En analys oförtjänt av sympati

”Håll käft och skaffa dig en analys.”

Jag håller med om att det är viktigt att ha en analys. En teori. Ett intellektuellt ramverk som förklarar konkreta fenomen. Men det finns inte bara en analys, och att man har en viss analys säger i sig självt inget om hur rimliga eller sympatiska ens övertygelser är.

Feminister har en analys. Liberaler har en analys. Socialister har en analys. Såväl som freudianer, antroposofer, hinduer, objektivister och keynesianer. Även många antifeminister har en analys. Nazisters analys är allbekant.

När man ombeds (avkrävs) att skaffa sig en analys, innebär det i själva verket att man förväntas acceptera en specifik analys. Det antas ofta att denna analys är självklart sann; den är inte något man behöver övertygas om, utan bara bli medveten om. De som håller med är medvetna, och de som inte håller med saknar medvetenhet. Folk som framför kritik trots att de är medvetna bekämpar alltså något de vet med sig är rätt, och att någon skulle göra det kan väl bara ha sin grund i kvinnohat och makthunger.

Det här är något vi ofta påträffar i sagorna. Där vet de onda med sig att de är onda och att de kämpar för att krossa det goda. I verkligheten fungerar det sällan så.

Därför bör man ha en viss ödmjukhet inför sin egen analys. Man bör vara särskilt betänksam när man fördömer andra människor offentligt, riktar hotelser mot dem, legitimerar fysiska angrepp på dem eller själv går till sådana angrepp. Ett av mina absolut största problem med radikalfeminismen, är att den har en analys som effektivt motverkar sådan betänksamhet. Den säger att det är okej att ”sparka uppåt”, som en del i kampen.

Och vad som är ”uppåt” definieras förstås av samma analys: män, vit hudfärg, heterosexualitet, cis och avsaknad av funktionshinder. Man kan därför vara mot sexism, och ändå säga sig hata män p.g.a. deras könstillhörighet. Man kan därför vara antirasist, och ändå tala grovt nervärderande om vita p.g.a. deras vithet. Man kan bekämpa homofobi, och ändå betrakta heterosexualitet som en samhällsfara. Riktas samma slags ord mot kvinnor, mörkhyade eller homosexuella är det tvärtom ett vidrigt hat.

Det är framför allt det här synsättet som gör det oerhört svårt för mig att se försonande drag i dagens radikalfeminism. Enligt mitt eget sätt att se på saken, är man sexist om man hatar folk p.g.a. sin könstillhörighet, och rasist om man nervärderar folk p.g.a. sin hudfärg, o.s.v. Jag gör ingen sådan grundläggande skillnad mellan kvinnohat och manshat, hat mot mörkhyade och mot ljushyade, m.m. Är vi inte bättre eller sämre människor för att vi fötts med ett visst kön, en viss pigmentering eller en viss sexuell läggning, borde det innebära att foten inte skall sparka åt vare sig det ena eller andra hållet.

När jag kommer i kontakt med feminister som säger sig ta den antirasistiska kampen på allvar, och samtidigt hatar alla jävla vita män, eller rentav säger, eller accepterar att deras vänner säger, att vita män bör utrotas — då drar jag öronen åt mig. Då har jag svårt att skilja feminismen från nazism eller andra folkmördarideologier. Det här är en analys med slutsatser som aldrig skulle vinna sympati eller överseende, om de inte torgfördes under feminismens något solkiga fana.

Den uppåtsparkande analysen förtjänar ingen sympati och inget överseende. Den skall inte bemötas med humor, raljans eller gliringar. Den får inte ges skenbar legitimitet genom personangrepp och indignerade utbrott. Den är bara något oerhört tragiskt, ovärdig de som säger sig önska eller arbeta för en bättre morgondag.

Annonser

16 reaktioner på ”En analys oförtjänt av sympati

  1. Ännu en applåd. Tänk om radikalfemnisterna kunde ta till sig detta. Troligtvis är de dock för förblindade av sitt hat för att ens uppfatta vad det står. Den här inställningen till rasism har jag för övrigt märkt är vanlig bland folk i allmänhet.

    Har skrivlusten återvänt?

  2. Det mesta av min visdom lärde jag mig på lågstadiet. Till exempel den enkla regeln att den som skär upp tårtan inte är den som väljer tårtbit först. Samma regel applicerar jag på maktanalyserande debattörer:
    Visst, du får gärna anse det OK att sparka uppåt. Men då är det de andra, de som längtar efter att få ge dig en spark i skrevet, som får privilegiet att bestämma vad som är uppåt och nedåt. Inte du.

  3. En fråga bara, förstår ditt resonemang men tänker rent spontant att det finns olika slags konsekvenser beroende på vem hat riktas mot. Alltså att mörkhyade exempelvis har mer att förlora, då de är en minoritet = inte lila stor makt (i länder där majoriteten är vit). Speciellt med tanke på att mörkhyade historiskt och än idag utsätts för rätt så grov rasism i vissa fall. Anser du att det finns ett ”över/under -förhållande” mellan dessa grupper, generellt sätt?

    • Nej, det blir inte olika konsekvenser beroende på vem som hatet riktas emot på samma sätt som det inte spelar roll om du är rik eller fattig om du blir misshandlad. Sen är det lustigt att du vill gruppera in folk efter hudfärg, varför är det av vikt? Har jag, som vit man inom industrin, större makt och möjligheter än t ex Nyamko Sabuni?
      Hat är lika illa oavsett från vem och till vem.

    • Jag kan hålla med om att konsekvenserna av rasism eller ”hat” kan ha (men behöver inte) ha olika utfall. Dock förstår jag inte alls hur det potentiella utfallet kan påverka huruvida den ursprungliga handlingen är rasistisk eller inte. Det existerar redan klara definitioner på vad rasism är, att låta utfallet avgöra handlingens karaktär är att omdefiniera ett redan definierat uttryck. Att jag tex bränner en kaka jag har bakat förändrar inte att jag har bakat även om en liten grupp människor påstår motsatsen, endast att resultatet av baket enligt mina preferenser misslyckades. ”Traditionella” rasistiska grupperingar beter sig på liknande sätt, de kallar sig sällan själva för rasister utan omdefinierar ordet rasism och voila, nu är de frihetskämpar eller något liknande i sin egna lilla sagovärld.

  4. Begreppet rasism innefattar officiellt att tillskriva en etnicitet (eller ”ras”) antingen negativa ELLER positiva egenskaper baserat på den kollektiva tillhörigheten. Att därmed utmåla t.ex. svarta som per definition offer är per definition rasism. Helt enkelt och det finns ingen väg runt detta faktum.

    • Nja, om man ska titta på vetenskaplig fakta så har det bevisats genom statistisk forskning att exempelvis invandrare missgynnas på arbetsmarknaden. Och då har man även uteslutit andra orsaker som erfarenhet osv, och kommit fram till att människor som jag, med utländskt namn systematiskt missgynnas i det avseendet. Betyder det att jag är ett offer? Nej, men det betyder att jag inte har samma förutsättningar som andra att skaffa jobb. Sen kan man diskutera varför detta samband finns, men det är en annan, mer teoretisk diskussion. I teorin fungerar ditt resonemang men i praktiken så ser ju saker ut på ett annat sätt. Så tänker jag iaf.

      • Nu vill ju radikalfeministerna förklara etniska och andra grupper för att vara i underläge a priori, dvs helt utan hänvisning till empiri. Det senare implicerar nämligen att förhållanden kan ändras och också tex omvändas. Detta är dock, enligt radikalfeministisk teori, inte möjligt. Teori trumfar empiri varje gång därmed, i bästa historiematerialistiska anda. Det du beskriver ovan är en helt rimlig beskrivning av ett aktuellt sakförhållande i dagens samhälle. Statistisk diskriminering existerar absolut. Men det är inte den problembeskrivningen radikalfeminismen gör anspråk på, på grund av radikalfeminismens teoretiska natur.

      • Invandrare är ett mycket brett begrepp med stora skillnader och sysselsättningsgraden har varierat över tid. F.n. har invandrare som helhet en lägre sysselsättningsgrad men på 60/70-talet hade invandrare högre sysselsättningsgrad än svenskfödda (då beskylldes de inte för att ”leva på bidrag” utan snarare för att ”ta jobben från svenskarna”).

  5. Bra artikel. Det enda jag kan komma på som jag inte håller med om är att radikalfeminister skulle sparka uppåt. De sparkar neråt.

    • Jag skulle nog våga hävda att det är lika svårt att avgöra huruvida radikalfeminister som grupp sparkar neråt som att de sparkar uppåt. När du hävdar att ”de sparkar neråt” gör du samma slentrianmässiga bedömning som ”neråtsparkarna” (dagens nya verb 🙂

  6. Intressant läsning. Jag tycker dessutom att ordet analys överutnyttjas. Hur lite kan man ha tänkt igenom ett fenomen men fortfarande påstå att man har gjort en analys? Är det fortfarande en analys man har gjort, ifall man rakt av har anammat någon annans tankesätt, utan att själv reflektera? Jag spyr på ordet analys vid det här laget. Snacka om att det används som härskarteknik. Och att det används för att man ska framstå som mer djuplodande än vad man egentligen är.

  7. Feminismen sparkar sällan uppåt. Pär Ström formulerade det här bra: ”Feminismen är en fackförening för kvinnor”. Feminismen är politisk sexism helt enkelt. Och bör inte tas för något annat.

  8. Jag håller inte heller med om att kvinnor generellt är underordnade oss män enbart pg.a deras kön.Många av de mest högljudda feministerna är kulturarbetare,journalister eller t.o.m partiledare eller ministrar.Det innebär att de definitivt har en överordnad position genetemot de flesta av oss män. Därutöver finns det kvinnliga koncernchefer eller chefer på lägre nivå som har en fomell makt över många män.
    Feministerna använder snacket om manlig överordning enbart för att kunna kasta skit på män som grupp och ändå framstå som offer.Helt sjukt.

  9. Ping: Är du feminist? Ledsen, då är du inte välkommen | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s