Fanny skriver om romantik.
Hon skriver att vissa ”talar om att det är fint och bra med… ‘givande och tagande’ i relationer.” Ja, det är en grundsten i varje ömsesidig relation, så det är inte märkligt om någon tycker att det är fint och bra.
Hon menar att givandet och tagandet inte är ”jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar”. Statistiska belägg för detta saknas.
Hon har stött på män som ”menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs”. Det gör det, men hur mycket eller lite beror nog en del på hur man fungerar, och hur man fungerar ihop. I vilket fall är inte känslomässigt arbete något som kan lastas på den ena parten. Det är något som till sin natur måste göras gemensamt.
Hon förstår att dessa män ”vill att det ska fortsätta vara just så”, när ”saker och ting bara händer utan att [de skall] behöva tänka på hur och varför”. Här tar hon sig tolkningsföreträde, genom att förutsätta att män tänker på det klandervärda sätt hon utgår från — vilket de kanske eller kanske inte gör.
Hon säger att det här är något ”som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade”. Med tanke på hon ser alla män som kvinnoförtryckare, framstår hon själv som en sådan exploatör. (Se även parallell till Lady Dahmer här.)
Hon kallar idén om en konfliktfri kärleksrelation för ”en grundsten i den patriarkala kärleksideologin” och ”en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor”. Man skulle kunna tro att hon skyller ifrån sig, men självklart gör hon inte det. Även att skylla ifrån sig är nämligen patriarkalt!
Hon säger att vi måste ”se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer”. Ja, vad är inte patriarkalt förtryck? Frånsett tanken på att skjuta ihjäl folk i revolutionär kamp förstås. Jämfört med romantikens förtryck är tydligen mord rätt soft.
Tenebrism 
”Statistiska belägg för detta saknas”. Haha! Jag uppskattar verkligen din torra ton! Det twittras förresten irriterat om din blogg, men det kanske du har sett.
Statistiska belägg finns. Nu spelar du dum igen. Får jag föreslå att herrn läser exempelvis ”Det kallar kärlek” av Carin Holmberg?
Och själva argumentet angående det känslomässiga arbetet är ju just att det oftast inte utförs gemensamt, utan faller på kvinnans lott att utföra det.
Om det finns kanske det även ska länkas/refereras för att inte läsaren ska behöva gissa vad, Fanny i det här fallet, syftar på?
Nej? Man kan föra ett resonemang kring vederlagda fakta utan att konstant referera till dem. Om någon pratar om gravitationen behöver hen väl inte varje gång referera till vetenskapliga artiklar?
Dessutom gör ju herr bloggare här uppe precis samma sak utan att det ställs krav på referenser. Liksom:
”I vilket fall är inte känslomässigt arbete något som kan lastas på den ena parten. Det är något som till sin natur måste göras gemensamt.”
Har du källa på det?
”Det kallas kärlek” är en kvalitativ studie. Den innehåller ingen statistik av det slag som bloggägaren efterlyser.
Jag uttalar mig inte om huruvida statistiska belägg finns eller ej. Jag påpekar att Fanny inte presenterar några.
Så konstruktivt.
@ G.
Män reaktioner och uttryckssätt skiljer sig i genomsnitt från kvinnors. Därför kan kvinnans reaktioner inte användas som absolut måttstock. Mannens är lika viktiga, men de är något annorlunda. Den som bara kan utgå från och relatera till sig själv är en narcist – och fenomentet tycks intressant nog också finnas på kollektiv nivå.
Jag tror det är svårt att hitta någon som inte skriver under på det. Problemet är ju att mannens reaktioner ses som norm och används som absolut måttstock. Den manliga subjektiviteten upplevs, så att säga, som objektiv. Då är det nyttigt att utgå ifrån kvinnors subjektivitet för att ge perspektiv.
När det handlar om känslor och upplevelser så är kvinnan definitivt normen. Männen får rätta sig efter kvinnorna. DETTA skulle jag vilja se en ändring av. Det råder ju inte precis någon brist i t.ex. media på hur kvinnor känner det ena eller det andra. Män tycks däremot inte kunna få en syl i vädret.
Kan inte låta bli att skratta. Det här handlar inte om fakta och statistik, det handlar om samhällsstrukturer, någonting mer abstrakt än alla siffror och diagram ni är ute efter.
Det handlar om andevärlden, således, alltjämt oåtkomlig för vetenskapliga instrument.