Heterosexuell kärlek och psykisk ohälsa

Jaylazkar skriver om heterosexuell kärlek.

Hon hävdar att patriarkatet har ”programmerat” in i henne, att hon skall ”sträva efter heterokärlek”. Det är en uppfattning som saknar vetenskapligt stöd. I själva verket är sexuell läggning något medfött.

Hon påstår att idén om en drömman är idén om ”en förtryckare som är villig att förtrycka”. Nej, en drömman är någon man klickar med, någon man älskar, och som man kommer bra överens med i ömsesidigt samförstånd.

Hon säger att patriarkatet har lärt henne att denne man ”kan dyka upp när som helst”. Jo, den slutsatsen stämmer väl, såvida man inte lever under en sten. Strax över 50 % av alla människor är ju män. Det är ingen patriarkal konspiration utan en fråga om sannolikheter.

Hon berättar att hon i tonåren hatade sin kropp, för att hon ”visste” att det på grund av hennes utseende inte skulle ”bli någon heterokärlek”. Det är en tragisk inställning, för romantisk kärlek har att göra med så mycket mer än bara utseendet. F.ö. såg hon ju ut så här förr.

Hon berättar att hon självskadade, men sedan var ”tvungen att skärpa till” sig och bli ”en riktigt respektabel kvinna”. Nja, men självskadebeteende behöver behandlas.

Hon säger att hon ”egentligen” inte är ”en kvinna” utan ”en människa”. Är inte kvinnor människor? Kvinnoförnedrande. Hon skriver också att hon ”tvingas bli något” hon ”hatar”. Livet måste bli svårt om man går runt och hatar både män och kvinnor.

Hon menar att heterokärlek är ”ett hot” mot henne, som hon ”ständigt” måste ”försöka stå emot och parera”. Det är tragiskt att se kärlek som ett hot, och att hon motarbetar istället för att bejaka (eller i alla fall acceptera) sin sexualitet. Det är klart att man mår dåligt med sådana tankemönster.