt: om man tillskriver en grupp människor negativa egenskaper, och använder dessa för att rättfärdiga hat, måste man också hata personer som inte uppvisar de negativa egenskaperna.
Jag erinrar plötsligt en bekant, som ofta talar illa om asiater: de är arbetsskygga, de vill inte integreras, och när de flyttat hit vägrar de att lära sig svenska. Vi anser allmänt att detta är rasism: att tillskriva ett visst folk negativa egenskaper, för att legitimera dess nervärdering. Totte hävdar att det finns en väsentlig skillnad här: att vara asiat är en etnicitet, och en etnicitet är inte en handling.
Visst är ”asiat” en etnicitet. Men etniciteter är en social konstruktion i långt högre grad än vad kön är det. Etniciteter skiljs i hög grad åt via olika språk, sedvänjor, värderingar och kulturella uttryck. På väsentliga punkter (frånsett genetiska faktorer som hudfärg, kroppslängd o.dyl.) borde det vara möjligt att byta etnicitet genom att anamma ett annat språk, andra seder och nya kulturuttryck. Hindrar det att uttalandet om asiater är rasistiskt?
Såklart inte. Det är rasism att tillskriva en folkgrupp negativa egenskaper för att legitimera hat. Det är rasism även om enskilda personer har möjlighet att lämna eller ansluta sig till gruppen. På samma sätt är manshat sexism, även om enskilda män kan upphöra att betrakta sig som medlemmar av sin grupp.
I den här typen av resonemang ersätts ordet sexism med ordet genus. Det rör sig om en samling negativa konnotationer som manligt genus för med sig, säger Totte på Twitter, och det är dessa konnotationer som legitimerar manshatet. Men vad innebär det att säga sig hata en grupp människor, för att gruppen dras med i stor utsträckning fördomsfulla konnotationer? Ja, vad var det där ordet nu igen?
En konnotation har fördelen att kunna vara lite vad som helst. Man kan välja och vraka, eller skapa egna, beroende på vilken slutsats man vill nå. Mannen kan konnotera det eleganta i en kostym och en promenadkäpp. Mannen kan också konnotera pedofila övergrepp, varav de flesta begås av män. Vill man uttala sig positivt om män, är de belevade flanörer som världsvant utforskar sin omgivning. Vill man uttala sig negativt om män, knullar de sönder spädbarn.
När slutsatsen som skall dras är legitimerat manshat, då får kognitiv bias styra urvalet av konnotationer. Vi säger att män står för nästan alla våldsbrott, men säger inte att de flesta män aldrig begår ett våldsbrott. Vi säger att män slår sönder minigolfbanor, men nämner inte att det sannolikt var män som byggde dem. Vi säger att män går med bar överkropp, men… tja? Jag lyckas inte se hur det gör att man förtjänar hat. Men för all del. De flesta män går nästan alltid med kläder på överkroppen.
Till skillnad från rasistens hat är manshatet välgrundat, menar Totte. Och det är därför rasism/sexism inte definieras utifrån ”ogrundade skäl”; det definieras helt och hållet som ett tänkesätt. Detta tänkesätt lyser starkt i hans artikel, ifråga om sexism, och de reaktioner mina invändningar mött får illustrera en poäng jag gjort sedan gammalt:
Det enda som radikalfeminister ogillar mer än män som inte protesterar mot sexism, är män som protesterar mot all sexism.
Tenebrism 
”Det enda som radikalfeminister ogillar mer än män som inte protesterar mot sexism, är män som protesterar mot all sexism.”
Elegant! Ett citat värt att lägga på minnet.
Bra skrivet.
Man kan tillägga att de som hatar vita män i godhetens tecken ofta försvarar sin rasism och sexism med att det inte kan vara just det, eftersom de ”sparkar uppåt”. Men en ”intersektionell maktanalys” tycker de sig rättfärdigade. Det är annorlunda när ”vi” gör det. Och skulle någon verkligen bete sig illa mot en vit man kan det ändå inte bli rasism/sexism eftersom det inte är ”strukturellt”. En ”rasifierad” kvinna kan alltså vara hur hatisk och negativt generaliserande som helst ”uppåt”, men försvaras eftersom hennes handling ska ses som en skild händelse. Medan det omvända är ”strukturell rasism/sexism”.
Att de inte ser hur deras analys samtidigt är både sexistisk och rasistisk i just deras egen mening mot kvinnor och ”rasifierade” är ytterligare en blind fläck. Att frånta eller mildra någons ansvar för sina handlingar ÄR att sätta sig över och förminska dem. Som vi vuxna gör mot barn som gör något fel. En treåring som slår sätts inte i fängelse. De anses inte förstå bättre säger vi vuxna med den mer förståndigas rätt. Att frånta en vuxen ansvar för sitt hat är en von obenattityd. Släkt med 1800-tals värderingar att kvinnor inte var lika ansvariga eftersom de var ”sköra känslomänniskor” som lätt blev ”hysteriska” eller tanken om ”white mans burden” att ”vildarna” inte förstod att civilisera sig själva.
Lustigt resonemang hos den där Totte att män skulle gå med bar överkropp. Det är ytterst sällan någon man gör det och jag undrar om inte de flesta kommuners ordningsregler snabbt skulle sätta punkt för sådant. Män brukar faktiskt vara betydligt mer påklädda än kvinnor, om nu någon till äventyrs inte noterat det.
Pingback: Glöm inte att rösta | WTF?
Hej, en intressant post och ett uppskattat försök att debattera på en något högre nivå än vad man sett på inläggen hittills. Det är lite synd att du inte lyckas hålla en lika hög nivå på detta som man hade hoppats på, men du gör ändå av och till ett försök vilket jag ser som positivt.
Grälsjuk? Har du provat med ett varmt bad och skogspromenad?
Det är ”lite synd”, att du inte lyckas bemöta någonting av det som skrivs.
Hej, vet inte riktigt hur jag ska få tag i dig, så jag skriver här i fältet!
Vi ett gäng jämställdhetsivrare som vill bidra med något konkret. Det är många som engagerar sig just nu i kölvattnet av EU-valet, så vi vill passa på att rekrytera medlemmar även till vårt projekt! Det vi vill göra ät att arrangera en jämställdhetskonferens!
Vi har läst lite på din blogg och tycker du verkar vettig och sansad – och det är precis sådana personer som vi behöver till vårt projekt. (I vår stil vill vi likna Pelle Billing).
Här är vår vision:
Att hålla en konferens på området jämställdhet med expertföreläsare som inte kommer till tals särskilt ofta i det vanliga mediebruset.
Vi vill presentera en egen vision för jämställdhet och genom vår konferens vara ett konstruktivt exempel för en mer inkluderande syn gentemot män.
På det sättet skapar vi oss en egen röst i jämställdhetsdebatten i stället för att enbart vara en reaktion på den dominerade rösten. Med det sagt ska vi inte heller vara undvikande eller inte våga förhålla oss kritiska till det rådande sättet att se på saker när det behövs. (Vi ska kunna hänvisa till seriös litteratur, ställa, intressanta frågeställningar och undersöka samband som har med olika feminismer och med samhällets syn frågan att göra.) Detta ska dock gärna sättas i samband med en konstruktiv och framåtblickande vision.
Vi räknar med att konferensen kan sättas i verket om ett halvår-ett år (vi har alltså en ganska lång tidshorisont.)
Vi har en utarbetad arbetsplan och ett ämnesträd som vi kan jobba med. Om du är intresserad av projektet skickar vi dessa till dig (men helst vi mail :)! Självklart skickar vi lite info om oss själva då också – och utveklar med lite mer info 🙂
Väldigt bra skrivet men jag måste ställa en liten fråga gällande uttalandet ”Det stämmer till exempel att män begår de allra flesta våldsbrott i samhället (även om siffran 98 % är diskutabel)”.
Vad är det som säger att det är på det viset egentligen? Statistik säger vissa och då undrar jag vilken statistik? Menar man den statistiken som baserar sig på antalet fällande domar i ett rättssystem där instanserna erkänner att de systematiskt letar efter förmildrande omständigheter och dömer de kvinnliga åtalade till lättare straff, om de döms alls, än de manliga eftersom ”vi alla vet” att det är mest män som gör sånt, eftersom statistiken (som baserar sig på antalet fällande domar) säger det. Här kan vi ta typexemplena Knutbymorden, där ”barnflickan” dömdes till lägre straff för morden än ”pastorn” för anstiftan till dem, och Barnporrmålet, där 1 man dömdes till fängelse och 27 kvinnor dömdes till villkorligt och skyddstillsyn för att ha producerat (endast kvinnorna hade producerat) och delat barnporr. Dessa är bara ett par exempel där rättssystemet ger kvinnor straffrabatt som gör att statistiken blir sned och missvisande men detta pågår dagligen.
Vem är då jag som säger detta? Jag är en man som efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av min egen mor, misshandlad (både fysiskt och psykiskt) och våldtagen av två flickvänner vet att kvinnor är precis lika kapabla till att begå sexualbrott som män. Jag är en man som efter att ha arbetat som ordningsvakt i tunnelbanan i Stockholm vet att kvinnor är precis lika duktiga på att slåss, sparkas, använda kniv och andra tillhyggen som vilken man som helst. Jag är en man som har påpekat för kvinnor att det är sexuellt ofredande när de nyper mig i rumpan eller tar på mitt könsorgan och alltid fått det förvånade svaret ”Men jag är ju tjej?!”. Jag är en man som vid gripande för misshandel samt våld mot tjänsteman med handfängselbeläggning som resultat fått höra att jag inte får göra så för ”hon är ju kvinna”.
Alla dessa erfarenheter har gjort att jag för länge sen har slutat tro på mantrat att män står för majoriteten av alla (vålds)brott. Visst KAN det vara så, men så KAN det ju också vara så att vi helt enkelt inte vill se när kvinnor gör det. Jag vet var jag står i frågan.